Erik H O Stensiö

Stensiö (före 1917 Andersson), Erik Helge Osvald, f 2 okt 1891 i Döderhult, Kalm, d 11 jan 1984 i Danderyd (enl db för Sthlm, Osc). Föräldrar: hemmansägaren Johan Fredrik Andersson o Maria Antilia (Tili) Erlandsson. Studentex vid H a l i Linköping 23 maj 10, inskr vid UU 19 sept 10, FK 28 maj 12, FL 29 maj 20, disp 27 maj 21, FD 31 maj 21, doc i paleontologi 9 juni 21, allt vid UU, deltog i vetensk expeditioner till Spetsbergen 12, 13 o 15-18, prof o förest för Naturhist riksmuseets paleo-zoologiska avd 27 juli 23-30 sept 33 o 1 juli 35-1 juli 59 (beslut 14 nov 58), prof i paleontologi o hist geologi vid UU 29 sept 33-35, ledare för en engelsk-norsk-svensk expedition till Spetsbergen 39. - LVA 27, LFS 49, hedersdr vid flera uti univ, led av ett stort antal utl akad:er o lärda samf.

G 22 maj 1923 i Uppsala m Aina Sofia Laurell, f 10 sept 1890 i Luleå, d 9 nov 1984 i Danderyd (enl db för Sthlm, Osc), dtr dll stadsingenjören Gustaf Axel (Gösta) L o Anna Svensson.

Erik S avsåg att vid UU studera kemi men kom inte in på kursen. Han valde i stället morfologi och jämförande anatomi för Nils v Hofsten (bd 19) vid den zoologiska institutionen. Detta skulle visa sig vara ett viktigt beslut. S gick också på zoologen Axel Wiréns föreläsningar och var alltså till skillnad från de flesta paleontologer i först hand biolog snarare än geovetare. Sina första inblickar i den historiska geologin och paleontologin fick S genom att följa Carl Wimans, professor i dessa ämnen, omvittnat inspirerande föreläsningar.

S:s studiegång lade grunden till den kombination av jämförande anatomiska och paleontologiska forskningstraditioner som kom att bli hans kännemärke. Han avlade fil kand-examen 1912 men fullföljde inte sina studier fram till en lärarexamen efter att ha hört att framtidsutsikterna inom läraryrket var dåliga. I stället började han studera medicin, vilket föreföll honom vara en säkrare yrkesbana. S fortsatte dock att intressera sig för paleontologi och deltog i flera expeditioner till Spetsbergen för att där leta efter ryggradsdjursfossil. 1915 gav han upp sina medicinstudier för att helt koncentrera sig på arbetet med de fiskfossil från trias som hemförts från expeditionerna till Spetsbergen. Under pågående världskrig besökte S de ledande paleontologerna A S Woodward vid British Museum (Natural History) i London 1916 och Otto Jaekel i Greifswald 1918. Dessa besök var viktiga steg på S:s väg mot att bli specialist på fossila fiskar.

S hade egentligen tänkt genomföra ännu en expedition till Spetsbergen 1919, men gjordes uppmärksam på att professuren i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet i Sthlm snart skulle bli ledig, och att det vore bättre att disputera snabbt. Han färdigställde därför en doktorsavhandling om Spetsbergens triasfiskar och disputerade 1921 med Nils Holmgren (bd 19) som opponent. Doktorsavhandlingen kom att tillsammans med en andra del, utgiven 1925, bli ett klassiskt verk, som gjorde S världsberömd.

De detaljerade dissektioner som S genomförde av sina fossil ledde dll en djupare kunskap om vissa fossila fiskars anatomi än om anatomin hos de flesta nutida fiskar. Han lyckades ofta preparera fram detaljer av håligheter och kanaler, framförallt i fiskarnas kranier, och tolka dessa som bl a delar av nerv- och blodkärlssystemen. Resultaten slog forskarvärlden med häpnad. Så detaljerad kunskap hade man inte trott vara möjlig att få fram ur fossilt material. Till en del kunde S:s tolkningar prövas sedan levande exemplar av kvastfeningar påträffats. Dessa är en grupp fiskar som är vanliga som fossil men som troddes ha dött ut för ca 70 miljoner år sedan. När de nu dök upp livs levande kunde man verifiera vissa av de tolkningar som S gjort av anatomin hos med kvastfeningen besläktade, men alltså sedan länge utdöda, fiskar.

S erbjöds nu att arbeta med ett stort material av ryggradsdjursfossil från devon som insamlats på Spetsbergen av professor Johan Kiaer i Oslo och med devoniska kvastfeningar insamlade av Jaekel. Den danske geologen Lauge Kochs Grönlandsexpeditioner 1929-36 hemförde ett mycket rikt material av fiskar och tidiga groddjur, bl a den berömda "fyrfota fisken" Ichthyostega. Även till detta material fick S tillgång. Dessutom samlade han själv fossil i Kanada 1922. Därmed var grunden lagd för S:s berömda arbeten om den devoniska fiskfaunan, som skulle uppta det mesta av hans tid under många år framöver.

S kallades 1923 till professuren i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet och blev där avdelningsföreståndare. Han kom, med ett kort avbrott, att stanna på denna post under hela sin karriär. På Riksmuseet påbörjade S nya forskningsprojekt och införde en viktig metod, den av engelsmannen William Sollas utvecklade serieslipningsmetoden. S hade tidigare förlitat sig på sin skicklighet att under stereomikroskop preparera fram sina fossil, men ibland var det svårt att följa det virrvarr av kanaler som ledde in till hjärnhåligheten. S vidareutvecklade därför serieslipningsmetoden, vid vilken fossilet sakta slipas ned och således helt förstörs. Efter varje slipning, som bara avlägsnar ett ytterst tunt skikt, ritas och/eller fotograferas slipytan i önskad förstoring, vanligen 10X, och på så sätt skapas en serie avbildningar. Med hjälp av dessa teckningar, som överfördes på vaxplattor vilkas tjocklek motsvarade det bortslipade materialet (med hänsyn tagen till förstoringen), kunde sedan under mödosamt detaljarbete stora tredimensionella vaxmodeller framställas. På detta sätt synliggjordes på ett utomordentligt sätt t ex huvudsköldens inre hos fossilen. Dessa utomordentligt detaljerade anatomiska arbeten och tolkningarna av dem spädde ytterligare på S:s internationella berömmelse, och han kom att i Sthlm motta gästforskare från Europa och Nordamerika men även från Kina och Sovjetunionen. De ville alla lära av mästaren. Den s k "stockholmsskolan" inom paleozoologin växte fram genom S:s arbete med sina assistenter och internationella gästforskare. Karakteristisk för denna skolbildning blev just de fantastiskt detaljerade anatomiska studierna, som avslöjade detaljer i fossil som levt för hundratals miljoner år sedan på ett sätt som världen dittills inte skådat. Bland S:s sv assistenter märks bl a Erik Jarvik, som kom att efterträda S som paleozoologiprofessor och bli berömd för sina studier av Ichthyostega, och Gunnar Säve-Söderberg, som blev professor i paleontologi vid UU vid unga år men dessvärre fick ett alltför kort liv.

S blev berömd för sin tekniska skicklighet, men även hans teoretiska överväganden, som sällan eller aldrig nämndes i skrift, är viktiga för förståelsen av hans forskningsarbete. Han behandlade sina fossil som om de varit nu levande djur, och jämförde sina fynd med nutida djurs anatomi. Att fossilen hade varit utdöda i hundratals miljoner år såg S som oviktigt. Denna i grunden ahistoriska metod hade sina rötter i den idealistiska morfologin och går tillbaka på idéer som formulerats av Johann Wolfgang v Goethe, Lorenz Oken och Etienne Geoffroy Saint-Hilaire, alla aktiva kring år 1800. För S var den tyska anatomiska traditionen, som förenade en idealistisk tradition med darwinism, t ex hos Carl Gegenbaur, en viktig inspiration. S refererade ständigt till nutida fiskar när han beskrev sina fossils anatomi. Plakodermer (pansarhajar) jämfördes med hajar, och ostracodermer med nejonögon. S samarbetade också med Nils Holmgren kring klassiska frågor inom den jämförande anatomin, t ex huvudets embryonalutveckling och evolution liksom frågan om huvudets segmentering.

Ett ledmotiv i S:s forskning var polyfyletismen, dvs det förhållandet att samma karaktär kan uppkomma flera gånger i olika grupper utan att detta nödvändigtvis tyder på att de är nära släkt. Detta ledde till att han kom att betrakta grupper som brukar anses vara monofyletiska (bilda en naturlig grupp med en gemensam förfader), t ex rundmunnar, broskfiskar eller tetrapoder (de landlevande ryggradsdjuren), på grund av för gruppen unika karaktärer, som bestående av flera inbördes ej nära besläktade grupper, vilka oberoende av varandra hade utvecklat identiska karaktärer. S härledde också de nu levande grupperna från olika fossila djurgrupper som saknade dessa karaktärer.

Från denna utgångspunkt ansåg S, i konflikt med de flesta av sina samtida kollegor, att pirålar och nejonögon inte hade ett gemensamt ursprung (monofyli) utan kunde härledas från två olika utdöda fisk-grupper, heterostraci och osteostraci. Han föreslog också att de tre nutida grupperna av broskfiskar (hajar, rockor och helhuvudfiskar) uppkommit oberoende av varandra ur tre fossila plakodermgrupper (arthrodirer, rhenanider och ptyctodonter). S höll även med Holmgren om att tetropoderna var difyletiska. Han härledde således salamandrar från en annan fossil fiskgrupp (porolepiformes, som han kallade salamanderfiskar) än alla andra tetrapoder, som han ansåg härstamma från osteolepiformes (som S kallade grodfiskar).

Dessa tolkningar var grundade på en idealistisk-morfologisk hållning hos S, utifrån vilken det är lätt att förklara att karaktärer kan re-evolvera och förekomma hos djur som inte är närbesläktade. Karaktärerna finns ju egentligen redan, potentiellt som idéer, och behöver bara ändra status till aktualitet, dvs faktiskt bli synliga. Det är ett annorlunda tänkesätt jämfört med modern systematik (kladistik), där man eftersträvar ett så litet antal förändringar som möjligt för att förklara organismers släktskap (parsimoniprincipen). S:s uppfattningar i släktskaps- och härstamningsfrågor går endast att förstå om hans tänkesätt och teoretiska metodik tas i beaktande. - Uppväxt i Stensjö by i Döderhult tog S initiativ till att miljön där restaurerades och bevarades för framtiden som exempel på en förindustriell småländsk småbrukarby. Genom en donation från affärs- och finansmannen Josef Anér skapades en fond i S:s namn som tillfördes VHAA. Med dessa medel förvärvades Stensjö by 1960 av akademien som sedan dess burit ansvaret för reservatets skötsel.