Mårten K H Stenberger

Stenberger, Mårten Karl Herman, f 27

mars 1898 i Gbg, Domk, d 19 jan 1973 i Danderyd, Sth. Föräldrar: köpmannen Karl Nilsson o Beda Kristina Eriksson (senare Stenberger). Studentex som privatist vid Gbgs h reallärov 20 dec 19, inskr vid LU 24 sept 20, FK där 31 jan 23, inskr vid UU 12 mars 29, FL 27 mars 29, doc i nord o jämförande fornkunskap 28 dec 33, FD 31 maj 34, allt vid UU, red vid Sv turist-fören 23-27 o 29-30, amanuens vid Hälsinglands museum, Hudiksvall, 27-29 o 30, förste amanuens vid Gotlands fornsal, Visby, 34, intendent där 29 mars 35-45, länsantikvarie i Gotlands län samt sekr i Föremen Gotlands fornvänner o Nämnden för Gotlandsfonden 18 juli 35-45, tf prof i förhist o medeltidsarkeologi vid LU samt tf förest för LU:s hist museum o mynt-o medaljkabinett vt 44, förste antikvarie o avdförest vid Statens hist museum 30 nov 45 (tilltr 1 jan 46)-52, sekr i Sv fornmin-nesfören 46-49, i Sv arkeologiska samf 47-49, ordf där 55-57, prof i nord o jämförande fornkunskap vid UU 21 mars 52 (tilltr 1 jan 53)-l juli 64. - LGAA 55, LVHAA 56, LHVL 56, LVS 64, led av flera uti lärda sällsk.

G 3 okt 1930 i Sthlm, Osc, m föreståndaren vid Sv turistfören Lisa Kristina Schörling, f 11 april 1904 där, Hedv El, d 9 sept 2001 där, S:t Göran, dtr till fabriksföreståndaren Carl Oscar S o Edith Cecilia Petronella Gillberg.

Mårten S hade i sin fil kand-examen geografi som huvudämne och geologi, mineralogi och nordisk och jämförande fornkunskap som biämnen. Geografi, som på den tiden omfattade både natur- och kulturgeografi, förblev alltid S:s stora intresse. Synen på landskapet och insikten om hur den forntida bebyggelsen är beroende av landskapets resurser går som en röd tråd genom hans forskning. Av förteckningen över S:s tryckta skrifter framgår hur han genom sin verksamhet i Sv turistföreningen tidigt fick djupare kunskap om natur och äldre kultur i östra Sverige, från Oland till Hälsingland. De många populära småskrifterna från denna period, där han också skildrar sina vandringar på Island, blev en förövning till det senare författarskapet. En alltid lättläst förmedling av forskningens resultat blev en av S:s stora insatser.

Redan i mitten av 1920-talet lärde S känna lämningarna efter järnålderns bebyggelse på Oland och publicerade sina första arkeologiska artiklar om öländska fornborgar och husgrunder. Sommar efter sommar bedrev han arkeologiskt och geografiskt fältarbete på ön. 1932 deltog han i en stor dansk expedition på Grönland där nordiska husgrundsvallar från vikingatiden grävdes ut. Hans systematiska fältarbete på Oland ledde till doktorsavhandlingen Oland under äldre järnåldern (1933), den första avhandlingen i Sverige som har en klar bebyggelsearkeologisk inriktning. I sin analys av den gamla bygden använde S allt forntida material som var känt: gravar, fynd och bebyggelselämningar; i centrum stod "jättegravarna", dvs huslämningarna.

S:s avhandling värderades högt, men den radikalt nya forskningsinriktningen tycks inte ha uppfattats på 1930-talet. Han var ändå inte ensam i Norden om bebyggelsearkeologin. I Danmark fanns Gudmund Hatt (1884-1960) och i Norge A W Br0gger (1884-1951), som båda redan på 1920-talet studerade forndda bebyggelse och naturmiljö. Bägge hade geografisk utbildning och arbetade med en etnografisk inriktning. Bristen på förståelse i Sverige kan ha bidragit till att S 1935 i en ansökan om Letterstedts stipendium för utrikes resor planerade forskning om härledningen av den nordiska bronsålderns konst och civilisation, en inriktning som passade bra till den konstvetenskapligt orienterade järnåldersforskningen vid UU. Emellertid fick S så goda möjligheter att fortsätta arbetet på Gotland efter sin självständiga intresseinriktning att bronsåldersforskningen skrinlades.

Det som säger mest i bebyggelseforskningen, spåren i marken efter bebyggelsen, var på 1930-talet det minst undersökta. Ett mål för S blev att undersöka de kända och tydliga, stenbyggda husgrunderna på Oland och Gotland. Från 1934 arbetade S varje sommar på Gotland och under vinterhalvåret som docent i Uppsala. De arkeologiska uppgifterna på Gotland låg bokstavligen i öppen dager men var krävande att genomföra. Mängder av fornlämningar från alla tider var kända och många hotades eller skadades av byg-genskap och odling. En viktig uppgift blev den tvärvetenskapliga undersökningen av en boplats med gravfält från den yngre stenåldern vid Västerbjers som S slutförde fram till 1939 och publicerade i Das Grabfeld von Västerbjers auf Gotland (1943) .Publikationenärfortfarande (2007) väsentlig för stenåldersforskningen i Norden.

En stor fyndgrupp som ständigt ökade var de vikingatida silverskatterna, som bl a innehåller många tusen arabiska och västerländska mynt. Historieforskningen hade redan visat att myntfynden var av stor betydelse för diskvissionen om förbindelserna mellan den arabiska världen, Norden och Västeuropa. Den omfattande fyndkatalogen med beskrivningar, tabeller och planscher förelåg 1947 och bearbetningen 1958. Materialet i Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit är ur internationell synpunkt en av de viktigaste källorna Sverige kan erbjuda den historiska och ekonomisk- historiska medeltidsforskningen. Mellan verken om stenålder och vikingatid, som ramar in S:s gärning och tid på Gotland, ligger en rad undersökningar av bronsålderns och järnålderns bebyggelse på ön men också två stora nordiska projekt. Det nordiska samarbetet inom arkeologin fick efter undersökningarna på Grönland och det nordiska arkeologmötet i Danmark 1937 ett nytt mål, Island. Efter ett par års förberedelser, där S tog verksam del, genomförde arkeologer från Island, Danmark, Sverige och Finland utgrävningar av ännu bevarade synliga rester av den tidigaste bebyggelsen på Island under sommaren 1939. Varje land valde sitt undersökningsområde. Resultatet blev att man fann ett äldsta, vikingatida byggnadsskede med hallbyggnader som motsvarade det som påvisats på flera håll i Skandinavien och ett yngre, medeltida skede med mindre hus i en lång räcka, också det ett skandinaviskt byggnadsskick. Forntida gårdar i Island gavs ut 1943 i ett samarbete lett av S.

Omedelbart efter andra världskrigets slut tog S initiativ till att förnya den nordiska samarbetstanken genom ett gemensamt projekt. Det blev de bebyggelsearkeologiska utgrävningarna vid Vallhagar på Gotland 1946-50 där omkring 100 arkeologer, studenter och flera naturvetenskapliga specialister undersökte lämningarna av en by med stenbyggda husgrunder. Tvärvetenskapen fick stort utrymme genom undersökning av landskapsutvecklingen och genom botaniska och osteologiska analyser av fyndmaterialet. Resultaten publicerades i två omfångsrika volymer 1955. Den långa deltagarlistan tar upp många av de arkeologer som kom att verka vid arkeologiska institutioner och museer i Norden i generationen efter S. Forskningen har ofta återkommit till resultaten i de två volymerna.

Under sin tid som professor genomförde S nya utgrävningar i anslutning till seminariets verksamhet. Viktigast är dock den stora översikten Det forntida Sverige (1964), ett resultat av hans undervisning. S ger här sin syn på arkeologins karaktär och uppgift. Han undviker det äldre begreppet "kulturhistoria", som stod i centrum för Oscar Montelius (bd 25), men också den nationella arkeologins historieskrivning från decennierna före 1945. S ser människan som avhängig av den natur hon lever i. Arkeologens uppgift blir att följa växelspelet mellan natur och människa genom tiderna. Detta geografiska och ekologiska synsätt gynnade det tvärvetenskapliga samarbetet med naturvetenskaperna, en tradition från början av 1900-talet i Sverige som även låg i linje med den internationella utvecklingen inom arkeologin efter andra världskriget. Också i andra sammanhang ger S ofta uttryck för sitt geografiska synsätt. I ett brev 1955 skriver han som professor i arkeologi till en kollega, som var geograf, att man inte kan studera arkeologi utan geografi. Han hade hoppats att få bli geograf och kanske låg detta ämne fortfarande honom närmast. Men det var bra att vara en dubbel människa; han är "visserligen en dålig men likvisst halvgeograf' i sin arkeologiska verksamhet vid UU (S till H Nelson 12 mars 1955, S:s arkiv, ATA).

Efter pensioneringen återvände S till de bebyggelsearkeologiska problemen på Oland som han börjat studera 40 år tidigare. Vid en testundersökning i Eketorps borg, en forntida befäst by, fann han att lämningarna dolde tre faser av bebyggelse av olika karaktär, de tidigaste spåren var från 300-talet e Kr, de sista från tidig medeltid. Projektet pågick sedan 1964—74, under S:s ledning så länge han levde. Den tvärvetenskapliga fältundersökningen är till sin metod arkeologisk-ekologisk, medan bearbetningen som skrevs av en yngre generation är en socialekonomisk-arkeologisk studie av det förhistoriska och medeltida samhället på Oland. Projektet publicerades av medarbetarna. Även denna undersökning har verkat inspirerande för den bebyggelsearkeologiska forskningen och för den internationella diskussionen.

S:s betydelse för den arkeologiska forskningen ligger på flera plan. Han gav forskningen om järnålderns bebyggelse i Sverige en ny inriktning och förde över delar av den naturvetenskapliga traditionen till detta forskningsområde. Med sin geografisk-ekologiska syn bidrog han mer än någon före honom till förståelsen av järnålderns agrara samhälle i Sverige. Ge- nom undervisningen i Uppsala, de tvärvetenskapliga fältundersökningarna och de stora publikationerna förde han under fem decennier bebyggelsearkeologin vidare. Han förnyade det nordiska samarbetet inom arkeologin, främst genom de stora fältprojekten. Han hade lätt att skriva om forskningen och förstod att förmedla resultaten i vida kretsar utanför vetenskapen.

Det är omvittnat att i redigeringen av de stora verken liksom i andra delar av det praktiska arbetet hade S alltid stöd och hjälp av sin hustru Lisa. Utan hennes insats hade det inte varit möjligt att komma så långt. När man överblickar hans livsverk, slås man av tre egenskaper. Den första är konsekvensen, den raka linjen i hans forskning. Insatserna utanför järnålderns bebyggelsearkeologi är också betydande, men S kommer alltid tillbaka till den gamla bebyggelsen i dess naturmiljö som det gällde att förstå. Den andra egenskapen är hans förmåga att ta inspirerande initiativ, den tredje hans kraft att slutföra de stora projekten och publicera dem.