Anund Jonsson (lejonansikte)

Anund Jonsson (lejonansikte), f. senast på 1340-talet, d 1397 (begraven i Vadstena kloster). Son till riddaren Jon Henningsson; som 1346 var g. m. Ingeborg Anundsdotter (Sture). Nämnes som riddare 1368, riksråd 1377–96 och lagman på Öland; 1381–94.

Gift 1) med Ramborg Israelsdotter (två nedåtvända vingar), dotter till lagmannen Israel Birgersson och förut g. m. Filip. Nilsson; hon var död 1384 och är begraven i Vadstena kloster; 2) med Agneta Karlsdotter (Nipertz), enligt gravstenen i samma kloster.

A. tillhörde en småländsk ätt, vilken i vapnet förde ett lejonansikte, d. v. s. ett mot åskådaren vänt lejonhuvud; samma heraldiska bild användes även av den likaledes småländska släkt, till vilken riddaren Bengt Niklisson (se denne) räknas, men frändskapen mellan dem har hittills ej kunnat med säkerhet fastställas. A. var sonson till herr Henning Ödgislesson, som nämnes 1303, var riddare 1313, en av löftesmännen, då konung Birger detta år pantsatte sina besittningar i Småland och på Visingsö till kung. Erik av Danmark, kung Magnus Erikssons råd 1321 och svenskt sändebud vid den s. k. Nöteborgsfreden 1323. A:s fader Jon. Henningsson nämnes som väpnare 1333 och riddare 1343; han synes som sätesgård ha innehaft Ringvidahult, sannolikt nv. Ringhult i Handbörds härad i Småland, varjämte han ägde gårdar i nedersta Ämådalen. Någon politisk roll synes han icke ha spelat. Hans och Ingeborg Anundsdotters kanske enda barn var A., som ägde en »fädernegård» i Virstad i Högsby socken, Handbörds härad, vilken gård han med sin fränka fru Botilda, änka efter Johan Kettilsson (Puke) 5 aug. 1379, gav som själagåva till Vadstena kloster, tydligtvis som ersättning för hennes underhåll därstädes. Det är uppenbart, att klostret legat honom liksom andra tidens stormän varmt om hjärtat. Han gav sålunda 1381 en summa pengar till klostret, och 1384, då han där utsåg sin och sina anhörigas gravplats, skänkte han enligt sin hustrus i livstiden uttalade önskan till klostret de gods, som hon fått i morgongåva av sin förre man Filip Nilsson, nämligen Tuna, Ösåker och Asker i Näs socken, Brohundra härad. Han har vidare beseglat en del ännu bevarade gåvo- och pantebrev till klostret, vanligen jämte Erengisle Sunesson (båt) och Bo Jonsson (grip), båda småländska jordmagnater och ledande politiker samt liksom han begravna i klostret. I politiken framträder A. först som en av de herrar, som å kung Albrekts sida deltogo i stilleståndsfördraget 1371, varför det synes, att A. under 1360-talets strider mellan Albrekt av Mecklenburg och den avsatte kung Magnus Eriksson och hans son Håkan stått på den förstnämndes sida, där även Bo Jonsson befann sig. Albrekt fick visserligen behålla Sveriges krona, men på dess bekostnad till förmån för den svenska aristokratins, i Bo Jonssons person allt mera förkroppsligade maktställning. De täta förbindelser, som A. synes ha haft med såväl Erengisle Sunesson som Bo Jonsson, antyda hans anslutning till deras politik. Givetvis har han liksom de stått på drottning Margaretas sida i striden mot Albrekt, och 24 okt. 1389 tog han del i riksrådets påbud om en gärd åt henne till tack för »den stora nåd, tröst och hjälp», hon hade bevisat riket i dess stora nöd, örlog och ofred, som man hoppades med hennes nåd och hjälp »en godan och raskan ända taga skall». A. deltog på Margaretas sida i den av tyska ordens och hansestädernas sändebud bemedlade traktaten 1395 mellan henne och kung Albrekt angående dennes frigivning och freden mellan dem. Kort före sin död var A. som kung Eriks av Pommern och rikets råd i Sverige med i den överenskommelse, vilken sedan Erik hyllats som konung, slöts i Nyköping 20 sept. 1396 angående landets styrelse och därmed sammanhängande unionella spörsmål. — En son till A., Israel, troligen hans ende, avled vid unga år och ligger jämte föräldrarna begraven i Vadstena klosterkyrka; en dotter Kristina var 1425 gift med riddaren Anund Sture.