B Axel E Strindberg

3 Strindberg, Bengt Axel Emanuel, brorson till S 2, f 17 febr 1910 i Sthlm, Gust Vasa, d 7 nov 2000 där, Essinge. Föräldrar: försäkringstjänstemannen o musikern Carl Axel S o Elise Margaretha Foss. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm 10 maj 28, inskr vid StH 25 aug 28, FK där 15 dec 33, medarb i bl a Frihet o Social-Demokraten, manuskriptgranskare i Kooperativa förb:s förlag till 44, litt:kritiker i Arbetet 44, teaterkritiker i Expressen 44–45, i Verdens Gang 46–48, led av styr för Sveriges förf:fören 48–52, för Sveriges dramatikerförb 48–55.

G 31 dec 1931 i Sthlm, Bromma, m Karen Harms, f 16 juni 1909 där, Osc, d 20 juni 2005 där, Essinge, dtr till direktören Ernst Robert H o Elvira Matilda Winter.

Axel S uppmärksammades tidigt som radikal litteratur- och kulturhistoriker på Martin Lamms (bd 22) litteraturhistoriska seminarium vid StH. Hans ämnesval lät sig emellertid inte förenas med den under 1930-talet dominerande forskningsinriktningen. I denna stod komparativa detaljstudier av påverkan mellan olika författarskap i centrum, inte förhållandet mellan samhälle och litteratur. 1937 lämnade S den akademiska miljön och blev frilansande kritiker och författare. Som kritiker var han en av dem som energiskt varnade för den nationalsocialistiska offensiven och för inhemska högerradikala positioner och undfallande neutralitetspolitik. Hans författarskap kom fortsatt att ha närhet till frågor som han ställt och undersökt som ung akademiker. De gällde frihetstiden men också de klassmässiga motsättningarna mellan 1600-talets storsvenska adel och bondeståndet.

S:s konfliktorienterade analys fick i hans dagspress- och tidskriftskritik en samtidspolitisk inriktning med kulturradikal hållning. Genremässigt prövade han såväl den öppna polemiken som allegoriskt arrangerade berättelser om monarkin och dess lakejer; mästarna kring kungen var ett av hans teman. Därutöver etablerade sig S som dramatiker, i såväl stycken med aktuell politisk udd – Neutrala klubben hette hans debutdrama (1945) – som pjäser med personlighetsstudier av drömspelsartad karaktär, inte utan viss kontakt i motiv och teknik med farbroderns sena dramatik. Med det arvet att förhålla sig till kom S att ägna en del av sitt skriftställarskap åt mer eller mindre förklädda memoarer och litterära familjehistorier.

S:s utmaningar mot de akademiska ämnesgränserna och metoderna hörde till 1930-talets humanvetenskapliga nyorientering. De väckte uppmärksamhet också utanför universitetets seminarierum och ingick i tidens radikala ifrågasättanden och omprövningar. Stor uppmärksamhet väckte det när Fredrik Böök (bd 7) i SvD (8 nov 1935) före någon annan recensent anmälde S:s Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverge (1935). Bööks recension var en programförklaring men också ett flott erkännande av en ung författare. Det kom från den då ännu dominerande sv kritikern. Böök, som vid denna tid frigjorde sina positioner från de traditionsbundna som varit hans märke, såg här en löftesrik sociologisk forskningsinriktning i vardande med klara företräden framför ”den ensidiga lärdomshistorien och den estetiska form- och motivhistorien”. Om S:s breda sociala perspektiv hette det: ”Det är något annat än det kuriositetskabinett, som historien under en bysantinsk period sjunkit ner till att bli.”

Både S och Böök hade under dessa turbulenta år blick för de sociala brytningar och motsättningar med vilka kulturuttrycken är förbundna. S:s studie av feodalt och borgerligt klassbestämda ideologier i 1700-talets Sverige och delar av dess skönlitteratur fick sålunda inte bara sitt gillande från tidens historiematerialistiskt inriktade unga akademiker i kretsen kring tidskriften Ateneum. Den rekommenderades också av en av dem som fått klä skott för bl a S:s kritik av världsfrånvända litteraturhistoriker. Nu sade sig Böök dela den kritiken och hävdade att den 25-årige S hade rätt. Programförklaringen förvirrade dem som inte såg att tidens värden och värderingar minst av allt var fasta.

S:s polemiska och något ensidiga motivhistoriska genomgång med sina ibland pressade läsningar av 1700-talets diktning och med Pehr Ulric Enboms (bd 13) drama Fabriksflickan från 1796 som dominerande exempeltext gjorde emellertid ingen akademisk succé. Det första manuset till det som senare och utvidgat blev boken Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverige hade titeln Social verklighet och litterär schablon i P U Enboms Fabriksflickan, och var tänkt som en licentiatavhandling. Som sådan accepterades den inte av Lamm eftersom han, om än välvilligt inställd till perspektivet, ansåg att studien gick över ämnesgränsen. Som bok utkom den i Arbetarnas kulturhistoriska sällskaps skriftserie, rekommenderad av Lamm. 1970-talets förnyelse av radikala perspektiv med marxistiska förtecken gjorde att S:s arbete kom att uppmärksammas på nytt och gavs ut i ny upplaga 1978, då beskriven som det första konsekvent genomförda större försöket att lansera en litteratursociologisk studie av marxistiskt märke.

Två år efter Enbomstudien förelåg första delen av vad som var tänkt att bli ett trebandsverk om stormaktstidens Sverige och den götiska romantik som kom att leva vidare i en nationellt idealiserande historieskrivning. Därmed var den i S:s ögon ett av de illavarslande aktivistiska tecken som han såg i sin egen tid. Bondenöd och stormaktsdröm: studier över skedet 1630–1718 (1937) var titeln på det nya arbetet, där perspektivet är adelsväldet som stormaktstidens signum med åtföljande utsatthet för bondeståndet med utskrivningar och tvångskommenderingar. Inte heller denna studie var ett specimen för en framtid i ämnet litteraturhistoria med poetik – och heller inget som lockade tidens historievetenskapliga etablissemang. Inflytelserika historiker som Nils Ahnlund och Bertil Boëthius vände sig skarpt mot S:s schematiska framställning. Verket rymde en del felaktiga detaljer, något som S själv konstaterade i essäsamlingen Genom denna ruta (1943), men är därtill något oformligt i sin översiktliga framställning och sina digressioner med porträtt och anekdoter om tidens män. Inte desto mindre är det en ambitiös motiv- och socialhistorisk studie som fortfarande har viss aktualitet i den historievetenskapliga förståelsen av stormaktstidens motsättningar. Sålunda refererar Peter Englund till verket i sitt arbete Poltava: berättelsen om en armés undergång (1988), som en av två ”fina representanter för ett historiematerialistiskt synsätt”. Vid det laget hade S:s bok fått både en andra och en tredje upplaga (1971 resp 1988, andra upplagan med undertiteln En historia om klasskamp i Sverige 1630–1718).

S lyckades i sitt arbete, de befogade invändningarna till trots, göra en problemidentifikation av stormaktstiden som senare skulle resultera i nyansrikare framställningar av andra forskare på fältet. Själv skulle han i kommande återblickar påpeka arbetets hypoteskaraktär.

Med Bondenöd och stormaktsdröm skrev S ut sig från universitetet och påbörjade ännu helt ung vad som skulle bli en lång bana som fri skriftställare. Någon andra del av verket utkom aldrig. S har i den sena självbiografin Tid i otakt: minnet av ett kaotiskt 30-tal (1994) gett en förklaring, när han skriver att Alf Kjellén förekom honom med sin studie Sociala idéer och motiv hos svenska författare under 1830- och 1840-talen, vars första del gavs ut 1937 och som grep över stora delar av S:s eget material, bl a om Geijer som radikal.

Den folkfrontsinspirerade inventering av samhälleliga ställningstaganden i den sv skönlitteraturen som S gjorde med Människor mellan krig (1941) har förbindelser med den ursprungliga projekttanken. Också här handlade det om en inventering av sociala motiv och miljöer hos tidens författare. Men nu gällde det försvar av demokratiska värden i stället för radikal klasskamp. Tilläggas kan att Röda eldar, svarta år: en krönika om Sverige 1917–1933 (1975) är konsekvent med den ursprungliga planen att teckna stormaktsdrömmar som en aldrig övergiven föreställningsvärld i sv historia och med aktivistisk framtid för sig under 1930-talets konvulsioner. På så sätt kan också den läsas ihop med det ursprungliga projektet. ”Det där med folkets, landets, nationens, rikets historiska uppgift, arv, kallelse, mission och förpliktelser i öster, det var allvarligt tal för årskull efter årskull”, skriver S i sin krönika.

Arbetare och radikaler, Bondenöd och stormaktsdröm, Röda eldar och svarta år – titlarna fångar det konfliktperspektiv som styr S:s historiesyn. Någon närmare filosofisk begrundan eller historiografisk reflexion finner man dock inte i hans egna kommentarer till verken. Historiematerialism är den förståelseform S känner sig hemma med, till termen marxism intar han en försiktig hållning. Per Nyströms polemiska historievetenskapliga studier är en återkommande referenspunkt för honom och Vilhelm Mobergs (bd 25) folkliga och polemiska historieskrivningar i litterär eller populärvetenskaplig form ligger också nära S:s ideal. I Mobergs Rid i natt (1941) förekommer brevdokument från en pastor Tiderus i Växjö, bondevän och adelskritiker. Det uppslaget hade Moberg fått från S:s Bondenöd och stormaktsdröm. 1970-talets mer extrema vänsterpositioner och revolutionsromantiska retorik, konstfientlighet och kulturdemokratiska utspel var däremot inte något för den bildade esteten och skicklige amatörcellisten S. Om det gavs klara besked i essäsamlingarna Revolutionens återskall (1971) och Spår längs vägen (1985).

Det kan diskuteras om det inte, de två omtalade studierna i sv kulturhistoria och ideologi till trots, var dramatiken som S brann starkast för. Som dramatiker var han verksam från 1940-talet och fram till sin död. Han kom till dramatiken från polemisk essäistik och debatt och det idédramatiska innehållet är tydligt i hans tidiga tidsaktualiserande skådespel. Det innebar skepsis mot ett realistiskt och borgerligt familjedrama. Detta hindrade inte S från att under 1940och 50-talen i dramats form undersöka den enskilda människans gåtfullhet med personlighetsdubbleringar och drömspelsartade klyvningar av jaget. Så t ex i det omtalade stycket Molonne (1958), kritiserat av vissa för sina alltför starka effekter och av andra högt värderat för sin experimentella djärvhet. Festen snart förbi (1950) och I detta vita tält (1958, tr i tidskriften Perspektiv) var stycken i samma tradition. S har själv bekänt sig till vad han i Stick och ståndpunkter (1947 resp 1952) kallar det rapsodiska dramat med psykologisk analys av det dolda och det omedvetna. I Spela min källa (1970) är elva av hans skådespel samlade och i Rent spel (1983) ytterligare fem. Sist utgiven i hans dramatik är Örnars flykt: en scenisk fantasi (1998).

Styckena i Rent spel har en renare, rakare dramaturgisk konstruktion än mycket i S:s tidiga dramatik. Fantasibilderna, rumsbytena, drömsekvenserna lyser i de fyra första av samlingens pjäser med sin frånvaro. Karaktären av lekfull bruksdramatik är påtaglig. I pjässamlingens förord kan man bl a läsa en psykologisk bekännelse från författaren: ”En annan sak, personlig: namnplåten. Den här familjens gamla dörrskylt. Därmed trycket maximalt. Undrar just, vilka som inte skulle förstummas av detta.”

S har skrivit om sin familj och sitt verk i flera arbeten. Memoarerna Strindbergare i Vasastan: en familjehistoria (1987) och Arvet från Strinne: ett familjeöde (1989) har kompletterats med kortare stycken eller monografiska kapitel. Så t ex i Tid i otakt, där bl a ett avsnitt om relationen till Fredrik Lagerroth (bd 22) och dennes uppfattning om frihetstiden ger en bild av positionerna i inhemsk historievetenskap vid tiden för S:s utmaningar. Vad gäller familjehistorien har han i Revolutionens återskall och i Arvet från Strinne påtalat att den i hans familj som skulle kunna omtalas som Tjänstekvinnans son var hans fader Carl Axel, inte den yngre farbrodern August. Vid tiden för Augusts födelse var farföräldrarna gifta. Så var inte fallet när Carl Axel föddes. Sina första år tillbringade denne hos sin ensamstående moder. Generellt präglas S:s kommentarer och erinringar om August Strindbergs liv och verk av återhållsamhet.