George Stephens

Stephens, George, f 13 dec 1813 i Liverpool, England, d 9 aug 1895 i Khvn, Frederiksberg. Föräldrar: metodistpastorn John S o Rebecca Eliza Rayner. Studerade språk o fornkunskap vid University College, London, språklärare, läromedelsförf o fornforskare i Sthlm 34-51, medstiftare av Sv fornskriftsällsk 43, tf lektor i engelska språket o litt:en vid Khvns univ 51, ord 54, m prof:s titel 55-93, stiftare av Samf for dansk sprogforskn 79, av Universitetsjubilæets danske samf 79. - Uti LVHAA 66, fil hedersdr vid UU 6 sept 77.

G 16 jan 1834 trol i England m Maria (Mary) Bennet, dp 23 juli 1809 i Brentwood, Essex, England, d 17 mars 1896 i Khvn, Frederiksberg, dtr till Edward B o Elizabeth. 

S fick skolutbildning vid privatskolor i Liverpool men flyttade redan i unga år till London, där han blev en av de första studenterna vid University College. Sina studier där inriktade han på språk och förhistorisk forskning. Kort efter sitt giftermål 1834 flyttade S och hustrun till Sthlm där hans äldre bror Joseph Rayner Stephens 1826—29 verkat som metodistpräst. De bosatte sig i Gamla stan och kom att trivas mycket bra. S var utåtriktad och socialt begåvad vilket öppnade många dörrar. Snart blev han en frekvent gäst i stadens kulturella salonger. Han kunde på så sätt knyta vänskapsband med en rad ledande sv kulturpersonligheter som Erik Gustaf Geijer, Per Daniel Amadeus Atterbom, Esaias Tegnér och Bror Emil Hildebrand. Dessa kontakter kom att få stor betydelse för S:s egna kulturella ambitioner.

S fick ganska omedelbart anställning som lärare i engelska. Detta arbete i förening med olika uppdrag som översättare och kolumnist för engelska tidningar var tillräckligt inkomstbringande för att klara familjens uppehälle. Han odlade också vidare pedagogiska intressen. Då det saknades läromedel för undervisningen skrev han själv ett flertal handböcker som rörde både litteraturvetenskap, bl a om Shakespeares Stormen, och språk, t ex en elementär engelsk grammatik. För att underlätta för sina studenter publicerade han även ett engelsk-svenskt lexikon (1841).

Genom påverkan från brodern Joseph väcktes S:s intresse för nordiska språk och nordisk litteratur, en kärlek som kom att genomsyra hela hans akademiska karriär. Ett första tydligt resultat av detta intresse var hans översättning till engelska av Tegnérs Frithiofs saga (1839). Volymen innehöll också en engelsk översättning av den fornisländska saga som Tegnér byggde sin dikt på, en unik insats eftersom detta var den första isländska saga som översattes till engelska. Illustrationer till verket gjordes av S:s gode vän Egron Lundgren (bd 24) som även senare kom att bidra med sin kompetens i S:s olika verk, t ex i nyutgåvan av Svenska folksagor (1875).

S:s närmast förtrogne i Sthlm var Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (bd 19), vilken delade hans intressen för det fornnordiska. De bägge, tillsammans med bl a A I Arwidsson, konsul C D Arfwedson och riksantikvarien B E Hildebrand, bildade 1843 Sv fornskriftsällskapet, som började publicera den än idag (2008) ledande serien för utgivning av svenskspråkig litteratur från medeltiden. Bland de första banden i sällskapets skriftserie fanns ett par utgåvor till vilka S bidragit, nämligen legenden om Sankt Patrik (S. Patriks-sagan, 1844), versromanen Herr Ivan Lejonriddaren (tills m J W Liffman, 1849) och det mycket omfattande Ett fornsvenskt legendarium (1-3, 1847-74). Den senare är fortfarande den mest fullständiga utgåvan av medeltida svenskspråkiga hagiografiska texter.

S:s vänskap med Hyltén-Cavallius ledde också fram till utgåvan Svenska folksagor och äfventyr (1-2, 1844-49). S:s excerpering av folksagor var inspirerad av bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (1812-14). Samtida vittnesbörd visar mycket tydligt att han hyste en speciell kärlek till detta material. Det berättas att han samlade sina vänner kring sig i bostaden för att lyssna till högläsning av sagorna. Själv låg S vanligen utsträckt på golvet som i trance, för att plötsligt hoppa upp och klappa i händerna vild av begeistring. Ett tredje utgivningsprojekt som S och Hyltén-Cavallius gav sig in i var ederingen av Sveriges historiska och politiska visor (1853). I denna utgåva hade de båda vännerna uppdelat arbetet på så sätt att Hyltén-Cavallius bar huvudansvaret för texterna, medan S svarade för kommentarer och hänvisningar utifrån tidigare utgivna parallelltexter.

Som utgivare av fornsvensk text låg S före sin tid. Genom ett avancerat notationssystem är det lätt att se samband mellan olika textversioner, även om S snarast strävade efter att presentera texterna innehållsligt än att ge en textkritisk bakgrund. Hans intresse för det etnologiska märks också i hans omfångsrika och utförliga sakregister som ofta visar på relevant information för förståelsen av texternas sammanhang. Själva utgåvorna är fortfarande användbara, åtminstone för filologiska pilotstudier.

Vid sidan av arbetet med det äldre sv materialet fortsatte S att forska om fornengelska texter. 1844 publicerade han i Archaeologia en översättning av ett nyligen återupptäckt fornengelskt poem, The Phoenix. Dikten var skriven i en starkt idiosynkratisk stil, bevarande orginalversens alliteration, och där det var möjligt använde S anglifierade former från fornnordiskan, hellre än grekiska, latinska eller franska varianter. Med denna utgåva stötte dock S på hård kritik. Han blev anklagad för att ha tillfört förbättringar till poemet snarare än korrigeringar. Orsaken till detta låg i S:s ideologiska språksyn och hans lingvistiska och stilistiska ambitioner. Språksynen var sannolikt inspirerad av den dåtida skandinavismen med vars förespråkare S umgicks. S hyste stark aversion mot allt som han menade uppstått utifrån tysk militär och filologisk imperialism, vilket han försökte stävja genom en snarast politiskt färgad filologisk vetenskapssyn. Som exempel på detta kan nämnas att S aldrig använde den tyskinfluerade termen "anglosaxisk", istället skrev han konsekvent "fornengelsk" (Old English) eller "scando-anglikansk".

S var övertygad om att engelskt språk och litteratur från tiden före Wilhelm Erövraren (1066) var präglat av det fornnordiska. I sin argumentation utgick han från att det språk som nyttjades av de första inflyttande från Skandinavien till England ca 200 e Kr hade en liknande grammatisk struktur som alla andra scando-gotiska dialekter. Detta skulle vara det "urspråk" varifrån sedan fornengelskan och fornisländskan utvecklades. Rester av denna scando-gotiska dialekt stod, enligt S:s mening, att finna i de tidiga brittiska och skandinaviska runinskrifterna. S hävdade alltså att det engelska folket närmast var av nordisk börd och att det engelska språket därför borde räknas till de nordiska språken. I och med användningen av det romerska alfabetet, med dess begränsningar, inleddes enligt S en språklig förfallsperiod för engelskan. Senare, när S hade flyttat till Danmark, menade han sig kunna peka på olika likheter mellan danskt och engelskt språk som ett stöd för sina teorier. S hävdade bl a att lantbefolkningen i norra England och på Jylland fortfarande kunde kommunicera med varandra tack vare sina arkaiserade dialekter.

S:s argumentation ledde också till att han generellt avvisade allt inflytande från det teutoniska. Detta fick vida konsekvenser; bl a ville han reformera engelsk stavning från allt vad han menade vara germanismer. S:s ideologiska perspektiv kom även till uttryck i hans kärlek till den nordiska tanken. I artiklar publicerade i engelska nyhetstidningar stred han för att Ryssland skulle ge Finland oavhängighet. Från början var S också en motståndare till Bernadottedynastien i Sverige, men senast 1856 måste han ha omprövat detta. S accepterade då att fungera som mellanhand mellan kung Oscar och engelsk press, för vilket han avlönades med 1 000 rdr årligen.

S flyttade 1851 till Danmark där han fick anställning som lektor i engelska språket och litteraturen vid Khvns universitet, eller vid Cheapinghavens universitet som han själv kallade lärosätet i flera av sina skrifter utifrån sin egen övertygelse om den ursprungliga stavningen. Ordinarie innehavare av tjänsten 1854 tillades han professors titel 1855. I denna posidon utgav han ett flertal verk om engelskans ursprung, vilka var tydligt influerade av hans ideologiska principer.

Även i S:s pedagogiska gärning i Danmark framträdde hans starka intresse för fornspråken. När det gällde mer modern engelsk litteratur var han ytterst selektiv; den enda mer moderna författare som han lyfte fram var Shakespeare. S undervisade fyra timmar varje vecka men koncentrerade sin undervisning under långa perioder kring enskilda verk. S kunde t ex, enligt de bevarade lektionskatalogerna från Khvn, undervisa om samma Shakespearepjäs i 2-3 terminer. Sammanlagt undervisade S under årens lopp om mer än 20 olika Shakespearedramer; den enda pjäs som han tog upp mer än en gång var Macbeth. Vid sidan av Shakespeare föreläste S om Chaucer, Spenser, Longfellow, Milton, Swinburne, Philip Massingham och Marlowe, alltid utifrån de nyaste utgåvorna av verken. Han använde sig sällan av gästlärare, men några undantag fanns; han lät t ex Georges Brändes föreläsa under en period.

På onsdagarna mellan sju och tio på kvällen bjöd S hem sina studenter till bostaden för att samtala på engelska. S fäste annars liten vikt vid det praktiska bruket av engelskan i sin undervisning, något som han kritiserades för, bl a av den unge läraren och fonetikern Olle Jespersen. Medan S ansåg att samkvämen i hans lägenhet på onsdagarna räckte, ville Jespersen modernisera ämnet. Detta ledde till en brytning mellan honom och S. Så länge S satt kvar som professor förändrades inte ämnet, däremot gjordes radikala förändringar efter S:s pensionering då också ämnet blev en del av den språkliga-historiska fakulteten.

1866 publicerades S:s för eftervärlden kanske mest betydande forskningsverk, den första delen i serien The old-northern runic monuments of Scandinavia and England, now first collected and deciphered. Utgåvan följdes av ytterligare tre band (1868, 1884 och 1901, det senare postumt utgiven av S O M Söderberg). Insamlandet av detta material var föranlett av S:s övertygelse om att i runinskrifterna finna nyckeln till förståelsen av engelskans samhörighet med de nordiska språken. Det som i S:s arbete imponerar mest på en modern läsare är dels omfånget, dels hur S månade om att ta fram tillfredsställande kopior av inskrifterna. Betydelsen av verket består i att det i mer än hundra år var det enda försöket att på ett och samma ställe samla de engelska runinskrifterna. Framför allt är det samlingens helhet som ger den dess värde, däremot är S:s olika tolkningar inte helt tillförlitliga, bl a på grund av att han försökte tvinga in tolkningarna i sin politiska språksyn. Som ett exempel kan nämnas att han översatte den forngrekiska inskriften i Brough, Northumbria, utifrån en övertygelse om att den var skriven med engelska runor.

Den metod som S använde sig av var att identifiera inskrifternas ord och därefter söka likheter med ord i skandinaviska ordböcker, både sådana lexikon som beskrev fornspråken och sådana som beskrev de moderna språken. Utifrån dessa resultat sökte sedan S tvinga fram en möjlig tolkning av inskriften. Detta har inneburit att många av tolkningarna senare helt omprövats. S:s styrka var alltså insamlandet och anmärkningsvärt är att han gjorde många unika fynd.

S var under hela sitt liv en mycket produktiv skribent. Hans många, ofta politiskt eller filologiskt kontroversiella bidrag, publicerades både i skandinaviska och i engelska tidskrifter, t ex Gentleman's Magazine, Foreign Quarterly Review och Notes and Queries. Genom sin noggranna excerpering av litteratur från 1500- och 1600-talen kom han också att bli en av de främsta bidragsgivarna till den senare utgivna Oxford English Dictionary.

Utanför den akademiska världen visade S ett stort intresse för den brittiska gemenskapen i Khvn, inte minst engagerade han sig i planerna på en anglikansk kyrka. En byggnadskommitté för detta projekt tillsattes 1853, men det kom att dröja mer än 30 år innan St Alban's Church vid Langelinie kunde invigas. Kampen för denna kyrkas tillkomst var hård, och S var en av de ledande förespråkarna för bygget. I kyrkan finns en markering, The Stephens memorial window, till minne av S och hans hustru.

S:s son Joseph Samuel Frithiof S (1841— 1934) studerade vid Khvns universitet och arbetade 1861-69 som ingenjör vid järnvägsbyggen i Indien. Han inköpte 1867 Huseby i Skatelöv, Kron, med underlydande, ett omfattande komplex av bruks- och jordegendomar. Bosatt där från 1869 och sv medborgare 1874 utvecklade han godsdriftens olika sektorer, till en början särskilt järnbruket som genom en alltmer förfinad gjutgodsproduktion länge motstod bruksdöden. Han ägnade också skogsbruket stor uppmärksamhet och efterhand blev jord- och skogsbruk de viktigaste verksamhetsgrenarna, bl a utökades arealen genom stora invallningar. Som Husebys härskare under 67 år utövade Joseph S en strängt patriarkalisk ledning och även i övrigt företrädde han en strävt konservativ hållning. Han var ledamot av landstinget och representerade vid riksdagarna 1887A-1909 Kronobergs län i FK, där han anslöt sig till den protektionistiska sidan.

Vid S:s död 1934 ärvdes godskomplexet av hans tre döttrar varvid Huseby med närliggande gårdar övertogs av den äldsta dottern Florence Elisabet S (1881-1979). Hon hade undervisats av en guvernant, var språkkunnig och beläst men saknade kunskaper om godsskötsel. Ett stort inflytande över driften gavs därför åt förvaltare och rådgivare. Dessa var delvis mycket välkända personer men här valda på irrationella grunder och knappast lämpade för uppgiften. Genom vanvård av jordbruket, systematisk skogsskövling och en rad för Florence S ofördelaktiga affärer undergrävdes godsets ekonomi. 1957 blev S på egen begäran förklarad omyndig och samtidigt inleddes en rad rättsprocesser mot hennes rådgivare. Dessa rättsaffärer, "Husebyskandalen", som avslutades 1962 och ledde till flera fällande domar, bevakades intensivt av media. S:s öde och hennes kamp för upprättelse, vilken hon delvis förde via pressen, väckte stor sympati i samtiden men det dröjde till 1976 innan omyndigförklaringen hävdes. Efter hennes bortgång tre år senare överfördes egendomen till sv staten och den förvaltas sedan 1996 av Statens fastighetsverk.

Med köpet av Huseby 1867 följde ett omfattande bibliotek som sedan utökades genom att George S:s stora förvärv av företrädesvis äldre danskt och engelskt tryck placerades där. Husebysamlingen blev på så sätt en av landets största och mest värdefulla privatbibliotek; bland dess ca 20 000 volymer från fem århundraden fanns en rad rariteter. Delar av beståndet, bl a 46 inkunabler, kom under benämningen Husebysamlingen i KB:s ägo 1980 efter att ha varit deponerade där sedan 1963.