Georg Stiernhielm

Stiernhielm (före adl Olai, Olofsson, Lilia), Georg (Jöran), f 7 aug 1598 i Vika, Dalarna (J O Åkersteins geneal:er, RHA), d 22 april 1672 (Åkerstein; bet för själaringn s d i Sthlm, Nik). Föräldrar: bergsmannen o fogden över Österdalarna Olof Markvardsson o Karin Mattsdtr. Studier vid Johannes Rudbeckius' privata kollegium i Uppsala 12–13, vistades sedan huvudsakl utomlands till 26, inskr vid univ i Wittenberg 9 nov 14, vid univ i Greifswald 17 sept 15 o vid univ i Helmstedt 2 jan 16, disp i Greifswald 9 jan 16 o 28 juni 25, lektor i etik o politik vid Västerås gymn sept 26, lär vid Collegium illustre, Sthlm, 26–våren 28, kanslist i K kansliet 18 juli 28, korrespondenssekr vid sv armén i Preussen 28, referent i K kansliet 29, assessor vid Hovrätten i Dorpat 30, v president där 30 aug 48 (tilltr ej), lantdomare i Dorpats, Walks o Werros distr, Livland, 10 nov 30–38, adl 14 aug 31 (introd 32), assessor i Livländska överkonsistoriet 33–46, v direktor där 35–36, led av lagkommissionen nov 42–43, deltog i riksdagarna 43, 44, 50, 54, 59/60, 60, 64 o 68, antiquarius regni (riksantikvarie) 1 sept 48–17 febr 52, tillika custos archivi 22 nov 49–56, ordf i livländska gränskommissionen mars–okt 52, lantdomare i Trondhjems amt 12 maj 58 (tilltr ej), led av Reduktionskoll 14 dec 60–hösten 62, krigsråd i Krigskoll från 27 febr (tilltr 1 aug) 61, direktor (preses) för Antikvitetskoll från 17 dec 66, generaldir över rikets mått-, mål- o viktväsen från 27 april 67. – Led av Royal society, London, 69.

G 3 jan 1630 (uppg från S:s familjearkiv i Vasula, Estland, enligt A Stilles anteckn:ar i interfolierat ex av G Anrep, Sv adelns ättartaflor, LSB) m Cecilia Bure, f 23 nov 1603 (S:s familjearkiv i Vasula) i Värmdö, Sth (J Buræus, Bureätten, Genealogica 53, uppsl 41, RA), d 4 nov 1663 (S:s familjearkiv i Vasula), dtr till kyrkoherden Laurentius Engelberti Buræus (bd 6, s 688) o Märta Eriksdtr.

S föddes i Vika sydöst om Falun. Att Dalarna var viktigt för honom framgår av att han i dikten Discursus astropoeticus låter Dalarna företrädas av Hercules, hjälten i hans främsta dikt och föremålet för mycken spekulation. Visserligen erkände S att han inte förstod dalmålet, men han syftade då troligen på övre Dalarnas tungomål.

S tillhörde på fädernet en gammal frälsesläkt som enligt Rasmus Ludvigsson (Genealogica 20, f 64v–65r, RA) hade inkommit från Danmark. Under senmedeltiden och vasatiden framträder den som en av de ledande bergsmansdynastierna vid Kopparberget i Dalarna. Släkten förde en sexuddig stjärna i vapenskölden och som hjälmprydnad, samma vapen som beskrivs i S:s sköldebrev och avbildas på riddarhusskölden, vilket förklarar S:s val av namnet Stiernhielm efter adlandet. Flera av släktmedlemmarna innehade uppdrag inom den lokala förvaltningen och rättskipningen vid Kopparberget och S:s farfars far Olof Markvardsson (stjärna) nämns 1543 som domare över Dalarna. S:s farfars bror Jöran Olsson (d 1606) var hertig Karls fogde över arvegodsen i Strängnäs stift och Västmanland m fl fögderier. Till samma släkt hörde även västeråsbiskopen Otte Svinhuvud (d 1522) – vars tillnamn dock återgår på hans mödernesläkts vapenbild – och dennes bror bergsfogden Kristoffer Olsson vid Kopparberget som var kusiner till S:s farfars far. Den senare nämns som en av häradshövdingen Måns Nilssons (Svinhuvud) i Aspeboda (bd 26) antagonister under sturetidens partistridigheter. S:s far Olof Markvardsson (d 1647) var bergsman vid Kopparberget och ägare av gården Diskarvet i Knivabygden, Vika. Han tjänstgjorde även som kronans fogde i Österdalarna under åren 1616–20.

Ursprungligen hette S Jöran Olofsson, men han kallade sig under studietiden Georgius Olai Vicheus Cuprimontanus och senare använde han efternamnet Lilia efter sin farfars mor Kerstin Andersdotters (Lillie af Ökna) släkt – S:s farfar var kusin till riksrådet Knut Lillie (bd 23). Måhända hade S varit elev vid Västerås skola innan han 1612–13 bevistade Johannes Rudbeckius' (bd 30) privata kollegium i Uppsala, Därefter studerade han vid olika utländska universitet: Wittenberg, Greifswald och Helmstedt; en likpredikan uppger även Strassburg och andra universitet, ovisst vilka. Troligen har S någon tid vistats i Holland, då sannolikt i Leiden. Det finns också i S:s skrifter vittnesbörd om kunskap i italienska förhållanden, vilket kan tyda på att han studerat i Padua.

Vintern 1624 var S hemma igen och biträdde Rudbeckius, som då var biskop i Västerås. I en väns disputation s å tryckte han sin första dikt, en dikt på latin om dygdens och lustans väg. Den utmärkta dikten förebådar hans sv storverk Hercules. S stannade inte länge i Sverige utan begav sig på hösten, som domkapitlets stipendiat, åter till Greifswald, där han disputerade i juni 1625.

I sept 1626 anställdes S som lektor i etik och politik vid gymnasiet i Västerås, där han endast stannade en kort tid. När Johan Skytte (bd 32) skapade en bildningsanstalt i Sthlm för unga adelsmän, ett Collegium illustre, kallade han S till lärare där. Detta blev betydelsefullt för framtiden och ledde S definitivt från den teologiska karriären. Tjänsten som lärare varade dock inte länge. Sommaren 1628 var S korrespondenssekreterare hos de sv trupperna i Preussen och hösten följande år blev han referent i kansliet i Sthlm. I jan 1630 gifte han sig med Cecilia Bure, en släkting till Johan Bure (bd 6), vars spekulationer om språk och filosofi fick stor betydelse för S:s tänkande.

Johan Skytte ingrep åter avgörande i S:s liv, då han 1630 som generalguvernör i Livland tog S med sig och gjorde honom till lantdomare och assessor vid den nygrundade hovrätten i Dorpat (Tartu). Där kom S – dock med långa avbrott – att stanna till 1656. Som ett bevis på den aktning S vunnit bekräftade Gustav II Adolf 1631 hans adelskap. S antog vid introduktionen följande år namnet Stiernhielm i stället för Lilia. Det dröjde dock flera år innan S fick helt ordnade levnadsvillkor i Dorpat. Efter många förvecklingar kom han 1640 i besittning av godset Vasula någon mil norr om staden. Vasula förblev sedan i S:s ättlingars ägo ända Ull 1921.

S:s efterlämnade papper vittnar om att han på många områden, under inflytande av olika esoteriska läror, utvecklade nya idéer. Vissa spekulationer gällde språket som system. 1625 har S daterat idéer om hur språket består av fasta element – S räknar med 68 – som kan bytas ut mot synonymer som en modul att bygga upp språket med. En inspirationskälla var renässansens många försök att skapa chifferskrift. Parallellt med detta arbete tycks S från 1630 ha laborerat med ett annat, liknande, där han utgår från Raimundus Lullus och olika retorikhandböcker. Här är det hela satser som varieras. Systemet har magiska konnotationer, som är svåra att förstå men som framgår av att de olika variationerna förbinds med planettecknen. Småningom utvecklades de fragmentariska spekulationerna till ett fullständigt system, 1645 kallat Proteus rhetoricus. Idén om hur språket kan uppfattas som uppbyggt av fasta, utbytbara element, liknar dem man finner i Port-Royalgrammatiken och den moderna transformationsgrammatiken. Carl Ivar Ståhle har visat att S:s tankar om språket som system har tillämpats i hans sv diktning.

S:s tankar om språket är mångahanda och vittnar om ett stort engagemang. Som en av de första framförde han tanken på släktskap mellan ungerska och de östersjöfinska språken. Språkpatriotismen hos S visade sig i en på många områden demonstrerad vilja att ersätta gängse latinska termer med svenska. I bevarade listor finner man förslag på sv grammatiska termer som skulle ersätta de latinska. Så föreslår han "Bögnings-Wijs" för conjugatio och "Eenständigt Namn" för substantiv. Dessa förslag kom inte att få någon betydelse; de var inte ens kända av senare språkmän. Andra spekulationer rörde språkens ålder. Svenskan stod enligt S framför andra språk, då det gick direkt tillbaka till arameiskan, som var det urspråk Adam talade. Liknande anspråk beträffande tyskan hade framställts av bl a Schottelius, men S företrädde en originell uppfattning. Med utgångspunkt i Platons Kratylos menade han att alla ord gick tillbaka på rötter där ljuden direkt återgav tingen. Liksom tingen bildar avtagande serier av liv, ljus och rörelse gör språkljuden det. Högst står vokalerna, som är immateriella, medan konsonanterna har mer eller mindre av materia i sig. L uttrycker enligt S något lätt och lekande, medan MA förbinds med död och förgängelse. Dessa tankar om ljudens symbolvärde har i hög grad bestämt S:s ordval i den sv diktningen (Ståhle 1951).

1640-talet innebar stora förändringar för S. Ödesdigert för hans framtid var vad som hände i juli 1641 vid ett barnsöl, där S var gäst. Berusad kom han i bråk med andra gäster och fick då en så svår skada i högerhanden att han inte mer kunde skriva med den. Småningom lärde han sig skriva med vänster hand.

Handskadan kan ligga bakom den omorientering i S:s liv som nu är tydlig. Hösten 1642 reste han till Sthlm, där han kom att stanna i tre år. S fick olika uppgifter i huvudstaden; han deltog i riksdagarna och blev ledamot av lagkommissionen, varvid han bl a ålades att låta trycka de medeltida Västgötalagen och Sörmlandslagen. Ingen av lagarna trycktes dock vid denna tid. Först 1663 gav S ut Västgötalagen, i en edition "som i självsvåld och slarv söker sin like" (Lindroth 1975, s 308). Men studiet av lagarna fick stor betydelse för S:s syn på sv språket. Han ville ge språket en nationell inriktning genom bruket av fornorden. 1643 gav han ut ett lexikon över de gamla orden, Gambla Swea och Göta Måles Fatebvr. Detta arbete omfattar bara bokstaven A och var tänkt att följas av flera volymer. Fornorden är hämtade från de gamla lagarna men också från isländskan – S kände ingen skillnad.

De uppgifter S ålagts gav ringa ekonomisk utdelning, men under tiden i Sthlm fick han en vänkrets. Detta blev av betydelse när han många år senare återkom till huvudstaden.

S omfattade, liksom Johan Bure, en "götisk" syn på sv språket. I boken Anti-Cluverius (tr 1685) gendrev han Phillippus Cluverius' uppfattning att Preussen var goternas hemland. I stället var svenskarna det folk antiken kallat hyperboréer, och sv språket det äldsta språket och modern till alla andra språk. Samma tankar finner man i ett par andra postumt utgivna verk, De hyperboreis (tr 1685) och De Othino (Om Oden; tr 1763).

1644 gav S ut en skrift i ett helt annat ämne och på svenska, Archimedes reformatus. S prisade här matematiken som konsten att lära känna skapelsens väsen. Gud har, som Vishetens bok lär, skapat allt med hjälp av mått, tal och vikt. S:s arbete handlade om konsten att pröva legeringar men pläderade också för en standardisering av enheterna för mått och vikt. S framstår här som en föregångsman i den sv metrologien. 1648 uppgav S att han uppfunnit "en tillförende ohörd Gyllene Proberstav", medelst vilken man kunde bestämma finheten i olika mått. S arbetade sedan vidare med standardiseringen av mått och vikt och konstruerade en mätstav, som han kallade "Carl-stav" eller "Linea Carolina" och 1657 tillägnade Karl X Gustav. Senare beskrev han också bruket av staven, bl a i Baculus Carolinus, som han 1663 tillägnade Karl XI.

Archimedes reformatus inleds med två sonetter, en hyllningsdikt till drottningen och en mycket märklig emblemadsk dikt, Emblema authoris, där silkesmasken som dör när den spinner sin puppa, blir en sinnebild för konstnären, som själv dör när han skapar sitt bestående verk.

De båda dikterna är på svenska. Fram till 1643 hade S endast använt latin för sin poesi. Men detta år uppvaktade han drottning Kristina med en sv hyllningsdikt och året därpå med ännu en. Dessa dikter avsåg troligen att fästa uppmärksamheten på poetens förmåga. Men det är sannolikt att det var vid denna tid han började skriva det som skulle bli hans främsta verk, den stora dikten om Hercules. Det finns skäl att anta att diktens allvarliga varningar för ruset har sin grund i en uppgörelse med det liv som 1641 fått så allvarliga följder för S.

När S 1645 återkom till Livland hade han som erkänsla för sina insatser erhållit en donation av jord och byar i Ingermanland. Ett av godsen i Ingermanland kallade han Stiernlund och uppehöll sig tidvis där. Utnämnd till antiquarius regni, riksantikvarie, 1648 begav sig S till Sthlm för att tillträda tjänsten men skickades strax till Nederländerna för att inköpa böcker. Åter i Sthlm våren 1650 deltog han intensivt i drottning Kristinas hovliv, där festerna nu, efter Westfaliska freden, kom i tät följd. S fick i uppdrag att skriva de sv poetiska texterna till de baletter som uppfördes hösten 1649 och nyåret 1651, Then fångne Cupido, Freds-Afl och Parnassus triumphans. De tryckta texterna fungerade som ett slags program, där publiken kunde få hjälp att följa och tolka den "handling" som de dansande framförde på scenen. Den gamla uppfattningen att skådespelarna under dansen reciterade eller sjöng det som står i texterna är alltså felaktig. Möjligen har de partier som uttryckligen talar om sång verkligen också sjungits. S gick i sina texter långt ifrån de franska och tyska parallelltexterna. Hans dikter står poetiskt högt över dem. Sin konst utvecklade han inte minst genom bruket av olika versmått och stämningslägen.

I aug 1651 reste S tillbaka till Livland och vistades sedan mestadels i Ingermanland. Ett avbrott skedde 1653–54, då S var i Sthlm. Hösten 1653 försiggick den mycket omtalade disputationen med Johannes Terserus om tolkningen av Första Mosebok, och på försommaren 1654 begav han sig till Uppsala, väl för att bevista Kristinas tronavsägelse och Karl X Gustavs kröning. I UU:s konsistorieprotokoll för 16 maj återfinns en uppgift om att S "tillika med son blivit på lagligt sätt arresterade här i staden". Om S verkligen blev arresterad och inte kunde bevista ceremonierna är okänt liksom för vad han anklagades. Några brev från denna tid finns inte att tillgå. Senare detta år återvände S till Livland, men 1656 fick han fly till Sthlm, sedan ryssarna intagit Dorpat och bränt Vasula. Nästan utblottad var S till en början hänvisad till vännernas hjälp. Några av dem tackade han i en utmärkt dikt på latin, Idyllion Anacreonticum. 1657 fick S bo på Bengt Skyttes gård Marby.

Gång på gång hade S under årens lopp tagit upp arbetet på Hercules. Ändringarna och de stora tilläggen kan studeras i Johan Ekeblads (bd 12) avskrift av diktens första hälft och Christopher Ekeblads (bd 12) av hela dikten, liksom i ett par imitationer. En jämförelse mellan de olika versioner som på så sätt kan beläggas visar att S i många fall har prövat olika formuleringar, förkastat och ersatt med andra men ibland gått tillbaka till det ursprungliga. Efterhand gjorde han stora tillägg. Viktigt nytt i den sista versionen är den s k Dygdekatalogen i Dygds tal och de breda beskrivningarna av fru Lustas barn. 1658 trycktes Hercules i Uppsala. Avsättningen var så god att tryckaren gjorde en ny upplaga på 500 exemplar och själv lade beslag på vinsten. Detta ledde dock till att tryckaren åtalades och dömdes att ersätta S.

I Hercules ställs efter antikt mönster den unge halvguden Hercules inför valet mellan lasten och dygden. Lasten personifieras av en kvinna, Fru Lusta, men hon har i sitt sällskap tre döttrar och en son, som beskrivs utförligt i diktens exposé. Huvuddelen av dikten utgörs av två långa tal: först fru Lustas förföriska tal om sin angenäma väg, sedan Dygds likaledes långa tal om dygdens steniga väg. När Hercules hört Lustas tal är han på språng och vill följa henne men han hejdas av Dygd. Vad han gör efter hennes tal sägs inte utan lämnas åt läsaren. Dygds tal är i mycket vad man i retoriken kallar refutatio: punkt för punkt bemöts Lustas argument. I bådas tal inskärps medvetandet om det mänskliga livets förgänglighet. Lusta börjar sitt tal med några rader om dödens makt som i kraft och sinnrik uppbyggnad är enastående i sv poesi, Dygd slutar sitt med att påminna om hur åldern alltmer bryter ner kroppen.

I sin latinska poesi hade S länge med förkärlek odlat anagrammet. Genom att kasta om bokstäverna i ett ord eller namn sökte S utvinna nya betydelser. Ett exempel är dikten över Danmarks nederlag i slaget vid Femarn 1644. Ordet danus, dansk, utvecklas till "Danus in Sunda nil habet nisi nudas undas", dvs dansken har i Sundet intet annat än nakna vågor. I en dikt på 17 hexameterrader presterade S inte mindre än 42 anagram på ordet veritas, sanning. Särskilt ägnade han sig åt att bilda anagram på personnamn, t ex på sönernas namn. Det är väl osäkert om S verk- ligen menade att det låg någon betydelse därunder eller om det bara var lek med ord. Ett par gånger dolde S uppgiften om författaren under mer eller mindre genomskinliga anagram på sitt namn. Allt detta och mycket annat vittnar om att S såg diktning som en lek med språket – han använder själv ordet "ludus" någon gång.

En kulmination av detta sätt att arbeta med språket utgör den mer än 800 rader långa dikten Discursus astropoeticus, som S skrev 1658. Dikten skildrar i allegorisk form skeendena 1657-58 fram till Roskildefreden. Landskap och stater uppträder under namn av gestalter ur mytologien som Mars, Neptunus och Hercules och stjärnbilder som Coma Berenices (Berenikes' hår). Dikten börjar med dispyter mellan Satyrus de Naskia (Skåne) och representanter för angränsande landskap men scenen vidgas sedan alltmer, så att Europas alla stater omfattas. Företrädarna för varje provins talar sitt eget språk; så talar t ex företrädaren för Finland finska. Huvudparten av dikten är dock skriven på svenska och latin, ofta så att svenskan används i en halv vers, latinet i andra halvan.

S hämtade här inspiration från den makaroniska traditionen företrädd av italienaren Folengo, fransmannen Rabelais och hans tyske lärjunge Fischart men också från studentpoesin. Språkblandning var i och för sig inget nytt i S:s poesi, den förekommer bl a i Hercules. Men i detta fall utgjorde språkblandningen och leken med orden själva fundamentet. Discursus astropoeticus är makaronisk inte bara i det avseendet att språken blandas. Ofta förses sv ord med latinska ändelser och laborerandet med språket är nästan halsbrytande. Ordet russus (rysk) ger upphov till "sus in rure suo", ett svin i sitt land. Discursus astropoeticus trycktes inte under S:s livstid – utvecklingen efter Roskildefreden gjorde snabbt dikten inaktuell – men den spreds i många avskrifter. Dikten är en av den sv poesins märkligaste skapelser och kan närmast jämföras med Joyces Finnegans Wake.

Länge gällde S för att ha skrivit den stora hexameterdikten Bröllops beswärs Ihugkommelse. 1914 ifrågasatte Johan Nordström (bd 27) vältaligt och med ett uppbåd av argument denna attribution. Flera andra forskare instämde, bl a anfördes att den misogyni som präglar bröllopsdikten vore oförenlig med den positiva människosyn som återfinns i Hercules och i de filosofiska fragmenten. En ingående undersökning av språkstrukturen visar emellertid på stark likhet mellan Bröllops beswärs Ihugkommelse och S:s autentiska dikter, en likhet som inte kan spåras hos de poeter som imiterade S. Det tycks vara mer sannolikt att S har skrivit bröllopsdikten än att någon imitatör av hans stil gjort det. En hypotes är att S har skrivit dikten för någon annans räkning; det kunde förklara att bröllopsdiktens diktjag framställer sig som ogift. Då Bröllops beswärs Ihugkommelse innehåller fraser som återfinns inte bara i Hercules utan också i Discursus astropoeticus är det rimligast att tänka sig att den skrivits efter 1658.

1658 uppsökte S Karl X Gustav och överlämnade då till honom Hercules och Linea Carolina. Kungens gunst visade sig i att S utnämndes till lantdomare i det nyerövrade Trondhjems amt. Men S hann inte längre än till Sundsvall, innan erövringen förlorades. Han fick nu åter tjänster i Sthlm, bl a som ledamot av regeringsutskottet vid riksdagen 1660. S å blev han ledamot av Reduktionskollegiet och året därpå krigsråd. Det vore synd att säga att han skötte sina tjänster väl: han kom sällan dll Krigskollegiets sammanträden. Efter att under lång tid ha bott hos andra beslöt S sig 1664 för att bygga ett eget hus på Norrmalm.

S:s stora insatser inom metrologin gjorde honom till en bitter fiende till Anthoni Grill (bd 17, s 276) som svarade för rikets mått, mål och vikt och hade titeln riksguardien. S levererade i en latinsk dikt en dräpande kritik av Grill, där han leker med namnet Grillus, latinska ordet för syrsa. Regeringen utnämnde S till oavlönad generaldirektör över mått- och målväsendet. Han uträttade dock som sådan föga.

Under 1650-talet utvecklades, steg för steg, S:s fascinerande, originella världsfilosofi. I sin ungdom hade han – som alla – skolats in i den ännu rådande aristoteliska världsuppfattningen. Redan tidigt, åtminstone kring 1630, förefaller han dock ha orienterat sig åt andra håll. Tysken Johannes Alstedius fick honom att hysa en större tilltro till människans förnuft än som var förenligt med luthersk ortodoxi. Som ung studerade S planeternas ställning och konstruerade horoskop som visade honom som en utvald. S hade bl a fäst sig vid att hans födelsedag, 7 augusti, också var Apollos födelsedag. När han på 1650-talet utvecklade sin självständiga naturfilosofi stegrades hans självkänsla ännu mer. Han såg sina resultat som frukt av sitt eget snille och en särskild gudomlig ingivelse.

S:s starka självkänsla gjorde att han menade sig kunna besegra de båda stora hindren för människans eget tänkande: de förutfattade meningarna och de gamlas auktoritet, som i samverkan hindrade alla människans försök att nå längre än vad de gamla gjort. Från aristotelismens grundläggande syn på materia och form som de två huvudprinciperna vände S sig till pla-toniserande renässansfilosofers läror. Stor betydelse för S fick två inhemska tänkare, Johan Skytte (bd 32), som 1626 kallade honom till lärare vid Collegium illustre och gjorde honom till informator för sina barn, och mystikern Johan Bure. Båda var uttalade antiaristoteliker. Skyttes syn var bestämd av ramismen och dess betoning av filosofiens statsnytta. Bure hemföll åt ivrigt studium av kabbalistik och mystik i den platonska traditionen. Kabbalistiken tog S dock avstånd från. När Descartes 1649 kom till Sthlm träffade han S och blev enligt uppgift imponerad av hans tänkande. Men själv uttalade sig S kritiskt om mycket av den franske filosofens läror.

Under åren i början av 1650-talet, då S levde i relativ isolering i Ingermanland, tog han upp sin ungdoms tankar om naturfilosofin och utvecklade dem mer systematiskt. Han såg i naturen en hemlig bok som det var människans uppgift att tolka. S hade nu lärt känna Giordano Bruno, och han var sannolikt den förste i Sverige som omfattade tanken om många besjälade världar. Större betydelse för S fick dock Adam Comenius. Fundamentet i den syn S företrädde på 1650-talet utgjorde en nytolkning av skapelseberättelsen. Ur Natten, det tomma Intet, framgick urmaterien, som sedan fick form av den andra principen, själen, som i ett utflöde av Guds väsen lade ned tingens idéer i materien. För att förverkliga dessa krävdes det gudomliga ljuset, Lux, som han kallar risus mundi, världens leende. Därmed skapades en fulländad symfoni. I studiet av denna kan människan nå det gudomliga och rentav bli Gud lik.

S gav sina tankar olika tidar, men en i olika former återkommande är Peplum Minervae, Minervas mantel. S såg världen som en mantel vävd av vishetsgudinnnan Minerva. I symboliken spelade myten om Arachne, spindeln, och Minerva en central roll. Spindeln blev en sinnebild för människans tankeskapande: liksom spindeln skapar filosofen av sig själv en sinnrik vävnad. Tanken är släkt med den som uttryckts i Emblema authoris. En senare version av sin naturförklaring, daterad 1652, gav S titeln Monile Minervae, Minervas halskedja, en titel som mer betonade sammanhanget i skapelsen. S omtalade 1656 detta verk som färdigt i ett brev till Karl X Gustav. Någon publicering skedde dock inte. Fråga är om de fragment som bevarats är delar av ett fullständigare arbete, så som Nordström antog, eller bara är samlingar av delvis disparata tankar.

Övertalad av Samuel Jonas Columbus (bd 8) lät S 1668 trycka en samling av sin sv poesi under titeln Musas Suethizantes Thet är Sång-Gudinnor, Nu först lärande Dichta och Spela på Swenska. Samlingen innehåller Hercules, hyllningarna till Kristina och balettexterna samt några smärre dikter. Däremot finns inte den makaronis-ka Discursus Astropoeticus med och inte heller Bröllops beswärs Ihugkommelse.

Från de sista tio åren av S:s liv finns få uppgifter om hans verksamhet. Ett uppdrag som ålades honom som riksantikvarie var att ge ut Ulfilas gotiska bibelöversättning. Arbetet gick dock långsamt och först 1671 trycktes Codex argenteus. S följde den gotiska text Franciscus Junius publicerat 1665 och det han åstadkom var huvudsakligen parallelltexter på isländska, svenska och latin.

S:s sista år präglades av sjukdom och ekonomiska bekymmer. När han avled 1672 blev det tvister mellan arvingarna, och begravningen skedde först i juni 1674, sedan staten beviljat medel till omkostnaderna, detta med tanke på att den avlidne haft medel innestående hos kronan.

Eftervärldens syn på S har varierat. Samuel Columbus, som stod S nära under hans senare år, har karakteriserat honom som en stoiker som med filosofiskt lugn höjde sig över livets vanskligheter och, som han sade, vixit dum vixit laetus, "levde glad så länge han levde", men också som den sökande som kom att uttrycka tvivel på kristendomen. Uppfattningen att S som självständig tänkare ifrågasatte centrala delar av kristendomen, kom, underbyggd av djuplodande studier i S:s tankevärld, också att företrädas av Johan Nordström. Dennes lärjunge Sten Lindroth menade att S efter långt studium av den hedniska spekulationen kommit att lämna kristendomen. I två avseenden har denna syn senare reviderats. Per Wieselgrens publicering av de juridiska handlingarna i Dorpat och S:s brev visar en man som långt ifrån att vara stoiskt vis frenetiskt drev sin sak i rättegångar och fyllde breven med beskyllningar och klagan. Sven Delblanc och Kurtjohannesson har med olika argument gendrivit tesen att S skulle ha lämnat kristendomen. Att Dygd i Hercules inte talar om frälsning utan om evig ära är självklart, om man tänker på att det rör sig om tal till den grekiske halvguden Hercules.

Något som bidrar till svårigheten att bedöma S:s insatser på flera områden är att mycket av det han gjorde aldrig fullbordades utan stannade vid fragment. Det gällde både hans naturfilosofi och hans idéer om språket. Det forskaren har att gå efter ligger outgivet och oordnat i de stora samlingarna i KB. Tankar rörande samma ämne återfinns ofta på helt olika ställen och det är sällan de är daterade eller kan dateras. S förefaller överhuvudtaget ha haft en motvilja mot att publicera sina verk. Vi vet att det gällde Musae Suethizantes men det kan också röra annat.

S kom tidigt att bilda ett mönster för sv poesi. Redan på 1650-talet imiterade tillfällesdiktarna honom i bröllops- och gravdikter. Efter 1658 ser man också talrika spår av Hercules. S:s främsta lärjungar var en grupp poeter som framträdde i Uppsala vid mitten av 1660-talet med Samuel Columbus, Urban Hiärne (bd 19) och bröderna Wollimhaus som främsta namn. De använde sig alla, mer eller mindre, av den utpräglade nominalstilen med hög grad av samordning och ett intresse för det unika ordet, ofta hämtat från fornspråket, som utmärker S:s stil. Då denna stil också i väsentliga drag finns hos den av S oberoende Lars Wivallius, kan den kallas den sv renässansstilen. Redan omkring 1670 uppkom en reaktion mot denna stil. Den är tydlig hos Lucidor (Lars Johansson, bd 20) och blir allmän under 1600-talets sena decennier. Det är barocken som avlöser renässansen.

Även om den poetiska stilen tog en annan riktning behöll S sitt anseende som författare. Författaren Olof Wexionius kallade honom på 1680-talet "den Suenske Poesie-Fadren", en titel som befästes då P D A Atterbom utnämnde honom till "den svenska skaldekonstens fader". Titeln är motiverad av den roll S fått som förebild, men det vore oriktigt att förstå det som om det var S som skapat den sv poesin. Inskränker man omdömet till att gälla det för renässanspoetiken typiska var S inte däri någon pionjär. Så hade t ex alexandriner skrivits tidigare av Wivallius, och då S skrev på hexameter valde han ett versmått som redan övergivits ute i Europa. Det som motiverar den plats S tidigt fick och ännu har i medvetandet är att han ifråga om konstnärlig gestaltning av sina idéer och suggestiv användning av språkets klanger och rytmer överträffar alla andra i sin tid och framstår som en av den sv litteraturens främsta.