Charles Jean Baptiste de Suremain

de Suremain, Charles Jean Baptiste, f 9 okt 1762 i Auxonne, Bourgogne, Frankrike, d 24 sept 1835 i Dijon. Föräldrar: Jean Baptiste de S o Marguerite Mol Maise. Elev vid K artillerikårens skola i Auxonne 1 aug 80, underlöjtn vid Auxonnes reg:s första bataljon 7 aug 81, kaptens rang 1 april 91, kapten vid 1:a artillerireg de la Fère 30 mars 92, avsked 1 juni 92, emigrerade till Tyskland 92, i tjänst hos prinsen av Condés armé, inflyttade till Sverige som guvernör hos familjen de Geer i Finspång 94, kapten vid Ridande artilleriet o adjutant hos general Bror Cederström (bd 8) 30 nov 94, lär i artilleri- o fortifikationslära hos Gustav IV Adolf mars 95, informationskapten vid Svea art:reg 6 sept 95, överadjutant o major 2 nov 95, överstelöjtn i armén o generaladjutant av flygeln 1 mars 05, deltog i 1808–09 års krig, överste i armén 5 okt 08, stabschef hos hertig Karl febr 09, generaladjutant med tjänst hos Karl XIII 29 juni 09, överstelöjtn vid Västgöta dragonreg 5 febr 11, generalinspektör o befälhavande generaladjutant för artilleriet 30 juni 12 (Sondén), generalmajor i armén 29 jan 13 (Klemming), överbefälhavare för sv artilleriet vid Nordarméns fälttåg i Tyskland, guvernör i Lübeck 29 jan 14, deltog i fälttåget mot Norge 14, avsked med generallöjtn:s grad 27 maj 15, återflyttade till Frankrike, ståth i Metz 10 maj 16, avsked ur franska armén 16 april 20 (Klemming). – Medstiftare av KrVA 96.

G 13 maj 1820 m Marie Madeleine Françoise Burger, f 21 april 1776 i Ernstein, Alsace, Frankrike, d 21 dec 1857 i Paris, dtr till François Joseph B o Marie Madeleine Hugard samt tidigare g m général de division Guillaume Philibert, Comte Duhesme.

Charles de Suremain tillhörde en adlig familj från Bourgogne, där han växte upp. S började tjänstgöra i det franska artilleriet 1780 och avancerade till kapten vid första artilleriregementet. Under sin tjänstgöring träffade han även Napoleon Bonaparte som tillhörde samma regemente. S emigrerade 1792 till Tyskland och tjänstgjorde under en tid i Bourbonprinsarnas armé under prinsen av Condé. Han rekommenderades 1794 av prins Henrik av Preussen till en tjänst som guvernör hos familjen de Geer i Finspång i Sverige dit han anlände i juni samma år.

Sin militära bana i Sverige inledde S under hösten 1794 som kapten vid Ridande artilleriet och adjutant hos dess chef, general Bror Cederström. Året efter erhöll han majors grad och undervisade en ung Gustav IV Adolf i artilleri- och fortifikationslära. 1797 tilldelades han en tjänst vid generalstaben. 1797–1802 tjänstgjorde S vid artilleriet och deltog även i sällskapslivet i Sthlm. Där umgicks han en hel del med hertig Karl, som han förblev god vän med. I maj 1803 ströks S från emigrantlistan vilket innebar att han inte längre var landsförvisad från Frankrike.

När kriget mot Napoleon bröt ut under hösten 1805 sändes svenska trupper till Pommern men S fick, till sitt stora missnöje, inte någon tjänst utan blev kvar i Sverige. Däremot deltog han i 1808–09 års krig som överstelöjtnant vid generalstaben och överadjutant, först hos general Mauritz Klingspor (bd 21), sedan hos dennes efterträdare general Carl Johan Adlercreutz (bd 1). Han deltog i slagen vid Siikajoki 18 april och vid Oravais 14 sept 1808 där han sårades. Strax efter striden fördes han till Sthlm och utnämndes till överste i armén.

S befann sig i huvudstaden i mars 1809 där han via Adlercreutz blev indragen i statskuppen mot Gustav IV Adolf. Han ingick i den skara som samlats på slottet morgonen den 13 mars för att arrestera kungen och förmå hertig Karl att överta regeringen. S underrättade hertigen om att kungen arresterats.

Efter statsvälvningen 1809 sändes S till Frankrike två gånger på hemliga beskickningar för att underhandla med Napoleon. Den första skedde i mars–april 1809 men blev ingen framgång. Inför den andra resan utnämndes S till generaladjutant hos Karl XIII och i juli 1809 begav han sig iväg. Den här gången var han försedd med brev från Karl XIII och nya instruktioner gällande fredsförhandlingarna med Ryssland och Frankrike. S begav sig till Wien för att träffa Napoleon, som då befann sig i staden. Något möte blev det emellertid inte och han reste vidare till Paris i okt samma år. Inte heller där lyckades han träffa kejsaren utan återvände till Sverige och anlände till Sthlm i början av juni 1810.

Medan S befunnit sig utomlands hade den danske prinsen Christian August (Karl August, bd 20) utsetts till tronföljare i Sverige men avlidit en tid därefter. Den 20 juni 1810 befann sig S i Sthlm när prinsen skulle begravas. Här hamnade han i händelsernas centrum i samband med mordet på riksmarskalken Axel Fersen d y. S hade till en början ridit bredvid prinsens likvagn som färdades omedelbart efter Fersens vagn. S befann sig även i Örebro i samband med riksdagen detta år men höll sig under åren 1811–12 huvudsakligen utanför de politiska händelserna.

S utnämndes 1812 av kronprins Karl Johan till generalinspektör och befälhavande generaladjutant för det svenska artilleriet och följande år till generalmajor i armén. Då deltog han även i Nordarméns fälttåg mot Napoleon i Tyskland. Efter freden i Kiel i jan 1814 begärde S avsked när det stod klart att den svenska armén skulle tåga mot Frankrike. Istället utnämndes han till militärguvernör över Lübeck och var verksam där en kort tid. Som generaladjutant för artilleriet deltog han sedan i fälttåget mot Norge och förde befälet vid blockaden av Fredrikshald och belägringen av Fredriksten i aug 1814. Under slutet av kriget i Norge blev S missnöjd med kronprinsens åtgärder och vad han upplevde vara en splittrad befälsföring. Han hotade till och med att lägga ned sitt befäl.

Efter det norska fälttåget beviljades S tjänstledighet för att bege sig till Frankrike i privata ärenden. Han lovades en post som chef för artilleriet och återkom i april 1815 till Sverige för att tillträda denna. Istället beordrades han då av kronprins Karl Johan till Stralsund för att inspektera befästningsverk och försvar. Detta uppfattade S som att han hade intrigerats bort från den tjänst som utlovats och han begärde avsked från armén. Karl Johan krävde då att S skulle lämna landet, vilket han också gjorde. Kronprinsens agerande ska ha väckt ett visst missnöje vid hovet eftersom S sedan länge var nära vän till Karl XIII. Det antas delvis ha varit ett resultat av intriger från S:s närmaste man, general Carl von Cardell (bd 7), men det fanns också misstankar om att S under sin vistelse i Frankrike skulle ha visat alltför stor sympati för bourbonerna. Ett rykte hade även utspritts att han sökt inträde i fransk tjänst. När S lämnade Sverige tilldelades han av Karl XIII generallöjtnants grad.

Vid sin ankomst till Frankrike gick S i fransk tjänst men behöll sin rang som generallöjtnant. Under sommaren 1816 tillträdde han en befattning som ståthållare i staden Metz. Han gifte sig med Marie Madeleine Françoise Burger, änka efter generalen, greve Duhesme, som fallit i strid 1815. Efter några år flyttade makarna emellertid isär och S bosatte sig i Dijon där han levde resten av sitt liv.

Det är främst genom sina memoarer som S uppmärksammats av historieforskningen. De publicerades i Frankrike 1902 och översattes till svenska samma år. Memoarerna behandlar åren 1794–1818 då S vistades i Sverige och var i svensk tjänst. Arbetet fullbordades först 1825–29, men vissa delar är av betydligt äldre ursprung. Memoarernas förtjänst ligger främst i att de rent allmänt betraktas som fria från tendens och att de till stora delar bygger på dagboksanteckningar från den tid S var verksam.