K Valfrid Spångberg

Spångberg, Karl Valfrid, f 12 okt 1871 i Kattnäs, Söd, d 9 maj 1946 i Sthlm, Gust Vasa. Föräldrar: hemmansägaren och kyrkvärden Karl Gustaf S o Lovisa Charlotta Andersdtr. Mogenhetsex vid H a l i Nyköping 19 maj 91, inskr vid UU 10 sept 91, medarb i Östergötlands dagbl 93-94, redaktionssekr vid Småland 94-95, korrespondent för sv o ud tidn:ar från 95, anställd vid Aftonbladet (AB) 96-05, med-stiftare av Sv journalistfören 01, ordf i sthlmskretsen 02-08, led av centralstyr 02-08, ordf där 06-08, allt i Sv journalistfören, led av styr för Sv publicisternas pensionskassa 02-09 o 17-33, sekr 02-07, vice ordf där 23-33, anställd vid S-T 05-06, red av Sv folket 06-09, av Afton-Tidningen 09-12, medarb där 12-20, v ordf i PK 22-23. - Iqml 44.

G 2 nov 1899 i Sthlm, Ad Fredr, m skådespelerskan Jenny Kristina Vilhelmina (Ina) Bock, f 11 sept 1876 där, Jak o Joh, d 9 april 1958 där, Gust Vasa, dtr till konstförvanten Johan Ludvig B o Johanna (Jenny) Vilhelmina Jansson.

Valfrid S växte upp i ett sörmländskt bondehem och genomgick läroverket i Nyköping, där han genom påverkan från besökande agitatorer och prenumeration på Socialdemokraten och Arbetet orienterade sig i socialistisk riktning. Han lämnade redan under gymnasietiden bidrag till förstnämnda tidning och till ortspressen. Under hans enda studieår i Uppsala satte umgänget med kretsen kring studentföreningen Verdandi, särskilt Hjalmar Ohr-vall, djupare spår än studierna. Ungdomsårens socialism övergick till en radikal liberalism som inte uteslöt politisk samverkan med socialdemokraterna.

Från början inställd på journalistbanan sände S korrespondenser från Uppsala till liberala huvudstadstidningar, framför allt DN. På grund av en lindrig tuberkulos hade han därefter under några år endast korta anställningar i landsortspressen. Tiden som redaktionssekreterare under den stridbare liberalen Otto v Zweigbergk i tidningen Småland fick dock betydelse för S:s framtida verksamhet i yrket. Han debuterade samtidigt som tidningsutgivare med ett nyhets- och annonsblad för trädgårdsodlare. Det gav ett överskott som finansierade en lång resa till sanatorier i Schweiz och till Italien, vilken gjorde honom fri från sjukdomen.

Vid hemkomsten anställdes S i AB med uppgift att sköta grannlandsavdelningen och riksdagsreferatet - det senare en viktig uppgift. Under sina år där kom han småningom i politisk motsatsställning till den alltmer högerorienterade huvudredaktören Harald Sohlman (bd 32, s 625). Han fick dock uppdraget att på plats bevaka Ungerns 1000-årsjubileum 1896. Under en tid som korrespondent i Hfors gjorde S en uppmärksammad intervju med generalguvernören Bobrikoff och skrev en artikelserie om förryskningssträvandena i Finland. Materialet gavs ut som bok i Sverige och smugglades sedan med falskt omslag in i grannlandet. S kompenserade sig annars med korrespondenser i radikal anda till olika tidningar, även finländska och norska, samt med politiskt skriftställarskap där han specialiserade sig på korta personporträtt av samtida politiker. Dessa gavs sedan ut i samlingsvolymer. Såväl i dem som i några politiska skrifter förordade han allmän rösträtt samt granskade kritiskt riksdagshögerns verksamhet. Uppdraget att författa en Verdandiskrift om den liberale portalgestalten S A Hedin (bd 18) ledde till samarbete med denne om utgivningen av hans tal och skrifter.

Ett mått på S:s rykte som radikal är att han både 1900 och 1908 erbjöds att bli redaktör för Arbetet i Malmö. Särskilt under det politiskt heta året 1905 deltog han livligt i debatten med inlägg i såväl artikel- som bokform, riktade mot hö- gerns program i unions- och rösträttsfrågorna. Då det genom ett postalt misstag avslöjades att S via sina kontakter i landsortspressen ville åstadkomma påtryckningar på riksdagsledamöter i unionsfrågan - enligt motståndarna var målet "en förfalskad folkmening" - blev han avskedad. Han fann dock omgående plats som politisk skribent i den liberala S-T. S var en tid också aktiv i Frisinnade landsföreningen och medverkade exempelvis med flera broschyrer i dess Meddelanden och i valhandboken 1914 med en artikel om högerns politik. Han strävade dock aldrig efter någon politisk position. S var däremot aktiv i försöken att höja journalistyrkets status; han deltog i Sv journalistföreningens bildande, verkade som dess ordförande och var 1908-09 också redaktör för dess tidning Journalisten. Vidare var han under en period PK:s vice ordförande.

Inom Verdandi och andra samstämmiga kretsar hade man sedan länge umgåtts med planer på en radikalliberal dagstidning med riksomfattande spridning. Alltsedan 1901 var S engagerad i flera misslyckade projekt. Kontroverserna med AB:s ledning befäste honom i tanken att den enda säkra plattformen för hans politiska ambidoner var en egen tidning. När David Bergström (bd 3) 1905 lämnade redaktör-skåpet för den med AB associerade Dagen, var ett av skälen att han och S tagit tidningsplanen om hand. Men trots att det inledningsvis såg ljust ut skar sig samarbetet. När S-T:s ledning sedan ogillade S:s försök att radikalisera tidningens traditionellt försiktiga politiska hållning beslöt han och hans vidtalade finansiärer och meningsfränder att på egen hand driva planen vidare. Men i och med den första Staaffska regeringens avgång efter misslyckandet i rösträttsfrågan i maj 1906 hade tillfället gått dem förbi. S beslöt då att satsa på en halweckotidning, Svenska folket, som i nov 1906 började utkomma i Sthlm men av besparingsskäl efter sju månader måste flyttas till Linköping.

Storstrejken 1909 orsakade slitningar inom det liberala partiet beroende på att synen på arbetsmarknadens parter skiftade mellan grupperingarna. Det blev på nytt läge för en radikalliberal tidning som kunde arbeta för samverkan mellan vänsterpartierna. Med stöd av det bl a i strejken hårt ansatta och ännu i hög grad liberalt orienterade typografförbundet lyckades S den här gången fullfölja planen. Svenska folket transformerades till den dagliga Afton-Tidningen som började utkomma i Sthlm i dec 1909 med S som huvudredaktör. Men trots att bladet fick draghjälp av en rad lysande medarbetare bar det sig aldrig ekonomiskt. Den liberala partiledningen såg med ovilja på att den radikala flygeln fått ett eget organ som proklamerade sig som fritt forum. Andra läsare stöttes bort av den i tidningen publicerade och av Strindberg initierade strid som bär hans namn samt av den för tiden utmanande, av anglosaxiska förebilder influerade, rubriksättningen; S hade Manchester Guardian som förebild.

I stället för att driva den politik tidningen grundats för att befrämja fick S ägna sig åt företagets ekonomiska bekymmer. 1912 måste han ge upp och överlämna ledningen till nya ägare men fortsatte som politisk medarbetare ända fram till tidningens nedläggning åtta år senare. Det var han som under första världskriget stod för bladets ententevänliga hållning. Efter att som innehavare av ett journalistiskt statsstipendium 1915 ha rest i Tyskland och Frankrike angrep S i en anonym skrift den tyskorienterade aktivism som hade stöd i kretsarna kring Gustav V. En av hans efterträdare som chefredaktör - den blivande statsministern C G Ekman (bd 13) - gav honom i efterhand högt betyg för hans opartiska och vederhäftiga prövning även av meningsmotståndares argument.

Efter tiden på Afton-Tidningen hade S ingen fast anställning och återupptog verksamheten som fri skriftställare. Han försörjde sig på författarskap och korrespondensartiklar. De sistnämnda, "Politiska brev", prenumererades av såväl liberala som socialdemokratiska landsortstidningar, varav flera använde dem som ledare. Enligt S:s egen beräkning nådde han som mest 200 000 tidningsläsare, ett antal som ingen tidning via sin upplaga på den tiden kunde överträffa. Han har med viss rätt betecknats som en "enmans opinionsfabrik". S omtalas också med välvilja i memoarer av ledande företrädare för arbetarrörelsen och med erkänsla av sina liberala meningsfränder. Under andra världskriget hörde han till dem som i kretsen kring tidningen Trots Allt! agerade i antinazistisk anda. Han verkade också för införandet av etiska regler inom journalistiken.

S:s omfattande politiska författarskap upptar vid sidan av bl a ännu en biografi över S A Hedin också dylika om Karl Staaff, Harald Wieselgren och Hjalmar Ohrvall. Han publicerade flera nya samlingar av porträttskisser av sv och utländska politiker samt två delvis överlappande memoarböcker.