Haquin Spegel

Spegel, Haquin, f 14 juni 1645 i Ronneby (Gezelius m fl), d 17 april 1714 i Uppsala (Palmskiölds saml, vol 345, s 793, UUB). Föräldrar: köpmannen Daniel Håkansson S o Margareta Fischer. Elev vid katedralskolan i Lund 58-62, inskr vid univ i Greifswald 13 april 61, vistades utomlands 61-65, informator hos burggreven G Ehrenberg (bd 12) i Malmö 66-69, inskr vid LU 27 mars 69, disp pro gradu 1 maj 70, mag 28 jan 71, allt vid LU, prästv i Strängnäs trol hösten 69 (Strängnäs domkapitels arkiv, AI:6, s 217, ULA), guvernör o huspredikant hos riksamiralen greve G O Stenbock 69-71, hovpredikant hos änkedrottn Hedvig Eleonora 23 aug 71, deltog i Karl XI:s eriksgata 73, Karl XI:s överhovpredikant o biktfader 7 okt 75-79, superintendent över armén i Skåne o preses i fältkonsistoriet 27 jan 76, kh i Ronneby 1 nov 79 (tilltr ej), superintendent i Visby 26 nov 79 (tilltr 10 aug 80), deltog i riksdagarna från 80 (talman i prästeståndet från 10), fullm som kh i Visby 2 jan 82, led av kyrkolagskommissionen 82-86, av bibelöversättmkommissionen 83-86, av katekeskommissionen 85-86, biskop i Skara 28 april (tilltr 26 aug) 85, i Linköping 19 okt 91 (tilltr maj 93), TD vid UU 3 mars 93, ärkebiskop o prokansler vid UU från 21 april 11, ordf i kommissionen för rannsakn av pietismen i Sthlm från 13.

G 17 juli 1683 i Västerås m Anna Schultin, f 21 okt 1655 i Svärdsjö, Dalarna (Nordberg, s 66f), d 14 mars 1730 i Linköping (ibid, s 81), dtr till prosten Olaus Schult o Elisabeth Stiernman samt tidigare g m biskopen Johannes Brodinus (bd 6).

Då S föddes var Blekinge fortfarande danskt. Fadern var kyrkoherdeson från Älmeboda i Kronobergs län (Wilstadius) och hade slagit sig på köpenskap i Ronneby. S blev tidigt föräldralös och uppges ha blivit uppfostrad hos släktingar i Småland, troligen hos någon av sina farbröder. Han började läsa vid katedralskolan i Lund 1658, s å som Skåne blev svenskt. Fyra år senare begav han sig ut på en utländsk studieresa. Han uppger själv att han studerat i Greifswald, Rostock, Wittenberg, Leipzig, Khvn, Leiden och Oxford. Han kan inte ha stannat länge på någondera orten, ty redan 1664 (eller 1665) var han tillbaka i Lund, och inskriven blev han bara vid Greifswalds universitet. Vistelserna i Leiden och Oxford blev dock betydelsefulla för honom. Särskilt förefaller han där ha blivit förtrogen med både cartesianismen och motståndet mot denna filosofi. I Oxford torde hans livslånga och för Sverige vid den tiden unika intresse för engelsk litteratur och predikan ha grundlagts.

Att S också studerade i Khvn är anmärkningsvärt: detta var närmast förbjudet för dem som blivit svenskar genom införlivandet av de f d danska provinserna. S kom hela sitt liv att behålla intresset för det danska.

Efter sina studieresor blev S 1666 anställd av burggreven Gillis Ehrenberg i Malmö som informator för dennes söner. Detta blev betydelsefullt för framtiden. Ehrenberg stod nära riksamiralen Gustaf Otto Stenbock, och det var säkerligen därigenom S 1669 blev informator för två av Stenbocks söner. Informatorskapet förenade S med studier vid LU. Han genomförde tre disputationer, därav en för matematikprofessorn Anders Spole (nedan) om världens hav, Succincta maris descriptio.

Stenbock vistades mestadels i Sthlm, och det är troligt att S flyttade dit. Han prästvigdes troligen i Strängnäs på hösten 1669 - de gamla uppgifterna om att det skett först 1671 är sannolikt felaktiga. I maj 1670 höll han utfärdspredikan över riksrådet Pär Sparre P:sson (bd 32, s 703) och lät vid samma tillfälle trycka en dikt i två varianter över den döde (Ekedahl, Sami 1998, 1999). Detta är den första kända dikten av S:s hand. 1672 höll S en endast i handskrift bevarad likpredikan över Stenbocks äldste son Gustaf. Det var också troligen efter anmodan av Stenbock som S 1672 granskade lundaprofessorn Samuel v Pufendorfs (bd 29) stora arbete De jure naturae et gentium, som några teologer väckt strid om. S:s granskning är kort och har av allt att döma kommit till i brådska. Den vägande invändningen förefaller gälla att Pufendorf tillerkände människans natur-givna förnuft större betydelse än luthersk ortodoxi gjorde och att han talar om naturen som en självständig makt (Lindberg). Att det ytterst är Gud som verkar och att han kan upphäva Naturens lagar kom att bli en kärnpunkt i S:s åskådning.

Genom Stenbocks inflytande hade S 1671 blivit hovpredikant hos änkedrottning Hedvig Eleonora. Han kom nu in i hovkulturen, och det är troligen från tiden vid hovet hans profana diktning i skilda genrer härrör. Det var sannolikt då som vänskapen med Erik Lindschöld (bd 23), en annan diktare vid hovet, grundlades.

S utnämndes 1675 till överhovpredikant och kungens biktfader. Skånska kriget hade då brutit ut, och S följde kungen i kriget som superintendent över armén. På Alla helgons dag s å höll han en predikan, där han framhöll att alla krig är av ondo och kan undvikas och att det är omöjligt för en kristen att ena stunden gå till nattvarden och den andra slå ihjäl sin broder. Inom den unga adeln grydde vid denna tid ett missnöje med förmyndarregeringens och särskilt Magnus Gabriel De la Gardies (bd 10) politik, som drivit Sverige in i ett krig, av vilket man fruktade det värsta. Varför S talade som han gjorde i en situation när det var Danmark som anfallit Sverige har diskuterats, men en förklaring kan vara att S anslutit sig till den grupp som gjorde förmyndarregeringen ansvarig för kriget (Ekedahl 2000). För detta talar att hans predikan också blev tryckt. Ett sådant ställningstagande kan också förklara den nära relation till Karl XI som han kom att utveckla. Men det måste framhållas att han också uppehöll goda kontakter med De la Gardie och Stenbock så länge de levde.

S följde kungen och hären under skånska kriget, och på dennes uppdrag skildrade han vad som hände i en dagbok, som han efter kriget skickade till kungen. Han var dock inte vid fronten hela krigstiden. Våren 1676 var han i Sthlm för sammanträde i hovkonsistoriet (Lindquist). Mycket i dagboken är skrivet omedelbart efter händelserna och har därför intresse för historikerna. Men annat är hämtat från inkomna rapporter och från en 1679 tryckt skildring av kriget. Påfallande är dagbokens torra saklighet, även i skildringen av så våldsamma händelser som slaget vid Lund 4 dec 1676. S var också med vid riksdagen i Halmstad i febr 1678.1 dagboken uppger han att han då predikade, men denna predikan tycks inte ha bevarats.

Som Karl XI:s själasörjare torde S ha haft ett stort inflytande på den unge och omogne kungen. Hur stort kan inte sägas med bestämdhet, men de rapporter som S sände till Gustaf Otto Stenbock under kungens sjukdom i mars 1679 vittnar om hur nära han deltog i sin kungs utveckling. Under dessa år grundlades en nära relation mellan kungen och hans själasörjare. Kungen hade under hela sitt liv det största förtroende för S och sökte på allt sätt befordra honom. A sin sida omfattade S kungen med en nästan devot dyrkan. Kungens stöd till S visade sig omedelbart efter krigsslutet genom utnämningen till kyrkoherde i födelsestaden Ronneby, en tjänst som han dock inte tillträdde, eftersom han kort därefter utnämndes till superintendent i Visby. Ett ytterligare bevis på sitt förtroende gav Karl XI då S fick uppdraget att viga kungen och den danska prinsessan Ulrika Eleonora på Skottorps slott utanför Halmstad i maj 1680. Freden i Lund och det k bröllopet firade S med två dikter, som med sitt rika bruk av mytologi påminner om Ehrenstrahls kunga-panegyriker.

I juli 1680 anlände S till Gotland. Under kriget hade Gotland varit ockuperat av danskarna, och trots att ön sedan 1645 tillhört Sverige visade sig många gotlänningar vara dansksinnade. Det var inte en tillfällighet att den danskfödde S placerades på Gotland. Hans uppgift var att göra gotlänningar till lojala sv undersåtar. En första åtgärd var att byta ut av danskarna tillsatta präster mot pålitliga svenskar, en annan att införa sv ordning vid gudstjänsterna. För att genomföra detta visiterade S alla församlingar på ön. Motståndet var emellertid stort. Vid en visitation uppges folket ha gått och badat i stället för att infinna sig i kyrkan. Det viktigaste medlet vid försvenskningen såg S i att sv språket infördes i gudstjänsterna.

S visade intresse för Gotland och dess historia. I febr 1683 hade han färdigställt ett manuskript till en historik över ön med titeln Gothlands Godheet. Verket blev dock inte utgivet, och S byggde sedan ut det till det större arbetet Rudera Gothlan-dica, inte heller detta utgivet under S:s livstid. Någon kritisk historiker var S inte. Liksom andra samtida historieskrivare blandade han sägner med fakta. Huvudsyftet med boken, som var ett led i försvenskningsarbetet, var att visa att Godand från början var svenskt.

Det motstånd S mötte och framför allt isoleringen gjorde att han inte trivdes på Gotland. Det var därför med tillfredsställelse han 1685 mottog utnämningen till biskop i Skara. Liksom på Gotland lade han ner ett stort arbete på församlingsvården i stiftet och visiterade under sin tid de flesta församlingarna. Hur noga han arbetade vid visitationerna vittnar de utförliga protokoll om som han samlade i domkapitelsarkivet i Skara. Han undersökte prästernas kunskaper och efterforskade noga om det bland folket förekom något slags vidskepelse. S ställde ofta förnuftet vid sidan av den gudomliga uppenbarelsen. Så gjorde han redan 1676, då han i sin dagbok tog avstånd från häxförföljelserna. För S var folkets upplysning en förutsättning för samhället. Han satte som mål att skolor skulle inrättas i alla församlingar, något som dock hindrades av folkets fattigdom.

S:s tid i Skara var intensiv men blev inte lång. 1691 utnämndes han till biskop i Linköpings stift, som näst efter ärkestiftet betraktades som det förnämsta i landet. Men det dröjde till 1693 innan han flyttade dit.

S:s krafter togs i anspråk i hela det stora organisationsarbete på det kyrkliga området som påbörjades på 1680-talet. Vid riksdagen 1682 beslöts om en ny kyrkolag, och S kunde, efter att ivrigt ha forskat i de äldre förordningarna, redan i okt s å lägga fram ett första kapitel. Arbetet blev dock inte färdigt under riksdagen, utan S ålades att fortsätta. 1686 förelåg ett färdigt förslag, där S gjort en viktig insats. Den nya lagen lade stor makt över kyrkan i kungens hand, något som tedde sig självklart för den kungatrogne S men inte gillades av prästeståndet i övrigt.

Arbetet med kyrkolagen aktualiserade behovet av en ny katekes. Uppgiften att utarbeta en sådan kom att till stor del vila på S. Han arbetade raskt och kunde redan 1686 lägga fram ett förslag. Detta kom att utsättas för våldsam kritik, både av teologer och av Pufendorf, som nu kunde uppträda som ortodoxins förkämpe mot S, som ju i sin ungdom hade lämnat anmärkningar över Pufendorfs naturrättslära. Förslaget förkastades och de redan tryckta exemplaren blev indragna.

Under 1600-talet hade behovet av en ny bibelöversättning gjort sig alltmer gällande. På 1670-talet arbetade biskop Johannes Gezelius (bd 17) med hjälp av sin son på en förbättrad översättning med kommentarer. 1683 beslöts om en granskning av detta arbete. S fick i uppgift att kontrollera de båda Konungaböckerna och kunde snabbast av alla granskare lämna in sina synpunkter. Förslaget om ny bibelöversättning lades fram på riksdagen 1686. Men det stötte genast på patrull, då flera teologer förklarade att de inte ville veta av någon ny version av Bibeln. Arbetet gick så tillbaka för ny granskning. Kungen befallde att man först skulle se till att Nya testamentet blev färdigt. S granskade där Matteus' evangelium och Uppenbarelseboken.

Eftersom behovet av en användbar Bibel var stort och man inte kunde vänta på att Gezeliernas förslag skulle bli färdigt och godtaget, kom 1685 en befallning om att det skulle göras en förteckning över alla felaktigheter i den gamla Bibeln. S fick uppdraget att notera inte bara felaktigheterna utan också stötande eller dunkla ord och uttryck. S arbetade raskt, men då ingen vid teologiska fakulteten vid UU ville åta sig någon granskning, lämnades hans påpekanden utan beaktande. Bibelarbetet gick dock vidare. 1693 åtog sig S att utarbeta en konkordans till Bibeln. Den kom fastän starkt beskuren att infogas i den nya Bibeln. S ålades också att göra en förteckning över alla de ålderdomliga eller annars dunkla ord som behövde förklaras. Den förteckning S lämnade in 1696 blev ett helt litet lexikon, men bara en obetydlig del accepterades. Exakt vad S bidrog med vid förarbetena till det som skulle bli Karl XILs bibel låter sig i brist på ingående forskning inte sägas, men på olika håll har bevarats dels principiella synpunkter, dels rad-för-radgranskningar av olika bibelböcker.

Om behovet av en ny bibelöversättning var stort, var önskvärdheten av en ny psalmbok inte mindre. Men när, efter tre-vanden hit och dit, ett beslut kom till stånd 1691, lades uppdraget i en enda mans hand, Jesper Swedbergs. Det var dock kungens vilja att Swedberg skulle engagera andra i arbetet, bland dem S.

Redan under Gotlandsåren böljade S skriva psalmer. Detta var ett led i försvenskningssträvandet: det gällde att få folket att sjunga sv psalmer i stället för de danska. S skrev därför sv psalmer till de danska melodierna. Några av dessa psalmer trycktes i Til-ökning i Keysers Manu-ale (1686). Under åren på Gotland skrev S också de versifierade parafraser på psaltarpsalmer som han kallade "Davids psaltare". Flera av dessa psaltarparafraser kom att ingå i den av Lindschöld och S 1688 utgivna andra upplagan av boken Barna Bibel.

När arbetet på en ny rikspsalmbok kom igång, spelade S en stor roll både vid bearbetningen av de gamla psalmerna och vid diktandet av nya. Vid revisionen av de äldre psalmerna var S mycket försiktig. Från "Davids psaltare" fick S in några psalmer i den nya psalmboken. Men han skrev också med sikte på psalmboken en rad nya psalmer över olika ämnen. Påfallande är mängden av morgon- och aftonpsalmer. S skrev också flera psalmer om Jesu lidande, död och uppståndelse. Av de två längre psalmer som berättar om Jesu lidande blev den ena, Min själ du måste nu glömma, utsatt för svår kritik. I denna innerliga psalm hade S inspirerats av det avancerade bildspråket hos de engelska poeterna Herbert och Cowley. Detta tyckte kritikerna var dunkelt. Psalmen kom inte att ingå i 1695 års psalmbok. Vad metern beträffar intog S en friare hållning än Petrus Lagerlööf (bd 22) som bara erkände tvåtaktig vers. Flera av S:s kända psalmer, t ex Oss kristna bör tro och besinna, innehåller också daktyler.

Hela sitt liv ägnade S sig åt poesi. Sitt första stora poetiska arbete, Gudz werk och hwila, skrev han redan under Gotlandstiden och utgaV det efter bearbetning 1685. Dikten handlar om Guds skapelseverk under sex dagar och om sjunde dagens vila och ansluter sig således till den gamla hexaemeronlitteraturen med rötter hos kyrkofäderna. Hans närmaste förebilder var dock fransmannen Du Bartas' stora dikt La premiere sepmaine från 1578 och dansken Anders Arrebos imitation av denna, Hexaemeron (1661). S såg i poesin inte bara en skön konst utan också ett viktigt pedagogiskt redskap. Guds werk och hwila handlar inte bara om skapelseverket utan också om den samtida världen och kan sägas utlägga samtidens världsbild. Genom Kopernikus, Galilei och den nya naturvetenskapen hade världsbilden kommit att ändras. S avvisar det kopernikanska systemet och föreställningen att naturlagarna obetingat styr världen. För S kan Gud alltid ingripa mot naturlagarna. S:s vetenskapliga hållning är ambivalent. Han berättar gärna om fabeldjur och märkliga ting men lägger till att man får tro det om man vill. Dikten växlar mellan högstämda hymner inspirerade av Psaltarens språk och livfulla berättelser präglade av stor humor och kärnfulla sentenser.

Liksom Du Bartas fortsatte S med att skildra de första människornas liv. Men i stället för att skriva parafraser på hela den bibliska historien skapade han en triptyk av dikter om Paradiset: Thet öpna paradis, som handlar om Adams och Evas oskuldsfulla liv, och Thet tilslutna paradis, som beskriver syndafallet, skrev S redan på 1680-talet. Han gav ut dem tillsammans 1705. Den tredje dikten, Thet återwunna Paradis, som handlar om det kommande paradiset i himlen, kom däremot inte ut förrän 1711. När S skrev Thet tilslutna Paradis hade han upptäckt Milton, och dikten är till stor del en parafras på Paradise Lost och den första imitationen av Miltons dikt utanför England. S planerade också en dikt om Babels byggning, som skulle ha handlat om hur människornas språk kom att söndras från varandra, ett ämne som upptog S mycket.

I handskrift har bevarats mängder av världsliga dikter i olika genrer av S:s hand, de flesta troligen skrivna i unga år. Påfallande är det stora antalet satirer, både korta epigram och längre dikter. En ddig längre dikt, Then förnögde Tityrus, är en lovsång till det naturliga livet på landet, som kontrasteras mot hovets förljugna liv. I denna dikt tycker man sig finna en kärna till S:s samhällssyn. Han såg det sociala livet som en teater. På natten lägger man, som han skriver i Gudz werk och hwila, av sina masker och blir den man är. En av S:s sista dikter, skriven 1711, Kort Beskrifning Om [... ] Högmod Nedfalls märkeliga be-driffter är en lång satir i Boileaus efterföljd av en strebers liv.

S ägnade sig hela sitt liv åt att skriva bibelkommentarer. 1686 lät han trycka Himmelsk brud-kammar, en kommentar till Höga visan. Denna bibeltext hade alltifrån Origenes varit föremål för synnerligen långsökta allegoriska tolkningar. S hämtade mycket från kyrkofäderna men var som lutheran mer försiktig i sina utläggningar. En omfattande kommentar till Predikaren, Förklaring öfwer kon. Salomos prädikare, tryckt först 1746, kan sägas vara en utläggning av S:s hela teologi. S uppger också att han utarbetat kommentarer till Galaterbrevet och till Jobs bok. Förarbeten till dessa har han gjort i marginaler och på baksidor av mottagna brev (Ms B 117, Linköpings stiftsbibliotek).

I sin poesi, inte minst i Gudz werk och hwila, använde S emblematik, vars pedagogiska värde han insåg. Han skrev också en svit dikter till bilderna i Jacob Cats' välkända emblembok Proteus ofte Minne-beelden. S:s dikter har tillsammans med de från Cats hämtade bilderna tryckts 1966 under titeln Emblemata. Under sin tid i Linköping skrev S också en samling emblematiska dikter med titeln Emblemata Lincopiensia, som han tillsammans med tillhörande bilder lät sätta upp i domkyrkan. De togs dock bort ett stycke in på 1700-talet. Texterna har tryckts i Åtskilliga poetiska skriffter 1745.

Liksom Georg Stiernhielm var S mycket intresserad av det sv språket och dess rike- dom. I alla sina dikter använde han gärna fornord och dialektala ord, och till Gudz werk och hwila fogade han en omfattande lista på märkliga ord, deras betydelser och etymologier. Det var naturligt att han också fick i uppgift att utarbeta ordförklaringar till det som kom att kallas Karl XILs bibel. 1712 gav han så ut en sv ordbok, Glossarium Sveo Gothicum eller Swensk-ordabook. Ordboken förefaller vid första påseendet sakna all systematik, men med sina hänvisningar till en mängd olika språk vittnar den om "häpnadsväckande beläsenhet på området" och är "ett av de första och det dittills mest ambitiösa försöket att definiera svenska ords betydelse på svenska" (Hannesdöttir). Utom att förklara ålderdomliga ord, särskilt i Bibeln, syftar ordboken till att väcka insikt om det sv språkets renhet och rikedom. S förkastar bruket av främmande ord, även tyska, särskilt i predikningar.

I dec 1713 for S till Sthlm för att delta i den av rådet sammankallade riksdagen. Som ärkebiskop sedan 1711 var han prästeståndets självskrivne ordförande och som sådan höll han tal både till de kungli- ga och till rådet. Det var emellertid mot sin vilja som han deltog i riksdagen. Han hade fortsatt att vara kungatrogen trots de olyckor Karl XII fört över landet, och han ansåg det vara fel av rådet att utan kungens bifall sammankalla en riksdag. Han var också sjuklig och hade sedan ett år tillbaka lidit av bröstvärk. I mars 1714 måste han lägga sig till sängs. Efter någon förbättring orkade han fara hem till Upp sala, men i april s å avled han där.

S var en av sin tids främsta predikanter. Utöver predikan över Pär Sparre 1670 höll han ytterligare några likpredikningar, de flesta av dem tryckta. Han höll också likpredikan över Karl XI och kröningspredikan vid Karl XILs trontillträde, båda otryckta. En stor svit av predikningar över Jesu lidande trycktes först 1723 under titeln Passions-Andackt. I handskrift har bevarats en svit predikningar över enbart de fyra adventssöndagarna och en över adventssöndagarna samt julens helgdagar t o m 1 sond e Trettondagen. Dessutom har bevarats några få predikningar över enstaka söndagar eller högtidsdagar, några av dem som tryck. Genomgående i S:s predikan är att kristen tro måste visa sig i gärningarna - det är aldrig fråga om vad Swedberg kallade "stortro". I passionspredikningarna framhåller S att Jesu lidande upprepas var gång när människor skadar sin nästa. Medan de flesta av tidens predikanter ensidigt följde mönster från tysk luthersk predikan, har S hämtat sina förebilder från engelska predikanter, bl a de berömda Lancelott Andrewes och Jeremy Taylor. S:s predikan är liksom dessas ytterst konstmässig med inslag av ordlekar, allusioner och antiteser.

S samlade ett bibliotek som med sina mer än 3 000 vol var ett av tidens största sv privatbibliotek. Det innehöll en mängd teologi, men intressant är omfånget och spridningen av vitterhet. Som exempel kan nämnas att S ägde alla Moliéres komedier och en stor samling moderna franska romaner. Ännu mer frapperande är kanske inslaget av engelsk litteratur. S ägde verk av en rad av tidens engelska predikanter och poeter som Herbert, Cowley, Herrick och Milton. Han skaffade sig också moderna arbeten inom natur- vetenskap och filosofi, t ex Otto v Gue-rickes bok 1672 om experimenten med vacuum och John Lockes Essay concer-ning human understanding 1694. Den vetenskapliga utvecklingen följde han i Acta eruditorum, som han prenumererade på 1682-1709.

S framstår som en av den karolinska tidens mest imposanta personligheter. Eftervärlden har sett honom som representant för den lutherska ortodoxi som befäste sin ställning under Karl XI :s regeringstid. Man har betraktat honom som konservativ och lagt vikt vid att han i Guds werk och hwila avfärdar det kopernikans-ka systemet och att han återberättar många fabler. Som ortodoxins förkämpe framträdde S 1693 vid firandet av att 100 år förflutit sedan Uppsala möte. S förkastade där all samverkan med de romerska och reformerta kyrkorna. Detta var året efter det att Leibniz gett ut sin plädering för ekumenik. I S:s predikningar finner man också polemik mot "papister" och "calvini-aner", främst beträffande nattvardsläran. Mot slutet av sitt liv kom S också att gå hårt åt den pietism som då hade börjat ta en radikalare riktning. S kan dock inte kallas kontroversteolog.

I såväl poesi som predikan visade S en ovanlig vidsyn. Han hade tagit till sig mycket av den tidiga pietism som hade ett centrum vid Ulrika Eleonoras hov, och han framhöll alltid att tro måste visa sig i gärningar. Det är också märkligt att han, som kommit att ses som ortodoxins man framför andra, flera gånger utsattes för kritik av dem han kallar "ortodoxissimi". I ett brev från 1679 skrev han till en vän om hur han vill bli kvitt "fiender, de som i detta kriget [skånska kriget] hava angripit mig med de giftigste pilar och skott [och] hemlig bakdantning" (till O Spar-man 1 nov 1679, K 20, UUB). I flera senare brev klagade han över "illviljare", som förföljde honom. Kritiken av psalmerna tog han så hårt att han ville lämna biskopsämbetet.

S bör inte förväxlas med sin yngre namne Haquin M Spegel (f ca 1658, d 1694 som kyrkoherde i Skirö, Jönk), vilket ofta skett, bl a i artikeln om Robert Lich-ton (bd 22, s 678).