Anna M Stecksén

Stecksén, Anna Magdalena, f 27 maj 1870 i Sthlm, Ad Fredr, d 15 okt 1904 i Södertälje. Föräldrar: generalmajoren Johan Olof Billdau S o Magdalena Christina Hjertman. Elev vid Åhlinska skolan, Sthlm, mogenhetsex vid Lyceum för flickor i Sthlm 25 maj 89, inskr vid StH 13 sept 89, vid UU 18 febr 90, med fil ex där 12 sept 90, inskr vid Kl 18 sept 90, MK 13 sept 93, ML 28 april 97, amanuens vid patologiska instit 97–98, allt vid Kl, studier i Tübingen, Tyskland, o vid Pasteurinst i Paris 98–99, disp vid Kl 25 maj 00, MD vid UU 31 maj 00, lär i hälsolära vid flera av Sthlms h flickskolor 00–01.-Ogift.

S:s farfar Jonas S (1773–1835), bördig från Norrland, blev 1791 student i Lund. Mellan 1798 och 1811 tillbringade S långa tider till sjöss, enligt obekräftade uppgifter både som sjöman och skeppskapten, och under napoleonkrigen möjligen också som kaparkapten. Under perioder i land var han bl a köpman i Gbg och informator åt Bernhard v Beskow (bd 4). S erhöll 1816 den nya professur i levande språk som inrättats i Lund med hjälp av donationsmedel. Han hade under sina resor tillägnat sig kunskaper i flera språk, men mer avgörande var att donatorn, orientalisten Matthias Norberg (bd 27), var hans morbror.

S sades ha varit en enkel och flärdfri person som sympatiserade med den amerikanska jämlikhetstanken och kände avsmak för intrigmakeriet inom den lundensiska universitetsvärlden, i vilken han aldrig fann sig helt till rätta. S blev inte någon framstående lärare och omständigheterna kring hans utnämning föranledde ett något nedlåtande bemötande från kolleger och konsistorium. I sin förbittring över både verkliga och inbillade oförrätter testamenterade S sin förmögenhet till UU - den ännu idag (2007) största enskilda donation lärosätet mottagit.

S var ogift, men erkände sin utomäktenskaplige son Johan Olof Billdau S (1829–1906). Denne utexaminerades från H artilleriläroverket 1856 och inträdde följande år som löjtnant vid Topografiska kåren där han blev professor 1868. Han utnämndes till major i armén 1869 och till överstelöjtnant i kåren 1872. Sedan kåren uppgått i Generalstaben var Johan S 1874-78 chef för stabens kommunikationsavdelning. Han organiserade där försvarsväsendets samarbete med järnvägarna och utarbetade, efter att han lämnat tjänsten, tillsammans med överdirektören vid SJ förslag till föreskrifter för detta samarbete. 1878–83 var S chef för den då nybildade Krigshögskolan och 1883–92 för Generalstabens topografiska avdelning, under vilken tid utgivningen av ekonomisk-topografiska kartor och en höjdkarta över Sverige påbörjades. Han blev överste vid Generalstaben 1883 och generalmajor i armén vid sitt avsked 1892. Som Krigshögskolans förste chef utarbetade S under ledning av generalstabschefen Hugo Raab (bd 29) reglementen för skolan och medverkade till att införa nya undervisningsmetoder. S var också ledamot av direktionen för Högre lärarinneseminariet 1889–98, vilket tillsammans med det faktum att han uppmuntrade sin dotter till en hög och för kvinnor ovanlig utbildning illustrerar en positiv inställning till arbetet för kvinnans likställdhet med mannen. – S blev 1865 LKrVA.

Då Anna S utexaminerades fanns i Sverige endast ett 15-tal praktiserande kvinnliga läkare, och hon blev den första som också disputerade och blev medicine doktor. Hennes val av patologi som specialitet var dessutom mindre vanligt bland kvinnliga läkare, som i många fall snarare slog in på gynekologins bana eftersom det uppfattades som ett naturligt område för kvinnor. Ämnet för S:s avhandling var cancersjukdomarnas orsak, något hon känt starkt intresse för efter att ha förlorat två nära släktingar i sådana sjukdomar. I sin studie förfäktade hon den då moderna blastomycetteorin, enligt vilken cancer orsakades av en parasit som troddes tillhöra jästsvamparna. Grunden till sin forskning i frågan hade hon lagt under sitt arbete vid Roux' laboratorium i Pasteurinstitutet, dit hon vunnit tillträde med hjälp av en av sina lärare vid KI. Undersökningen lyckades inte visa på något entydigt resultat, men betraktades som intressant och avhandlingen erhöll ett medelgott betyg.

Efter sin examen undervisade S vid flickskolor i Sthlm. Hennes ämnen var hälsovård och sexualhygien, och inte minst det senare låg henne varmt om hjärtat. Kollegan Karolina Widerström, pionjär på området, ansåg att S med sin undervisning klart bidragit till att trygga framgången för den reform i frågan som senare genomfördes. S:s intresse för patologi motiverade henne också till fortsatt forskning, och hon publicerade skrifter om malariaproblemet och om kroppens försvar mot bakterier. Hon ägnade sig därtill åt att undersöka jästpreparaten som läkemedel och utgav en handledning i obduktionsteknik. S lade sig också vinn om att offentliggöra och popularisera sina forskningsresultat genom föredrag på Sv läkaresällskapet och andra sammanslutningar.

Under våren 1902 sökte S en laboratorsbefattning vid KI och reste därefter till Finland med hjälp av stipendier från Fredrika Bremer-Förbundet och KI. I april ådrog hon sig en infektion, möjligen under laboratoriearbete, som inom kort tvingade henne att avbryta sin vistelse. Hon återtog sin ansökan och flyttade med sin far och syster till Södertälje där miljön troddes kunna inverka gynnsamt på hennes tillstånd. S, som var djupt intresserad av konst och litteratur och själv hade konstnärliga anlag, ägnade sig under sjukdomstiden åt att teckna och måla. Infektionen bröt dock sakta ner henne och hon avled efter något mer än två år.

S:s gärning blev kort, men som en av mycket få kvinnliga läkare spelade hon en viktig symbolisk roll i en tid då kvinnors rätt till utbildning och arbete inte sågs som självklar. Hon hade emellertid faderns stöd i sitt livsval och bistods också av flera manliga kolleger på vägen fram till doktorsgraden, bl a professorn för patologiska institutionen vid KI, Curt Wallis, som ställde arbetsplats och material till hennes förfogande. Hur S:s framtid inom ett mansdominerat specialområde skulle ha kunnat se ut går inte att spekulera i, men klart är att hon själv var villig att göra stora uppoffringar – studieresan i Europa företogs med egna medel – och S beskrevs även i övrigt av sina kolleger som målmedveten och mycket vetenskapligt intresserad.