Jacob Arrhenius

1. Jacob Arrhenius, f. 31 okt. 1642 i Linköping, d 13 apr. 1725 på sin gård Hembringe (begraven i Gamla Uppsala kyrka). Föräldrar: handlanden Arvid Klasson Kapfelman och Ingrid Björnsdotter. Student i Uppsala 5 nov. 1663; disp. 4 maj 1670 (De patria et ejus amor ex Ciceronis de legibus libro II, pres. Claudius Arrhenius). Notarie vid antikvitetskollegium 1667; tjänstgjorde från 5 juli 1676 som sekreterare vid Uppsala akademi; ord. innehavare av ämbetet 11 dec. 1677; akademiräntmästare 13 sept. 1679; professor i historia 30 apr. 1687; erhöll avsked 26 jan. 1716.

Gift 27 juni 1677 med Anna Fornelia, f. 1650, d 1727, dotter till professorn Laurentius Jonae Fornelius i Uppsala.

A. utmärkte sig redan såsom student för stor duglighet och ovanlig arbetsförmåga men även för en viss hänsynslöshet. Som ämbetsman blev han en typisk representant för reduktionstidens myndiga och stränga men nyttiga regemente. Universitetets arkiv, som vid hans tillträde till sekreterarposten befann sig i ytterlig oreda — papperen lågo »lik en hövolm på konsistorii kammargolv» — blev av A. för första gången ordnat och registrerat samt tillökat med avskrifter efter viktiga handlingar i riksarkivet; han återställde också till detsamma universitetets äldsta privilegiebrev, som inkommit bland antikvitetskollegiets handlingar. Kostnaderna för detta arbete bestredos till stor del av A. personligen, blott sista sekreteraråret fick han uppbära den till tjänsten hörande lönen. Då räntmästartjänsten blev ledig (efter O. Verelius), erhöll A. de flesta konsistorierösterna till denna befattning och blev omsider utnämnd på Johan Hadorphs rekommendation och riksskattmästaren Sten Bielkes förord men mot den dittills i universitetsärenden hart när allsmäktige Olof Rudbecks önskan. Av sin äldre broder Claudius Arrhenius (Örnhiälm) hade A. tidigt lärt att betrakta Rudbecks diktatur under M. G. De la Gardies kansleriat såsom en olycka för universitetet särskilt på grund av det ekonomiska oefterrättlighetstillstånd, som blivit en följd av de talrika extrastaterna. Som räntmästare blev nu A. den dittills varande regimens oförsonlige motståndare. Tillsammans med den för sin hätskhet eljest illa lidne professor Schütz företog han en grundlig undersökning av universitetets ekonomiska förhållanden och lyckades vinna Karl XI:s bemyndigande att slutföra detta arbete (10 dec. 1684). Den nu tillsatta s. k. »inkvisitionskommissionen», vars vidlyftiga handlingar delvis bevarats i riksarkivet, slutförde under år 1685 sitt för drätselförvaltningen betydelsefulla arbete. Vid utövandet av sitt ämbete övervakade A. på det noggrannaste, att alla universitetets utgifter ordentligt stämde överens med stat och förordningar, och strök oblidkeligt alla extraordinarie utgifter, varvid han t. o. m. gick så långt, att han sökte beröva Rudbeck det extra anslag, denne uppburit för vården om den botaniska trädgården. På samma gång förstod A. ock att hålla sträng uppsikt över akademins fogdar och bönder, iståndsatte akademins kvarnar, drev med framgång spannmålshandel och gjorde fördelaktiga inköp av jordegendomar för universitetets räkning. Tack vare den hos A. framträdande föreningen av nykter affärsklokhet och omutlig redbarhet kunde professorslönerna alltifrån 1685 utgå fullt efter stat, och 1687 lämnade han räntekammaren i det förträffligaste skick åt sin efterträdare. — Som professor presiderade A. för ett femtital disputationer, bland vilka åtminstone ett par äro av mer än medelmåttigt värde (Annerstedt). Bevarade anteckningar efter A:s' kollegier äro obetydliga. Ett bevis på hans goda omdöme i vetenskapligt hänseende är, att han ensam opponerade mot konsistoriets beslut att för vinnande av utrymme sälja bort en mängd medeltida pergamentshandskrifter i universitetets bibliotek. Hans fördomsfrihet röjde sig i striden om Andreas Hesselius' ryktbara disputation över det gamla Uppsalatemplets läge, varunder hans självrådighet och djärvhet även togo sig ett uppseendeväckande uttryck. Han lät nämligen trots rektors (Olof Rudbeck den yngres) meddelade beslut, att disputationen tills vidare skulle uppskjutas, dyrka upp dörren till Gustavianum, som på rektors befallning var stängt, varpå akten i vanlig ordning försiggick.

För eftervärlden är A. mest känd som psalmdiktare. I den tillägnan till Karl XI, som föregår hans 1689 utgivna »Psalmeprof» (ny, tillökad upplaga 1691), berättar han, att de där upptagna omdiktningarna ur Psaltaren kommit till »under sist varande krig och vid dess lycklige slut» samt att han då och sedan »där med ofta gjort sina böner till Gud». I 1695 års psalmbok bära de av A. författade n:o 43, 44, 81 och 105 vittnesbörd om ett sådant ursprung (Psaltaren 25, 27, 92 och 144). Så börjar t. ex. den sistnämnda: »Pris vare Gud, som min hand lärer strida, Och föra örlig utan sorg och kvida». I 1819 års psalmbok återfinnas ännu A:s' omdiktning av Psaltaren 100 under n:o 268 (bearbetad av J. Svedberg) samt de tre i hans samling ej upptagna psalmerna n:o 29, 33 och 269 (Psaltaren 146, 121 och 145), varav särskilt 33 är allmänt brukad (»Jag lyfter mina händer»). Mest betydande äro dock A:s' översättningar och bearbetningar av tyska original, bland vilka 1695 års psalmbok upptog ett tiotal, som bibehållits i 1819 års. Medan i de från Psaltaren härstammande psalmerna den gammal-luterska tonen av frimodig förtröstan förhärskar, visa de »utaf teutschan verterade» (t. ex. Jesuspsalmerna 52, 155, 204, 205, 215, 479) släktskap med Joh. Arndts och den tidigaste pietismens Kristusmystik. Det är som representant för denna fromhetsart, A:s' psalmdiktning i synnerhet blivit värderad av en senare tid. Även bland de icke i psalmböckerna upptagna psalmproven gå flera i nämnda riktning. De tyska förebilderna äro författade av H. Albert, M. Franck, J. Flitner, J. Heermann, J. Rist, J. Stegman, G. Weissel m. fl., och många återfinnas i den tyska pietismens favoritpsalmbok, Freylingshausens »Geistreiches gesangbuch» (Halle 1704 o. följ.), vilket visar deras andefrändskap med denna rörelse. Ur samma stämning är ock A:s' originalpsalm »Jesus är min vän den bäste» framsprungen (Svenska psalmboken 213), vars tankar f. ö. hämtats från Romarbrevets 8 kap. Det nyktra och sträva väsen, som eljest utmärkte A., tinar upp i psalmer av denna typ, vilkas personliga värme är omisskännlig, men bevarar honom ock för den svärmiska överspändhet, som den pietistiska Jesuskärleken ofta visar. Bland A:s' övriga psalmer förtjänar särskilt påpekas n:o 244 i 1819 års psalmbok (originalet av J. Heermann), där hans manligt dristiga tro i själva versens kraft och klang funnit ett adekvat uttryck. I versifikatoriskt hänseende var A. anhängare av Petrus Lagerlöfs principer och omskrev äldre svenska psalmer efter strängt jambiskt eller trokaiskt schema. Av melodierna äro möjligen somliga komponerade av honom själv (se P. Nodermann, Studier i svensk hymnologi s. 34).

Som ämbetsman och psalmdiktare framstår A. i allo som en värdig son av sitt tidevarv: plikttrogen, arbetsam, sträng ända till hänsynslöshet och starkt självmedveten — såsom hans självbiografiska anteckningar visa — men under den sträva ytan döljande en rikedom av innerlig gudsförtröstan och äkta ödmjukhet.