Ivar C Bang

Bang, Ivar Christian, f. 28 okt. 1869 i Gran, Norge, d 11 dec. 1918 i Lund. Föräldrar: dv. personella kapellanen, sedermera statsrådet och biskopen i Kristiania stift Anton Kristian Bang och Laura Kaasen. Avlade studentexamen (examen artium) 3 sept. 1888, examen philosophicum 1 juni 1889 och medicinsk ämbetsexamen 1 juni 1895, allt vid Kristiania universitet; utförde med offentligt understöd sommaren 1896 kemiska analyser av havsvatten vid biologiska stationen i Dröbak; studerade analytisk kemi hos professor K. R. Fresenius i Wiesbaden 6 nov. 1896–27 febr. 1897, medicinsk kemi under professor E. von Leyden i Berlin mars–apr. 1897 samt med understöd från A. C. Houens legat fysiologisk kemi hos professor O. Hammarsten i Uppsala 1897–99. Underläkare vid diakonissanstaltens sjukhus i Kristiania sommaren 1895; assistent vid Kristiania universitets fysiologiska institut 1895–juni 1896 samt ånyo hösten 1899–maj 1900; utövade därpå läkarpraktik i Kristiania; upprätthöll från 15 febr. 1902 professuren i med. och fysikalisk kemi i Lund under J. Langs sjukdom och efter dennes död; professor i samma ämnen därstädes 19 febr. 1904; erhöll uppdrag att såsom sakkunnig biträda vid utredning av frågan om åtgärder mot faran av kronisk arsenikförgiftning 15 apr. 1913. LFS 1905; med. hedersdoktor 31 maj s. å.; RNO 1912; erhöll dessutom vetenskapliga utmärkelser i Sverige och utlandet och blev bl. a. hedersledamot av The pathological society of Great Britain and Ireland 1906 och av Det biologiske selskab i Köpenhamn 1916.

Gift 31 okt. 1896—7 dec. 1910 med Ragnhild Magnus, f. 5 jan. 1874, dotter till grosshandlaren Kristian Magnus i Kristiania.

B:s vetenskapliga verksamhet utmärkes av en aldrig sviktande arbetsamhet och en livlig vetenskaplig fantasi, och föreningen av dessa båda egenskaper kom väl till sin rätt särskilt å det experimentella arbetsområdet. Detta blev även hans huvudsakliga verksamhetsfält, och inom detsamma har han givit en rikedom på uppslag och utredande framställningar. Hans ledmotiv var att finna biologiskt enkla formler för även till synes invecklade och svåråtkomliga medicinskt-kemiska problem. Hans arbeten över ädelfetten, i vilka denna hans strävan särskilt tydligt framträder, hava utan tvivel i hög grad bidragit att stärka uppfattningen om att dessa ämnen äga en betydelse för livsprocesserna, som i rang bör kunna jämföras med äggviteämnenas. Han har här kämpat för åsikten, att de fermentativa processerna på många punkter äga samhörighet med ädelfetten, och han har på samma grundval sökt påvisa en frändskap mellan dessa fermentativa processer och immunitetsreaktionerna. Sin största vetenskapliga insats gav han emellertid genom sina arbeten på ämnesomsättningslärans stora område. Här fann han snart nog, att man för forskningen hade oundgängligt behov av undersökningsmetoder, vilka äga förmåga att redan i en mycket ringa vätskemängd (några droppar) exakt bestämma ej blott förekomsten utan även den absoluta mängden av ett ämne. Endast genom dylika metoder kunde man nämligen upprepa undersökningen så ofta och med så korta mellantider, att ifrågavarande ämnes kvantitativa växlingar i det undersökta mediet kunde registreras i form av en fortlöpande kurva, och endast genom dylik registrering kunde man vinna den verkliga insikten om ämnesomsättningens förlopp. B:s arbete på detta område inriktade sig på att utforma och i vetenskapliga experiment belysa värdet av dessa s. k. mikrometoder, och detta arbete kröntes med mycken framgång. Flera av hans mikrometoder hava vunnit allmänt erkännande som högst förträffliga arbetsinstrument, och i deras utformning speglar sig såväl hans vetenskapliga sinnrikhet som hans strävan efter enkelhet och elegans i det vetenskapliga arbetet. Dessa metoder hava medfört den ytterst ingripande och för forskningen betydelsefulla förändringen i analysen av ämnesomsättningen och dess rubbningar, att tyngdpunkten kunnat definitivt förläggas till blodet, det verkliga mediet för ämnesomsättningen. Och ej minst har den medicinska analysen vid sjukbädden dragit nytta av några av B:s förnämsta mikrometoder — bestämningsmetoderna för blodsocker, för blodets restkväve (det kväve, som icke ingår som beståndsdel i blodäggvitan) och för detta rest-kväves till betydelsen vitt skilda huvudbeståndsdelar (aminosyre- och urinämnefraktionen). Särskilt de ämnesomsättningsrubbningar, som betingas av sockersjukan och av vissa njursjukdomar, hava blivit på ett helt annat sätt än förut tillgängliga för undersökning och därigenom för sådan utforskning, att värdefulla resultat för dessa sjukdomars behandling därav kunna förväntas.

Inriktningen av arbetet på praktiska medicinska mål är ingen tillfällighet i B: s vetenskapliga gärning utan belyser, huru han i sitt teoretiska studium alltjämt bevarade sin egenskap av läkare. Och detta utgör den naturliga förklaringen till att han förmådde samla omkring sig till vetenskaplig fostran och vetenskapligt samarbete talrika intresserade unga läkare från alla de skandinaviska länderna och att han vid sin död i eminent grad intog en central ställning inom nordisk medicinsk forskning. Om den stora uppskattning, hans vetenskapliga gärning vunnit, vittnar bland mycket annat, att styrelsen för det nyinrättade Glückstadtska legatet »til fremme af lægevidenskablig forskning, dog særlig forskning vedrørende sukkersygdommen» beslutit att som särskild hedersbevisning åt B: s livsgärning överlämna den första utdelningen av legatet till medicinska fakulteten i Lund för att denna skulle inom B:s närmaste verksamhetskrets disponera däröver i överensstämmelse med stiftelsens syfte.