Olof Ulric Arborelius

1. Olof Ulric Arborelius, f. 2 mars 1791 i Älvdalen, d. 28 nov. 1868 i Orsa. Föräldrar: komministern i Älvdalen, sedermera prosten i Mora Olof Persson Arborelius och Ulrika Maria Muncktell. Student i Uppsala 9 okt. 1812; disp. 15 maj 1813; avlade teol. examen 17 maj 1815; disp. 13 juni 1818; fil. magister 16 juni s. å. Kollega vid Falu trivialskola 10 dec. 1817; konrektor vid samma skola 6 dec. 1826; rektor därstädes 2 jan. 1828 (tillträdde 1830); övertog i juni 1821 det s. k. Axmarska boktryckeriet i Falun, som han under firma O. U. Arborelius & comp. drev till juni 1828, då hans kompanjon K. R. Roselli ensam övertog detsamma jämte en därmed förenad bokhandel; utgivare och redaktör av Fahlu tidning, vilken dock ej synes innehålla några mera betydande bidrag av A:s' hand; prästvigd 21 dec. 1822; avlade pastoralexamen 11 mars 1825; kyrkoherde i Orsa 13 apr. 1830 (tillträdde 1831); kontraktsprost 21 mars 1837–1854; bevistade som ledamot av prästeståndet riksdagen 1844–45. Medlem av götiska förbundet.

Gift 1) 20 jan. 1824 med Elisabet Petronella Berglind, f. 9 apr. 1796, d. 22 maj 1837, dotter till handlanden Per Berglind i Falun; 2) 14 sept. 1838 med Lovisa Abrahamina Stenqvist, f. 9 aug. 1809, d. 12 febr. 1839, dotter till bruksägaren Gustav Adolf Stenqvist; 3) 2 aug. 1840 med Charlotta Dorotea Friman, f. 2 aug. 1817, d. 4 jan. 1892, dotter till kyrkoherden i Kyrkefalla och Mofalla, kontraktsprosten Per Friman.

Både som skolman och som präst synes A. ha åtnjutit en med djup respekt förenad popularitet. »Det berättas, att då han, ung och stark, predikade prov i Orsa kyrka, han med sin ovanligt sköna stämma så intog folket, att då en motståndare till honom ville avskrämma dem från honom, förebärande hans stora stränghet, som kunde förorsaka, att de knappt vågade lämna honom 'rättigheterna', de svarade: 'Vi ska ha honom, om vi också måste kasta in hans rättigheter genom fönstret'» (Ljungberg). Mot slutet av sin tjänstetid hade han den sorgen att se sitt förhållande till för samlingen bli allt kyligare, en följd av hans motstånd mot de frikyrkliga rörelserna — För vår tid är A. mest känd som dialektforskare. Hans trenne avhandlingar om dalmålet (tillsammans femtifyra kvartsidor) ge visserligen blott en ganska knapphändig framställning av sitt ämne — alltför knapphändig, anmärkte redan en samtida recensent (sannolikt J. H. Schröder, i Svensk litteraturtidning 1813, sp. 800–807) — men utmärka sig genom självständighet i förhållande till föregångare, klarhet och koncentration, i alla dessa avseenden överträffande Reinhold Näsmans dissertation av 1733 (se Näsman). Den uppgift, A. föresatt sig, var å andra sidan vida mindre omfattande än Näsmans: under det denne sökte bestämma dalmålets historiska ställning och betydelse i förhållande till systerspråken, särskilt fornspråken, ej blott i Skandinavien utan även i andra germanska länder, har A. begränsat sig till en rent deskriptiv framställning av en av dalmålets varieteter, Älvdalsmålet, som A. i likhet med föregående och efterföljande forskare på området betraktade som den genuinaste och rikaste. A:s' första avhandling innehåller, utom en kort inledning, en summarisk redogörelse för uttalet samt en ordsamling å omkring 900 artiklar; den andra avhandlingen innehåller huvudsakligen böjningslära, och den tredje innehåller behandlingen av de i dialektgrammatiker — ännu i vår tid — ofta försummade ämnena ordbildningslära och syntax ävensom ett par efter Näsman avtryckta språkprov på Mora- och Älvdalsmål, till vilka A. fogat latinska översättningar. Mot Näsman anmärker A. med rätta att han överskridit de av naturen utstakade gränserna för ett allmogemåls användning, då han — bl. a. i översättningar från bibeln till dalmål — velat tillskapa dialektuttryck för begrepp, hörande till en för dialekten främmande sfär. Själv visar A. blick för det för dialekten karaktäristiska samt förmåga att i huvudsak praktiskt behärska densamma, men i enskildheter röjer även han ofta bristande säkerhet och grundlighet i sin dialektkännedom.