Carl Axel Arrhenius

2. CarlAxel Arrhenius, f. 29 mars 1757 i Stockholm, d 20 nov. 1824. Föräldrar: protokollssekreteraren i K. m:ts kansli Jakob Larsson Arrhenius och Brita Sofia Georgii. Åtnjöt undervisning i hemmet och i kadettskolan; kadett 29 sept. 1769; furir 5 sept. 1770; sergeant 3 juli 1771; underlöjtnant vid artilleriet 17 febr. 1773; adjutant vid krigskollegiets fälttygmästarkontor 1776–81; löjtnant 28 nov. 1782; deltog med utmärkelse i Gustav III: s ryska krig; kapten 23 aug. 1790; beordrad att biträda vid uppsikten över ammunitions- och gevärsförråden samt krutproberingen 1791; major 18 sept. 1797; fälttygmästare och överstelöjtnant vid Svea artilleri 30 juni 1801; ledamot av den för enhetligare behandling av ärendena under krigstiden 29 maj 1809 tillförordnade krigsförvaltningen; erhöll överinseendet över kruttillverkningen och krutproberingen i riket 1816; genom tjänstebyte överstelöjtnant i Vendes artilleriregemente 21 maj 1822; överstelöjtnant vid samma regemente 23 dec. s. å. RSO 1789; LKrVA 1799; LVA 1817.

Gift 10 juni 1796 med Gustava von Bilang, f. 20 nov. 1773, d 30 aug. 1843, dotter till kaptenen Jakob Johan von Bilang.

Redan tidigt började A. arbeta å K. myntets laboratorium under B. R. Geijers och P. Hjelms ledning för att i egenskap av artillerist öka sina kemiska kunskaper och verkställa undersökningar av krut. Dessa studier uppväckte ett hela livet igenom varande intresse för kemi och mineralogi, varmed han på lediga stunder ständigt sysslade och varvid tillträdet till bergskollegiets mineralsamling blev honom av stor nytta. Han lyckades 1787 vid Ytterby fältspatbrott upptäcka ett nytt mineral, ytterbit (ytterit), sedermera av Klaproth benämnt gadolinit, vilket kommit att spela en viss roll i kemins historia som utgångsmaterial för framställning av de sällsynta jordarterna. J. Gadolin upptäckte i detta mineral 1794 yttrium och K. G. Mosander 1842 erbium, båda dittills okända grundämnen. År 1787 medföljde A. Anders Sparrman och K. B. Wadström på dessas resa till Senegalkusten men återvände snart hem. Under denna resa lade han grunden till sina för dåtida förhållanden omfattande samlingar av mineral och snäckor; en mindre samling mineral från Senegalkusten, åtföljda av en av A. egenhändigt skriven förteckning, finnes nu i riksmuseet. Hemresan ställdes över Paris, varest nu som bäst striden stod mellan Lavoisier och hans anhängare samt den gamla flogistiska skolan om tolkningen av förbränningsprocessen och andra kemins grundproblem. A. blev satt i tillfälle att åhöra diskussionerna i franska vetenskapsakademin härom och gjorde personlig bekantskap med Lavoisier, Fourcroy, Cl. Berthollet och Guyton de Morveau, bland vilka speciellt den sistnämnde, som haft relationer med Sverige sedan Torbern Bergmans dagar, visade A. stor välvilja. A. blev snart övertygad om de nya lärornas riktighet, och vid återkomsten till Sverige blev han deras ivrige förfäktare. Först med Berzelius bröt emellertid den moderna åskådningen igenom här hemma, och A. blev dennes trogne anhängare och arbetade tidvis på hans laboratorium, där han sysslade dels med mineralanalyser, dels med undersökningar över krut. — A. efterlämnade vid sin död »betydliga manuskripter av kemiskt-mineralogiskt innehåll», vilka dock ej synas ha kommit till någon offentlig samling.