Knut Hjalmar Stolpe

1 Stolpe, Knut Hjalmar, f 23 april 1841 i Gävle, d 27 jan 1905 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: justitieborgmästaren Carl Johan S o Katarina Vilhelmina Charlotta Eckhoff. Elev vid Sthlms lyceum 53, inskr vid UU 15 dec 60, FK 28 maj 70, disp 20 mars 72, FD 31 maj 72, allt vid UU, studerade arkeologi vid LU o Khvns univ sommaren 72, amanuens vid LU:s hist o etnografiska museum ht 73, doc i nord arkeologi 73–74 (tilltr ej), allt vid LU, e o amanuens vid VHAA 74, andre amanuens där 7 jan 80, sekr i Sv sällsk för antropologi o geografi 77–79, ordf där 95, föreläsare i etnografi i Gbg våren 87, tf prof i kulturhist vid StH ht 88, tf lär i etnografi där vt 89, av VA förordnad förest för Naturhist riksmuseets etnografiska avd 11 okt 99 (tilltr 1 jan 00), intendent där från 12 nov 02 (tilltr 1 jan 03), erhöll prof:s n h o v 5 dec 02. – LVHAA 99.

G 18 juni 1875 i Sthlm, Ad Fredr, m Vilhelmina Emerentia (Emmy) Holmgren, f 1 sept 1846 i Gbg, Kristine, d 13 aug 1908 i Kvillinge, Ög, dtr till diskontbokhållaren Vilhelm Adolf H o Karolina Margareta Cneiff.

”Jag får ej spotta ut den stekta sparv, som flugit mig rakt i munnen. En sådan upptäckt växer ej på trän”. Så sammanfattade den då 30-årige Hjalmar S intrycken av sitt första och omtumlande besök på Björkö i Mälaren i ett brev till sina föräldrar (29 okt 1871). S hade farit till ön för att leta efter bärnsten men fann istället att ett häpnadsväckande lager av djurben dolde sig i Björköböndernas åkrar, stundom en och en halv meter tjockt. Denna upptäckt kom att förändra hans liv.

I sin far Carl Johan hade S sin främste supporter och kritiker. Dennes politiska och sociala nätverk samt ständiga försändelser av egna och lånade pengar blev av avgörande betydelse för sonens karriär. Som elev vid Sthlms lyceum hade S visat en måttlig flit men i naturhistoria, d v s botanik och zoologi, erhöll han högsta betyg. Han gav tidigt prov på stor talang för teckning och deltog i undervisningen vid FrKA, där Anders Retzius (bd 30) var lärare i ämnet ”plastisk anatomi”. S fick också tillträde till dennes anatomiska museum som var inrymt i KI, då beläget på Kungsholmen. Med sonen Gustaf Retzius (bd 30) utvecklade S en livslång vänskap.

S:s vistelse vid UU varade i tio år. Han ägnade mycket tid åt sången, som han studerade för universitetets director musices, Jacob Axel Josephson (bd 20). S medverkade vid dennes konserter och invaldes även som förste bas i Orphei Drängar. I studentlivet på Östgöta nation deltog S livligt och han var en av de 2 000 deltagarna i det skandinaviska studentmötet i Khvn 1862. Han medverkade bl a som solist vid en konsert i Fredensborg, där kung Fredrik VII tog emot sångarna. Under sin vistelse i Khvn grundlade S en för framtiden värdefull kontakt med familjen Collin, en välbärgad ämbetsmannasläkt som nästan dagligen besöktes av H C Andersen.

I S:s fil kand-examen ingick zoologi, botanik och kombinationsämnet mineralogi/geologi. Han visade ett lidelsefullt intresse för insekter, särskilt insamling av myror om vilka han planerade att skriva en monografi. Som medlem i Naturvetenskapliga studentsällskapet i Uppsala hade S tillgång till mikroskop med vars hjälp han utförde utomordentligt detaljerade teckningar. Sommaren 1870 gjorde han med stöd av VA en forskningsresa för att tillsammans med vännerna Tycho Tullberg och Lars Kolmodin studera de gotländska myrorna. Myrstudierna resulterade i en liten uppsats, som S senare återanvände i sin Förteckning öfver svenska myror (1882). Studierna i botanik resulterade bl a i utkastet Anteckningar rörande Nymphaeaceernas utveckling (opubl). Bevarade teckningar och självporträtt visar S studerande näckrosornas anatomi via mikroskop.

Studieårens mest omfattande arbete bar rubriken Anteckningar om bernsten (1870, opubl). På hundra handskrivna sidor sammanfattade S där litteraturen om bärnstenen och dess geologiska historia. I sammanhang med de fossila växter och insekter som kan återfinnas i denna behandlade han Charles Darwins nyligen publicerade utvecklingslära. S betonade att studiet av dessa fossiler kunde spela en viktig roll då ”den stora stridsfrågan säkerligen har mycket att vinna av dessa undersökningar vare sig de skulle utfalla bestyrkande eller vederläggande för den av Darwin uppställda teorin”. Darwins arbete kom ut i sv översättning året efter det att S skrev sina anteckningar.

Bärnstensstudierna var den direkta orsaken till att S hamnade på Björkö i Mälaren. Beträffande de bärnstensfynd som gjorts där, och som omnämnts redan av Olof Rudbeck (bd 30), diskuterade S frågan om de härrör från ett lokalt s k bärnstensnäste eller från ett förlist fartyg. Han kritiserade statsgeologen Alfred Törnebohm som nyligen gjort en geologisk kartläggning av Björkö men lämnat frågan obesvarad. För att meritera sig i den akademiska karriären beslöt S därför att själv utreda problemet på ort och ställe. Efter tentamen för professor Lars Edvard Walmstedt hade han erbjudits en docentur i geologi vid UU. Förutsättningen var dock att han utvidgade sitt arbete om bärnstenen till en avhandling samt förbättrade kunskaperna i kemi och fysik, vilket också skedde. Den lyckade examen ledde till att S i egenskap av geolog erbjöds delta i den s k övervintringsexpeditionen till Spetsbergen som A E Nordenskiöld (bd 27) planerade för 1872–73.

S inledde sina undersökningar på Björkö i okt 1871. Det har ofta hävdats att han for dit som zoolog för att söka insekter inneslutna i bärnsten, vilket är oriktigt. Denna fråga intresserade honom visserligen, men målsättningen var att få besked om Björköbärnstenens ursprung. Medan utredningen av detta förblev ofullbordad fann S istället det jättelika forntidsarkivet i Svarta jorden, vilket gjorde att han tackade nej till såväl docenturen i geologi som expeditionen till Spetsbergen.

Under de första veckorna på Björkö grävde och borrade S ett dussin provgropar, med finansiellt stöd av sin far. Snabbt anlände en vetenskaplig delegation från Sthlm sammansatt och ledd av hans gynnare Nordenskiöld och bestående av tunga namn som Axel Key (bd 21), Gustaf v Düben (bd 11) och Hans Hildebrand (bd 19). Snabbt ordnades också en utställning av Björköfynden på VA, vilket resulterade i en dispyt mellan S och VHAA:s arkeologer, till synes orsakad av en bagatell. I en tidningspolemik hävdade Hildebrand – senare understödd av Oscar Montelius (bd 25) – att S använt ordet kökkenmödding om sina fynd, d v s ett uttryck som syftar på stenåldern och inte järnåldern och att han därmed visat sig okunnig.

När S med VA:s stöd sökte statsanslag för de fortsatta grävningarna blev resultatet en kraftmätning med den konkurrerande VHAA, vars arkeologer ansågs sakna förståelse för behovet av naturvetenskaplig expertis inom den nya arkeologin. Naturvetaren S och hans undersökning borde sortera under VA, menade man där. I ett utlåtande till regeringen ville riksantikvarien Bror Emil Hildebrand (bd 19) utestänga S från det arkeologiska arbetet på Björkö och hänvisa honom till att enbart syssla med benmaterialet. Situationen skärptes genom att ett förtäckt hot framfördes av Montelius att Svarta jorden kunde komma att fridlysas om S framhärdade att vilja gräva där. S:s far mobiliserade en vän i riksdagen, som lovade att vid behov ingripa och motionera om fridlysningens upphävande.

Uppståndelsen till trots disputerade S på avhandlingen Naturhistoriska och archæologiska undersökningar på Björkö i Mälaren (1, 1872), som fick ett medelmåttigt betyg för innehållet medan försvaret blev med beröm godkänt. Han uppvaktade nu ecklesiastikminister Gunnar Wennerberg som skulle avgöra anslagsfrågan. Denne var välvillig men önskade ett utlåtande om avhandlingen från arkeologerna och naturvetarna Sven Nilsson (bd 27) och Japetus Steenstrup (Khvn), som båda svarade översvallande positivt. Anslagsfrågan avgjordes i konselj, varvid Wennerberg gick emot landets högsta arkeologiska myndighet. S skulle ansvara för Björköundersökningen och rapportera till VA, som blev ansvarig för administrationen av projektet.

I avhandlingen presenterades det väldiga benmaterialet liksom övriga fynd och S opponerade redan nu mot den rådande uppfattningen – representerad av bl a Montelius – att en förhärjande brand utplånat det samhälle, som en gång legat på Björkö. Frågan om samhället verkligen var Birka lämnade han ”fullkomligt öppen”. Året därpå publicerades en andra del av Björköundersökningarna, nu även omfattande en genomgång av cirka 450 mynt och utförd av Lundaprofessorn Carl Johannes Tornberg. S:s texter togs väl emot och han erbjöds en amanuenstjänst samt en docentur i nordisk arkeologi vid LU. Han accepterade men tillträdde aldrig befattningarna.

När den s k bronsfejden kulminerade 1873 deltog S aktivt i det politiska spelet vid Sven Nilssons sida i opposition mot Hildebrand. Följden blev att riksdagen ändrade 1867 års fornminnesförordning så att hembudsplikten för bronsföremål slopades.

1872–79 och 1881 utforskade S fornlämningarna på Björkö och kompletterade 1888–90 och 1895 med sporadiska grävningar samt kartering av området. Han beräknas ha undersökt cirka 4 500 kvm av Svarta jorden, d v s drygt sju procent av stadens yta samt 1 100 av öns 3 000 gravar. S utvecklade därvid en för samtiden ovanligt exakt grävnings- och dokumentationsmetodik, vilken parades med stora kunskaper i zoologi och osteologi samt en förmåga till precisa avbildningar.

Vid utgrävningarna av Svarta jorden införde S en arkeologisk innovation, vilken 1874 demonstrerades för den antropologisk-arkeologiska världskongressen vid dess besök på Björkö. Ett system av sju parallella och drygt meterbreda schakt skar genom den forna staden, bortåt två meter djupa och upp till nittio meter långa. De utgrävda jordmassorna undersöktes noggrant spade för spade. Kombinationen av de parallella trencherna med tydliga profiler och vad som idag kan betecknas som ”hackbordsteknik” blev en stilbildande stadsgrävningsmetodik, som kom att användas även ute i Europa, bl a i England. Tack vare S:s innovativa grävningar blev Birka känt i den arkeologiska världen. Dock fanns på detta stadium vissa metodiska brister. Varken schaktens läge eller deras profiler och lagerföljder dokumenterades. Frågan är om S helt förstod den stratigrafiska bilden, även om han insåg dess betydelse.

Under de första åren på Björkö saknade S formellt tillstånd att undersöka gravfälten, men när detta erhölls 1875 hade han redan skapat en grävnings- och dokumentationsmetod som väcker beundran än idag tack vare avbildningarnas detaljrikedom, precision och artistiska kvaliteter. Hans gravfynd, dagböcker och utomordentliga teckningar utgör stommen i det sv fyndmaterialet från vikingatiden och är grunden för förståelsen av dess kronologi.

Naturvetaren S blev – självlärd – en av samtidens främsta fältarkeologer och den som först systematiskt använde rutpapper i dokumentationsarbetet. Det tidigare fria och oprecisa tecknandet vid arkeologiska utgrävningar fick därmed en stram form. S uppfattade själv rutpappret som en del av ”den icke patenterade hemligheten” med hans dokumentationsteknik. Men det krävdes ett speciellt rutpapper – varje ruta skulle skalenligt exakt motsvara en kvadratfot i den avbildade graven. För att nå maximal precision spändes över graven trådar i ett bestämt rutsystem. S använde också en originell metod för att söka efter t ex kistgravar under flat mark. Genom att stöta med en käpp i marken uppfångade han en dov ton från graven, ett s k percussionsljud. Tidigt insåg han även värdet av den nya fototekniken. På bl a Björkö dokumenterade han själv med kamerans hjälp gravfälten via glasplåtar i formatet 18x24 cm, vilka dock ej har kunnat återfinnas. S:s privata fotosamling omfattade drygt 1 000 nummer, de flesta med etnografiska motiv.

S planerade ett brett upplagt verk om Björkögrävningarna, men publiceringen stannade vid ett antal smärre skrifter. Gravmaterialet packades upp först på 1930-talet av arkeologen Holger Arbman och konservatorn Erik Sörling och har sedan bearbetats och publicerats. Majoriteten av fynden från Svarta jordens stadsbebyggelse är fortfarande (2009) opublicerade och en del vilar ännu i de cigarraskar där S en gång placerade dem. Även det väldiga osteologiska materialet finns bevarat, bl a 100 000 fågelben, och så sent som på 1970-talet återfanns S:s säckar med ben från det första årets utgrävningar.

Efter Björkö skulle S med framgång tillämpa sin grävnings- och dokumentationsmetodik på ett flertal platser, t ex båtgravfältet i Vendel (1881–82, 1893), gravfältet i Löta, Bettna, Söd (1887), grottan Stora förvar på Stora Karlsö utanför Gotland (1891–92), båtgravfältet i Tuna i Alsike söder om Uppsala (1894–96) samt i begränsad omfattning i Gamla Uppsala (1895) och Badelunda (1896).

Med dessa utgrävningar avslutades S:s fältarkeologiska karriär och han koncentrerade sig på sitt andra vetenskapliga intresseområde, etnografin. Ett gesällprov blev här den allmänna etnografiska utställningen i Sthlm 1878–79. Utställningens huvudsyfte var att väcka intresse för bildandet av ett allmänt etnografiskt museum och i anslutning till detta kartlägga landets föremålsbestånd. Tanken var också att utställningen skulle permanentas, vilket misslyckades. Expon omfattade cirka 10 000 föremål och det väldiga insamlingsarbetet samt författandet av katalogen bedrevs parallellt med den pågående Björköundersökningen.

Efter utställningen gjorde S med stöd av VA:s Letterstedtska stipendium en femton månaders rundtur till Europas etnografiska och arkeologiska museer och privatsamlingar. Under några veckor var han sysselsatt med arkeologisk forskning i holländska Dorestad (intill Wijk bij Duurstede), där han fann slående likheter med de vikingatida fynden från Birka. Han kunde därmed bekräfta de historiska uppgifterna om handelsförbindelser mellan de båda forntidsstäderna. Huvuddelen av tiden ägnades åt etnografin och den långa vistelsen vid Leidens etnografiska museum blev av stor betydelse för hans utveckling. Det var nu som S utvecklade sin enkla men effektiva metod att kopiera föremålens ornamentik. Genom att placera ett specialtillverkat rispapper över ornamentet och gnida hårt med svart vax kunde S under resan samla tusentals ornamentkopior, som blev den praktiska förutsättningen för hans pionjärinsats som etnograf. Metoden var inte ny, men S var en av de första som använde den systematiskt. Med enkla medel skapade han på så sätt ett portabelt museum, som förvarades i en kappsäck.

Sin mest spektakulära forskningsresa genomförde S i samband med ångfregatten Vanadis’ jordenruntsegling 1883–85, under vilken han i ett års tid tillsammans med fotografen O B Ekholm insamlade ett unikt etnografiskt material, totalt 7 500 föremål och 700 glasplåtar. Det febrila samlandet ägde rum i bl a Eldslandet och Peru, där S i Ancón även gjorde en snabb utgrävning av ett gravfält med resultat att åttio kranier och fem mumier kunde sändas hem till Sthlm. En av mumierna lät S senare (1900) undersöka med röntgenteknik, det var sannolikt första gången röntgenbilder användes av en sv arkeolog.

Efter besöken i Sydamerika fortsatte Vanadis till bl a Tahiti och Marschallöarna, Filippinerna och Hawaii. Resan gick sedan, efter ett uppehåll om sex veckor i Japan, vidare till Hongkong, Thailand och Indien. Småningom uppstod oenighet mellan S och fartygets befälhavare, som vägrade betala ut hans traktamente de dagar han befann sig i land, vilket dock var en förutsättning för att fullgöra uppdraget att samla etnografika. I Calcutta lämnade S expeditionsfartyget och tillbringade tre månader i norra Indien med avstickare till Kashmir. Vid Vanadisutställningen i Sthlm 1886 och i Gbg året därpå redovisades resultatet av världsresan. Inte heller detta material blev grunden för ett etnografiskt museum utan hamnade hos Naturhistoriska riksmuseet. S:s ambitiösa samlande och inköp för delvis egna medel bidrog till att försämra hans redan dåliga ekonomi.

Vetenskapligt sett hade dock Vanadisexpeditionen resulterat i ett unikt forskningsmaterial och värdefulla impulser. Sin idé om hur de s k naturfolkens ornamentik skulle tolkas daterade S själv till våren 1881, under besök i museerna i München och Basel. Han fann då att ornamentiken i vissa fall är ”ett slags mystisk skrift som förtäljer och ideligen upprepar namnet på den gudomlighet” som är knuten till det utsirade föremålet. Tio år senare, i Utvecklings-företeelser i naturfolkens ornamentik (Ymer 1890–91, utg i tysk översättning 1892 och engelsk 1893), sammanfattade han sin ståndpunkt ”att ornamentiken, med ur naturen lånade grundmotiv, vilka småningom stiliseras, ursprungligen alltid varit uttryck för någon idé. Den är på detta sätt ett slags bildlig skrift och en förelöpare till den verkliga skriften”.

Grunden för S:s slutsatser var 4 000 kopior av ornament. För att vetenskapligt kunna systematisera detta väldiga material lånade han ett verktyg från arkeologin i form av den nya typologiska metod som skapats av Hans Hildebrand och Montelius. S hänvisade uttryckligen till att deras undersökningar ”riktat min uppmärksamhet på likartade företeelser hos naturfolken”. Genom att studera formerna hos en stor ornamentsamling kunde han skapa en kronologisk typserie, alltså ett slags etnografisk tillämpning av utvecklingsläran på alster av mänskligt arbete. Idén att studera ornamentikens utveckling via en typologisk-komparativ metod fick S i slutet av 1870-talet i samband med den allmänna etnografiska utställningen i Sthlm. Metoden möjliggjorde även mera precisa bestämningar av de etnografiska föremålens geografiska hemvist.

I anslutning till tidens ledande antropologer menade S att det fanns ”en allmänmänsklig natur” på jordklotet, och att det därmed också existerade ett allmänt mönster för alla folks ornamentik. Man kunde i detta urskilja vissa utvecklingssteg, bl a att de ursprungligen realistiska avbildningarna av människor och djur med tiden stiliserades för att slutligen övergå i geometriska mönster.

Den unga etnografiska vetenskapen hade därmed fått ett redskap med vars hjälp man kunde ordna materialet i en typologisk utvecklingskedja och med möjlighet till relativa dateringar. Genom en konsekvent tillämpning av metoden blev S en föregångsman inom den internationella etnografiska forskningen och en erkänd auktoritet med ett imponerande vetenskapligt kontaktnät. I Sverige var han välkänd som arkeolog, men däremot mindre känd som etnograf. Först sentida kollegor har klassat honom som den sv etnografins fader. Själv upplevde han sin isolering mycket starkt.

Bristen på förståelse bland forskare och politiska makthavare omöjliggjorde länge S:s försök att skapa ett sv etnografiskt museum. I kraft av sina unika kunskaper kritiserade han offentligt hanteringen av landets största etnografiska samling på Naturhistoriska riksmuseet i Sthlm. Den förödande kritiken drabbade föreståndaren Fritz Smitt (bd 32, s 586), en framstående zoolog som saknade etnografiska insikter. Relationen dem emellan kom att utvecklas till personlig fiendskap och en akademisk tvekamp som i decennier pågick i det tysta, vilket starkt bidrog till att en fristående etnografisk avdelning inte kunde förverkligas förrän vid sekelskiftet 1900. Hur S upplevde den inflammerade striden med dess inslag av trivial småaktighet och nepotism från Smitts sida framgår av hans brevväxling med etnografen och vännen Kristian Bahnson i Khvn samt Dresdenmuseets föreståndare A B Meyer. Tiden talade dock för S. 1899 kallades han till föreståndare för en självständig etnografisk avdelning vid Naturhistoriska riksmuseet för att 1902 utnämnas till intendent med professors titel. S:s internationella status bekräftades s å vid amerikanistkongressen i New York, där han var en av vicepresidenterna.

S var evolutionist och en äkta utvecklingsoptimistisk liberal, vars syn på ras, civilisation och kultur kan uppfattas som tämligen ”modern”. Hans åsikt om de s k naturfolken var att det ”är ett gravt missförstånd ... att betrakta den primitiva människan, vars spår vi känna, som en i intellektuellt avseende ringa utvecklad”. Som forskare parade S utomordentlig noggrannhet med skarp och kritisk iakttagelseförmåga. Han led av att vara kluven och slitas mellan två vetenskaper som båda var stadda i snabb utveckling, arkeologin och etnografin. Sin länge fruktlösa kamp för ett museum upplevde han som en tragedi.

S:s vetenskapliga produktion blev till sidantalet blygsam, den iögonfallande skrivtalangen till trots. Han var en stor börjare med väldiga planer på verk om bl a Birka, Vendel, världens ornamentik och Vanadisexpeditionen. S:s många intressen och uppdrag gjorde dock att koncentrationen brast. Andra skäl var en stundom förlamande självkritik, samt, inte minst, en kroniskt usel ekonomi med ständigt snurrande lånekarusell. Den välbeställde kollegan Montelius blev ofta den räddande ängeln via en ström av smålån.

Som person kan S uppfattas som motsägelsefull. Diplomati var inte hans starka sida och kompromisslösheten och det impulsiva temperamentet kunde spela honom spratt. Han var väl förfaren i de akademiska intrigernas konst, men satte stundom krokben för sig själv. Själv nämner S ofta sin hypokondri och sitt missmod, som dock varvades med glädje över forskningsprojekten och familjelivet tillsammans med den älskade hustrun. Omvittnad är också hans humor, charm och vänlighet samt den stora konstnärliga begåvningen. Teckningarna från de arkeologiska utgrävningarna och etnografiska museerna blev ibland små mästerverk. Sin goda sångröst behöll S långt upp i åren och han framträdde då bl a med Orphei Drängar och hovkapellet på Musikaliska akademien. S:s basröst kan höras än idag via en s k fonografcylinder inspelad hos sällskapet Idun i Sthlm (1900). När sinnet var soligt deltog han gärna i sällskapslivet, älskade det goda bordet och franska vinet samt cigarren.

Vänkretsen såg i den reslige S en ”urbild av germansk skönhet och kraft”. Han var också så förbluffande lik den försvunne ballongfararen S A Andrée (bd 1) att han förväxlades med denne och hejdades på gatan och önskades välkommen hem igen. Bakom den ståtliga fasaden doldes likafullt en bräcklig hälsa, försämrad under strapatsrika utgrävningar i regn och kyla. S drabbades ofta av svåra förkylningar och ”bröstont” samt mot slutet av sitt liv även av kärlkramp.