Gösta H Stenman

Stenman, Gösta Herman, f 13 sept 1888 i Uleåborg, Finland, d 19 mars 1947 i Sthlm, Finska. Föräldrar: handlanden Gustaf Henrik S o Adéle Hjulberg. Studentex vid univ i Hfors 08, journalist o medarb i Finska notisbyrån, konsthandlare i Hfors 13-27, innehavare av Stenmans konstsalong 13-19, av Stenmans konstpalats 19-27, allt i Hfors, konsthandlare i London 27-30, inflyttad till Sverige sept 30, förest för ekon fören "U.P.A." (konsthandel), Sthlm, 32, för Stenmans konstsalong (ab från 46) från 34, sv medborgare 10 maj 35, hovintendent 37.

G 12 febr 1911 i Hfors, Södra sv förs, m Bertha Maria Andersson, f 9 juni 1890 i Borgå, Finland, d 5 sept 1969 i Sthlm, Finska, dtr till polismannen Anders Wilhelm A o Anna Sofia Wickman.

Med en bakgrund som journalist, konstkritiker och även mindre lyckad konstnär var Gösta S en förgrundsfigur inom den moderna konsthandeln i Finland och Sverige. Han öppnade sitt första galleri i Hfors 1913 och etablerade sig i Sverige 1930.1 Hfors fanns det fem konstgallerier eller snarare konsthandlare med utställningsverksamhet, när han började sin galleriverksamhet där. I Sthlm blev S 1932 föreståndare för en konsthandelsförening och 1934 för Stenmans konstsalong, belägen i fastigheten Storgatan 10. Efter S:s död fortsatte hustrun Bertha verksamheten till sin bortgång, och även äldsta dottern Maj-Lis (Maja), g Rydman, drev en tid ett galleri med samtidskonst i fastigheten, kallat Stenmans dotter. Där ställde t ex Siri Derkert ut 1939 och 1944.

S förenade i sin verksamhet den nationella och den internationella konsten, liksom både gammal och modern konst. Själv samlade han på renässanskonst, men till hans favoriter hörde även många samtidskonstnärer som Tyko Sallinen, Jalmari Roukokoski och Helene Schjerfbeck i Finland och Åke Göransson (bd 17), Esther Kjerner (bd 21) och Eva Bagge i Sverige. Han stod i spetsen för den unga konsten utan att tränga undan sin kärlek till Rem-brandt och andra stora äldre mästare, t ex italienarna Giorgone eller Francesco Gu-ardi. S var sin tids reformivrare, en passionerad sökare med intuitiv känsla för den konstnärliga kvaliteten. Han skrev ett stort antal katalogförord till sin galleriverksamhet och 1937 en memoarbok om sina konstupptäckter.

S:s namn är starkt förknippat med Helene Schjerfbecks, den konstnär som han envist lyfte fram och alltid försvarade. I Hfors ordnade han 1917 tillsammans med Schjerfbecks levnadstecknare hennes första separatutställning, och 1937 slog.hon igenom i Sverige med en utställning hos S. Kritiker och allmänhet överrumplades av denna "sensationella exhibition", och konstkritikern Gotthard Johansson skrev om utställningen: "Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum" (SvD 13 sept 1937). S hade då sedan 20 år tillbaka envetet köpt upp alla verk av Schjerfbeck som han kommit över. Han var helt övertygad om hennes särart, och det var också han som uppmuntrade henne att fortsätta med sina starka och utlämnande självporträtt.

Som konsthandlare hade S förebilder i framför allt Frankrike. Han tog starka intryck av Paul Durand-Ruel, som var verksam i Paris från 1865, och Ambroise Vollard med konsthandel från 1895, även den i Paris. Den senare var viktig för presentationen av modernister som Cézanne 1895, Picasso 1901 och Matisse 1904. Den förre påverkade genom sina konstnärskontrakt, ett system som även S introducerade med några av sina konstnärer. S:s kontrakt med Tyko Sallinen skall dock ha tillkommit på konstnärens initiativ, troligen omkr 1915 när Sallinen återvänt från USA. Samma system med kontrakt hade S tidvis under perioden 1937-46 med Schjerfbeck, som därmed utan dåligt samvete kunde avvisa närgångna köpare och hänvisa dem till S.

S:s konstnärliga hjärta fanns hos Rembrandt. Han var mer eller mindre besatt av tanken att finna en dittills okänd Rem-brandtmålning i lådorna vid Seines kajer eller i loppmarknadens myller av objekt och trodde att den skulle finnas just i Frankrike. Men det var i London han överraskande fann målningen, som senare ändå visade sig vara falsk. Det var den upptäckten som renderade honom titeln hovintendent 1937 och en vänskap i konstens tecken med kronprinsen, sedermera kung Gustav VI Adolf.

S:s gärning som konsthandlare och konstmecenat satte outplånliga spår i det sv och finska konstlivet under 1900-talets första hälft. Han var här sin tids ende konsthandlare av internationellt format. S styrde sin verksamhet med ett envist förtroende för de konstnärer han trodde på och hade en osviklig känsla för den tidlösa konsten.