Nils (Nisse) Erik Strinning

Strinning, Nils (Nisse) Erik, f 8 dec 1917 i Gudmundrå, Vnl, d 10 maj 2006 i Saltsjöbaden, Sth. Föräldrar: folkskolläraren Linus Emil Abraham S o Lilly Kristina Stenlund. Studentex vid H a l i Sundsvall 28 maj 38, ord studerande vid KTH:s fackavd för arkitektur 7 sept 40, utex där 7 febr 47, anställd vid Paul Hedqvists arkitektkontor 47–49, vid Lantbruksförb:s byggnadsfören (LBF) 47–51, 1:e assistent i arkitektur vid KTH 1 aug 48–30 juni 53, bedrev egen arkitekt o designverksamhet från 49, bosatt i Schweiz 59–95.

G 8 okt 1944(–78) i Ytterlännäs, Vnl, m arkitekten Karin (Kajsa) Gunnel Birgitta Svanholm, f 27 jan 1922 där, dtr till tandläkaren John Harald S o folkskollärarinnan Lilly Kristina Öberg.

I tonåren bestämde sig Nisse S för att bli arkitekt. Intresset för formgivning väcktes när han som pojke fick tillgång till slöjdsalen i skolan där fadern var folkskollärare. I läroverket deltog han i frivillig slöjd och teckning. Han fyllde skissblocket med möbler och hus. När Hem i Sverige utlyste en amatörtävling att i egnahemsrörelsens anda rita en villa, skickade S in ett förslag som utmärktes. Det gav näring åt hans arkitektdrömmar. Efter värnplikten 1939 började S praktisera på Nils Bimers arkitektkontor i Sundsvall men praktiken avbröts när han blev inkallad i samband med finska vinterkriget.

1940 flyttade S till Sthlm för att påbörja efterlängtade studier i arkitektur vid KTH. Studieperioden blev utslagsgivande för honom: då danades hans funktionalistiska syn på formgivning. Därmed såddes också fröet till hans berömda möbel. I kurskamraten och norrländskan Kajsa Svanholm fann S sin livskamrat och kritiska kollega.

Funktionalismen formgav folkhemmets Sverige. Arkitekten Eskil Sundahl – vars föreläsningar S fann inspirerande – var en nitisk pådrivare för folkhemsfunktionalismen och medförfattare till dess inflytelserika manifest acceptera (1931). Funktionalismen blev ett diktat under ledordet “god form”, vilket uppmanade såväl formgivare som konsumenter till “god smak”. Funktionalismen, under smeknamnet “funkis”, blev S:s ledstjärna: ”indoktrinerad av funkisen” var han mindre inriktad på design och mer på ingenjörsskap. Det tekniskt praktiska användningsområdet gav föremålet dess form. Därtill skulle formen uppfylla produktionsmässiga krav. Till den storskaliga standardiseringens lov skulle bruksvaror omsättas i massproduktion och effektiv distribution. Form till fromma för stapelbarhet, monterbarhet och paketerbarhet var det ideal S anammade.

Med ögat inställt på att rationalisera vardagliga göromål, lämnades inget föremål ifred för en envis funktionalist. S var mer en funktionsutformare än formgivare, men mer en bruksformgivare än arkitekt. Det visade sig 1941–43 när han vid KTH fick uppgift att rita och inreda en ateljévilla för en konstnär. I köket ritade S in en vägghängd diskhylla, på vars jalusier disken skulle lufttorka. Diskhyllan, inte huset, kom att lägga grunden för S:s yrkesbana.

En kusin till S hade gift sig med entreprenören Arne Lydmar och diskhyllan såldes in till honom. 1945 sattes den i produktion. Diskhyllan blev föremål för daglig träta mellan makarna S, något som motiverade S att vidareutveckla den. Hemmens forskningsinstitut (HFI) lät också funktionspröva diskhyllan. Synpunkterna föranledde S att vidta ytterligare åtgärder. I flera år arbetade han på diskhyllan. Ändringarna gällde till slut mindre konstruktion och anpassning till standardmått, vilka HFI tagit fram som riksmått, och mer material och ytbehandling. Torkgallret byttes ut från trä till stål, som rostade. Lydmar kom då till undsättning med en plastbeläggningsmetod.

Såväl vägghängande som bänkstående sattes diskhyllan i produktion 1949 av ingenjörsfirman Elfa som Lydmar grundat 1947. Elfa-hyllan blev en försäljningssuccé. Efterkrigstidens storskaliga bostadsbyggande bidrog till efterfrågan på standardiserade produkter. Elfa utökade därför sortimentet med förvaringsbackar, garderobsinredningar, köks- och badrumshyllor och sopkorgar framtagna av S i samråd med HFI.

”Nu hade jag ju emellertid blivit mannen, som gjorde grejor i järntråd, som helst skulle vara vit” har S berättat. Men det dröjde alltså till 1949 innan S fick sitt verkliga genombrott. Utbildningen hade dragit ut på tiden, dels på grund av krigsberedskapen, dels eftersom S hade svårt för matematik. Belastad av omtentor gick han om en årskurs. Samtidigt flydde han från räkneproblemen till sina projekt. Efter sju år tog S sin examen. Därefter hade han flera anställningar, bl a vid Lantbruksförbundets byggnadsförening.

På fritiden fortsatte S att applicera den plastöverdragna ståltråden på ytterligare funktionsområden. Våren 1949 hade han tagit fram en prototyp till en bokhylla. Bakgrunden var att S ville funktionsförbättra sin vägghängda bokhylla, troligen formgiven av Sigurd Lewerentz (bd 22). Enligt egen utsago fick S ingivelsen till bokhyllan på toaletten: ”blixten slog ner i mig, nej, inte fan skulle det vara nån list på väggen med några krånglande konsoler utan helt enkelt en stege på vilkens tvärpinnar man kunde lägga upp hyllbrädorna”. En firma tillverkade stegarna, en annan kapade brädorna.

I aug 1949 utlyste Bonniers folkbibliotek (BFB) en tävling där uppgiften var att rita en bokhylla som skulle säljas i platta paket tillsammans med deras böcker. Namnet BFB stod för affärsidén att sälja så många böcker att de bildade folks bibliotek. S såg i sin hylla ett givet tävlingsbidrag. Ritningarna inskickades som String och signerades med makarna S:s namn. VD:n för BFB, Tage Jacobsson, handlade på eget bevåg och ringde, innan juryn fattat beslut, upp S och bad honom komma upp till BFB:s kontor. Därmed var saken klar.

BFB-hyllan, som den då kallades, kom först ut med blålackade järngavlar och hyllplan i obehandlad furu. Enligt S skulle hyllplanen helst vara av mörkt trä, mahogny eller valnöt, och stegarna i vitt som kontrast, en grafisk utformning, som gav intrycket att hyllplanen svävade. Elfa fick ordern att tillverka stegarna enligt samma princip som diskhyllorna. Samtidigt byttes de dyrbara träslagen ut mot faner.

String blev 1950-talets bokhylleschlager, som spreds med efterkrigstidens storskaliga bostadsbyggande. String var ett variationsrikt hyllsystem, ej blott en hylla, och kunde anpassas till rummet och byggas ut i det oändliga. För att möta efterfrågan grundades String design ab som skötte produktionen och Swedish design ab som ombesörjde marknadsföringen. När BFB avvecklade produktionen 1971 kom String design att ägas av makarna S.

1950-talet utgjorde guldåldern i S:s karriär. Försäljningen av String-hyllan gick på högvarv och S kunde driva ett eget arkitektkontor. 1952 deltog han i samlingsutställningen Den befriade husmodern, där han likt hemmets ingenjör presenterade en gallerförsedd skärbräda inbyggd i köksbänken och med en låda inunder för brödsmulor. Vid utställningen 52 möbler 52 visade S och hans studiekamrat från KTH Torsten Westman soffbord med spännben. Benen hade då redan presenterats på Schwedische Schaffen i Zürich 1949 – en utställning kuraterad av en annan kamrat från KTH, Bengt Lindroos. Spännbenen kallades String och ynglade av sig under bord, stolar, lampskärmar och sängar. 1954 tilldelades String-hyllan guldmedalj på triennalen i Milano. S deltog då också i vandringsutställningen Design in Scandinavia och året därpå i H55. 1956 grundades Deutsche String i München, delvis en eftergift för att String design fått ny VD och marknadsföringen gick på tomgång. Av den möbelkollektion S tagit fram i den vita ståltrådens namn återstod då endast hyllan.

1959 flyttade familjen S av skatte-, sport- och skaparskäl till Schweiz. Där kom S:s fjärde barn att födas och här verkade han i närmare 35 år. Han fick 1961 efter en utdragen process patent på hyllan. Därefter vidtog omfattande stämningar gentemot de producenter som ansvarat för de hundratals kopior som florerade på marknaden.

String-hyllan, eller “hylljäveln” som S till slut kallade den, kom att förfölja sin upphovsman: “Det är inte lätt att komma med något nytt när man en gång gjort en succéartikel – allt jämfördes med det gamla!”, sade han. ”Hylljäveln” uppträdde i olika versioner – från String-Continent till String-Plex – och kom att överglänsa allt annat S företog sig, trots otaliga andra uppslag och projekt under åren: nya hyllor, t ex Randem, Spring, Kam, Alucontact, Trombon, Tingotek, samt sängar, där fotändan var avsmalnad för att spara golvutrymme, och inte minst stolar. I en mapp döpt till “Myrdödaren” närde S drömmen att överträffa Arne Jacobsens Myran, men han lyckades aldrig förverkliga den. Ändå sattes många av S:s stolar i produktion, bl a karmstolen Diester för Casala och trädgårdsstolen High Tech för Grythyttan möbler.

Det ökade intresset för inredning och design bidrog omsider till att String-hyllan nådde en ny publik. 2005 började String Furniture nytillverka hyllan i olika färger och mått. Samtidigt utvidgades sortimentet med String-pocket, måttanpassad för pocket och CD. Den kom att bli S:s sista hylla.