Helge Hj I Strömbäck

1 Strömbäck, Helge Hjalmar Immanuel, f 26 juli 1889 i Delsbo, Gävl, d 20 mars 1960 i Sthlm, Skeppsh. Föräldrar: kyrkoherden Erik Hjalmar S o Ida Albertina Steinmetz. Kadett vid Sjökrigsskolan 1 okt 03, sjöofficersex o underlöjtn vid flottan 28 okt 09, löjtn 31 okt 13, studerade ryska i Moskva 13–14, kapten 6 dec 18, genomgick Sjökrigshögskolans allm kurs 18–19 o dess allm h kurs 20–21, adjutant vid Sjöförsvarsdep:s (från 20 Sjöförsvarets) kommandoexp 7 sept 19–21, repetitör i strategi o taktik vid Sjökrigshögskolan 21–24, tjänstg vid Marinstabens operationsavd 1 okt 21–30 juni 22, 21 aug 26–31 aug 28, 1 okt 32–31 dec 33, flaggadjutant hos chefen för kustflottans stab 1 juli 22–25, lär i sjökrigskonst, strategi o ryska vid Sjökrigshögskolan 25–38, tjänstg i tyska flottan juni–sept 27, sekr i 1929 års försvarsutredn mars 29–juni 30, sakk i 1930 års försvarskommission nov 32–35, kommendörkapten av andra graden 12 dec 33, chef för Marinstabens kommunikationsavd 1 jan 34–30 sept 36, sekr i riksdagens försvarsutsk 36, kommendörkapten av första graden 1 april 37, chef för Försvarsstabens marinoperationsavd 1 juli 37, kommendör i flottan o flaggkapten vid kustflottan 1 april 39, särsk utredare av frågan om sjöförsvarets sammansättn okt 41–febr 42, chef för Marinstaben 1 april 42, konteramiral 1 okt 43, viceamiral o chef för marinen 1 april 45–30 sept 53, ordf i Riksfören mot polio från 55, i Sveriges kristliga officersförb. – LÖS 25, HedLÖS 43, LKrVA 39 (styresman 49–51).

G 2 juli 1921 i Sthlm, Joh, m Melanie Suchy, f 12 aug 1892 i Pilsen, Böhmen, d 27 nov 1981 i Sthlm, Västerled, dtr till bryggarmästaren Josef S o h h Maria.

Helge S växte upp i ett prästhem i Hälsingland. Hans far var komminister i Delsbo och sedan kyrkoherde i Järbo och i Alfta. Modern var dotter till kyrkoherden i Bollnäs. Den religiöst präglade barndomen gav S en kristen tro som han höll fast vid hela livet. Själv valde han dock sjöofficersbanan. Redan som 13-åring mönstrade S på ett ångfartyg och året därpå skrevs han in som kadett på Sjökrigsskolan. Under de sex år som S studerade där deltog han i flera utrikes expeditioner. Som nyutnämnd löjtnant bedrev han studier i ryska i Moskva. De kunskaper han då tillägnade sig kom han att utnyttja senare i livet. Under första världskriget var S chef på torpedbåtar och tjänstgjorde till sjöss praktiskt taget oavbrutet. Efter att ha genomgått Sjökrigshögskolan kommenderades han till Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition, Marinstaben och kustflottan. Han arbetade även som lärare vid Sjökrigshögskolan och andra militära skolor. 1927 tjänstgjorde han vid den tyska flottan och 1929 som expeditionsledare för den ryska isbrytaren Lenin i Öresundsområdet. Fartyget hade hyrts in på grund av det svåra isläget.

Sin bana som utredare inledde S som marinens sekreterare i 1929 års försvarsutredning. Han var även marint sakkunnig i 1930 års försvarskommission och 1936 sekreterare för sjöförsvarsärenden i riksdagens försvarsutskott. S:s sjökommenderingar var under denna period ganska fåtaliga. Dock var han 1936–37 chef för flygplanskryssaren Gotland på en långresa till Västindien.

S:s erfarenheter som utredare och från samarbete med arméofficerare var en merit som ledde till att han 1937 utsågs till chef för den nyinrättade Försvarsstabens marinoperationsavdelning. 1939 utnämndes han till kommendör och flaggkapten (stabschef) vid kustflottan. Han kom att vara till sjöss under två och ett halvt år, vilket blev hans sista sjökommendering.

1941 fick S ett särskilt utredningsuppdrag av försvarsminister Per Edvin Sköld (bd 32), att för 1941 års försvarsutredning göra en teknisk-taktisk undersökning om sjöförsvarets sammansättning. Arbetet, som blev färdigt följande år, kom att få betydelse för den framtida flottan. S förordade en flotta som bestod av snabba, relativt lätta sjöstyrkor för offensiv verksamhet, kustnära stödstyrkor samt fartyg för konvojering och minsvepning. Detta betydde att pansarskeppen skulle förlora sin roll som flottans ryggrad och satsningar i stället göras på en ”lätt” flotta. Bakom dessa tankar låg andra världskrigets erfarenheter av de stora fartygens utsatthet för flyg- och ubåtsanfall, inte minst på ett innanhav som Östersjön.

Idéerna om en lättare flotta kom att successivt genomföras under de kommande åren. De nybyggda kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon ersatte pansarskeppen som flottans kärna. Ett betydande antal jagare och torpedbåtar byggdes också.

Under sina åtta år som viceamiral och chef för marinen kunde S driva igenom många av sina tankar om den lätta flottan. Han kämpade också förhållandevis framgångsrikt för marinen i konkurrens med armén och flygvapnet. Väsentliga nedskärningar av flottan efter andra världskrigets slut kunde undvikas på grund av det begynnande kalla kriget som till och med ledde till en viss upprustning.

S:s intressen innefattade militärpolitiska, strategiska och taktiska problem, ofta med en historisk inriktning. Han invaldes i ÖS och KrVA. S har karaktäriserats som trygg och förtroendeingivande med en vetenskapsmans analytiska förmåga och med stora kunskaper inom sitt fack men också med utblick över kulturella och andliga områden.