Mårten Strömer

Strömer, Mårten, f 7 juni 1707 i Örebro, d 2 jan 1770 i Uppsala. Föräldrar: kyrkoherden Johan S o Maria Buller. Inskr vid UU 15 dec 24, disp pro gradu 11 juni 31, fil magister juni 31, doc i matematik okt 31, adjunkt i fil fak 37 (avlönad från 7 dec 42), prof i astronomi 8 mars 45–22 okt 61, allt vid UU, tf prof i matematik o civil dir vid Amiralitetskadettskolan i Karlskrona 56 (tilltr 1 juli 57), ord 18 aug 61–9 dec 65. – LVA 39 (preses 56).

G 4 april 1757 i Uppsala m Anna Maria Elvia, f 20 febr 1713 där, d 8 maj 1784 där, dtr till prof Petrus Elvius (bd 13) o Anna Maria Spole.

S föddes i en prästfamilj. Som pojke fångades hans intresse av en solförmörkelse. I en almanacka utgiven av Petrus Elvius läste han om en förmörkelse som skulle synas 1718. När det sällsynta naturfenomenet inträffade som beräknat såddes hos S ett frö av intresse för den astronomiska och matematiska kunskap som gjorde det möjligt att förutsäga himlavalvets fenomen. S var fast, han började på eget bevåg läsa Euklides och drömma om universitetet. Drömmarna blev verklighet, hans liv skulle komma att ägnas åt naturvetenskap och matematik såväl yrkesmässigt vid universitetet som i familjelivet. Med tiden flätades han in i de stora uppsaliensiska astronom- och matematikerdynastierna: hans fru, Anna Maria Elvia, känd som ”ett sällsynt snille”, var dotter till Petrus Elvius och syster till Pehr Elvius (bd 13). Anders Spole (bd 33) var hennes morfar och Anders Celsius (bd 8) hennes kusin.

S:s väg till vetenskapen gick via UU dit han anlände med sina bröder 1724. Han påbörjade studier i astronomi och matematik och åtnjöt privat undervisning av Samuel Klingenstierna (bd 21) och Celsius. Efter att ha blivit filosofie magister började han undervisa i matematik vid sitt moderuniversitet. Där utnämndes han 1745 till professor i astronomi.

S:s lärargärning var framgångsrik, hans entusiasm inför de pedagogiska uppgifterna var med Bengt Ferrners (bd 15) ord ”så brännande, att även den trögaste blev därav uppeldad”. Studentskaror samlades kring honom och hans rykte som lärare spred sig. Han stötte emellertid på ett språkproblem i undervisningen: alla som kunde ha nytta eller intresse av matematiska ämnen kanske inte var så förslagna i främmande språk. S överförde därför Euklides Elementa till svenska (1744), en översättning som sedan kom att användas under lång tid på olika nivåer i utbildningssystemet.

S valdes tidigt in i den nygrundade VA, och han började publicera sig i nyttiga ämnen. Uppsatser om skadeinsekter och köldskador på träd flöt in i de första årgångarna av akademins handlingar, vid sidan av en studie om krut och artilleri. Denna typ av ämnen behandlades även av andra författare i samma publikation: S hörde till den utilistiska vetenskapens tidsålder. Han skrev också om elektricitetsforskning och undersökte elektricitetens praktiska, medicinska, användningsområden med syfte att utveckla medicinsktekniska innovationer för elektrisk behandling av olika sjukdomar, ett område som det knöts stora förhoppningar till. Elektricitetsforskningen blev vid denna tid ett slags utbyteszon där såväl medicinare som fysiker arbetade, bland de förra bl a Nils Rosén von Rosenstein (bd 30). Experiment utfördes på ett antal personer och S uttryckte förhoppningar om att VA skulle spela en central roll inom elektricitetsmedicinen i Sverige.

VA, som under 1700-talet fungerade som ett slags statlig remissinstans i tekniska frågor, fick ibland i uppdrag att utvärdera uppfinningars funktionalitet. S deltog i arbetet och skrev bl a tillsammans med Daniel Melanderhielm (bd 25), Fredric Mallet (bd 24) och Torbern Olof Bergman (bd 3) en analys av en ”väderväxlingsmaskin”. Uppfinningen skulle lösa en av tidens svåra arbetsmiljöproblem inom sjöfarten, att få till stånd en ventilation i det inre av skepp.

Ett annat projekt inom VA gällde tideräkningen. S deltog i akademins arbete med att reformera kalendern. Han publicerade 1751 en beskrivning av varför kalendern borde reformeras och arbetade även konkret med de astronomiska beräkningar som låg till grund för almanackan.

Franska vetenskapsmän försökte i början av 1750-talet mäta parallaxerna för Venus, Mars och månen genom samtidiga mätningar från olika platser på jordklotet, även från det nordliga Sverige. Istället för att skicka franska astronomer norrut, som man gjort vid gradmätningen på 1730-talet, tillfrågades svenska vetenskapsmän om att utföra observationerna. Vid ett sammanträde inom VA i jan 1751 diskuterades det franska förslaget och man beslöt ”dels för sakens egen vikt, dels ock för akademins och nationens heder” att göra sådana observationer vid ett antal observationsplatser i landet. Extra resurser anslogs av K M:t till astronomerna för anskaffning av instrument liksom till löner, vilket gjorde det möjligt för S att vara tjänstledig från undervisningen under ett år. Samtidigt som N L de Lacaille mätte vid Godahoppsudden fanns det ett nätverk av observatörer spridda över Sverige, som rapporterade mätningar av himlakropparnas positioner: Nils Schenmark mätte i Härnösand, Pehr Wilhelm Wargentin i Sthlm, Jacob Gadolin (bd 16) i Åbo, Anders Hellant (bd 18) i Torneå och S i Uppsala. Om inte annat visade övningen på organisationsförmågan hos landets astronomer vad gäller att skapa koordinerade och geografiskt utspridda astronomiska mätningar samt att den svenska astronomkårens höga latitud kunde vara en utmärkt resurs i det internationella vetenskapliga samarbetet.

Sina viktigaste insatser gjorde dock S inom det geografiska kartläggningsarbetet och navigationskonsten, ett verksamhetsområde där flera astronomer återfanns i en för såväl ekonomiska som militära frågeställningar viktig position.

Riksdagen föreslog 1756 inrättandet av en kadettskola i Karlskrona. Riket behövde en väl tilltagen flotta med tekniskt avancerade skepp men även en skicklig officerskår där välutbildade sjöofficerare lärt sig geometri, astronomi, geografi, kronologi och mekanik. De måste ha förstått havets strömmar och det ombytliga vädret och insett ”hur sammansatt maskin ett skepp är”, för att tala med Ferrner. Grunden för förmågan att navigera och därmed även för en mer avancerad sjöofficersutbildning stod att finna i astronomin, det hade S hävdat i ett presidietal i VA i okt samma år. Astronomin var moderämne till styrmanskonsten.

Denna relation mellan astronomiämnet och navigationen förkroppsligades i kadettskolan i Karlskrona, där en astronom blev förste innehavare av professuren. Även om undervisning i navigation hade förekommit inom astronomiämnet vid universiteten, bl a hade S föreläst över ämnet i Uppsala flera terminer, ansågs det nu önskvärt att koncentrera utbildningen till ett militärt utbildningssammanhang. Till kadettskolans förste professor utsågs Ferrner men efter ett slags tjänsterockad upprätthöll han istället astronomiprofessuren i Uppsala när den mer erfarne S begav sig till Karlskrona och effektivt påbörjade uppbyggnaden av undervisningen vid kadettskolan.

Vid kadettskolan hade S även andra uppgifter än undervisningen av sjöofficerare. Det fanns en insikt om att sjökorten såväl på västkusten som i Östersjön var undermåliga. Pehr Elvius mätte 1748 upp Gbgs koordinater och det visade sig då att inte bara staden utan även väsentliga delar av västkusten placerats fel; avståndet mellan Sthlm och Gbg hade bedömts mer än 40 km fel. Behovet av att förbättra rikets sjökartor diskuterades i några år innan verksamheten startade genom ett riksdagsbeslut 1756. Några representanter från ständerna överlade med S och Klingenstierna om hur projektet borde läggas upp. S arbetade som den faktiske ledaren för uppmätningsprojektet under sin tid i Karlskrona och kom även att fortsätta med det efter det att han 1765 lämnat marinmetropolen för att återvända till Uppsala. Amiralitetskollegiet utövade det formella ledarskapet, men S:s synpunkter tycks i stor utsträckning ha varit avgörande för själva arbetet. Tidens utilism i vetenskapen var inte enbart av retoriskt slag, utan kom ibland även att påverka faktiska verksamheter.

S och Klingenstierna gjorde det möjligt för en hel grupp av unga astronomer att delta i de geografiska ortsbestämningarna, vid sidan av sjöofficerare, runt landets väst- och ostkust. Grunden till en förbättrad sjökarta var därmed lagd. Längre fram kom kartläggningen att institutionaliseras i andra organisatoriska sammanhang men under S:s tid spelade kretsen av forskare kring VA en viktig roll vid uppmätningen av Sverige.

En sentida kommentator har betecknat S:s vetenskapliga produktion som ”ringa” – han är inte förknippad med några upptäckter. Men vetenskapens betydelse ligger inte enbart i upptäckter. Samtidens måttstock var den utilistiska; vetenskaplig excellens definierades i hög utsträckning som samhälleligt relevant tillämpning av rön och kunskap snarare än utvidgning av kunskapsdomänerna och här excellerade S i såväl forskningspolitisk retorik som i konkret utförande. S var en uppskattad lärare och han utarbetade läromedel i ett centralt ämne – matematik – som användes under lång tid. Han argumenterade vältaligt för astronomiämnets centrala roll för samhället. Hans vetenskap, astronomin, var under 1700-talet i allra högsta grad en nyttig del av vetenskapen, och det var i denna den tillämpade naturvetenskapens mittfåra S var verksam. Istället för att se hans vetenskapliga gärning som ”ringa”, bör han snarare betraktas som en gestalt som i hög grad bidrog till att utveckla svensk naturvetenskaps kontakter med andra delar av samhället. S var en exponent för tidens utilistiska vetenskapliga ideal och praktik.