Svantepolk Knutsson

Svantepolk Knutsson, d 1310, före 21 febr (Paulsson; DS 1654). Föräldrar: hertig Knut av Reval o Hedvig, en släkting till hertig Svantepolk II av Pomerellen (Hinterpommern). Riksråd 88, lagman i Östergötland 05 (möjligen redan 94; Axelson 1953).

G senast 1253 (DS 404) m Benedikta Sunesdtr, d efter 1261 (DS 472), dtr till Sune Folkesson (se ovan) o Helena Sverkersdtr (bd 18) samt tidigare g m östgötalagmannen Lars Petersson (bd 22).

S:s farfar var den danske kungen Valdemar sejr och farmodern var dotter till den svenske jarlen Guttorm (bd 17). Samtida uppgifter om S:s mor saknas, men den danske 1600-talshistorikern Huitfeld uppger att hon hette Hedvig och dog 1238. På grund av S:s ovanliga dopnamn har man antagit att modern räknade släktskap med hertigarna av Pomerellen, bland vilka detta namn förekom. Åtminstone ett syskon till S är känt: brodern Erik (d 1304), dansk drots och hertig av Sønder-Halland (omfattande det nuvarande landskapet Hallands fyra sydligaste härader). Denne synes åren efter faderns död ha administrerat det själländska arvegodset. Hans ättlingar går i Danmark under namnet Skarsholmslægten efter huvudgodset Skarsholm på västra Själland. S hade redan vid denna tid ingått äktenskap med den svenska stormannadottern Benedikta Sunesdotter och överflyttat till Sverige, varvid han kom att ärva de domäner i sitt nya hemland som fadern fått efter Valdemar sejrs död 1241. De omfattade förutom 90 attungar jord, främst belägna i Östergötland, Småland och på Öland, även betydande jordegendomar, antagligen även de belägna i Östsverige, ärvda efter kung Valdemars svenske mödernesläkting Burislev Sverkersson (d omkr 1172; bd 6).

Den svenska släktkrets som S gifte in sig i utgjorde kärnan i den gruppering som låg bakom upproret 1247 och som nedslagits i och med förlusten vid Sparrsätra och tronpretendenten Holmger Knutssons (bd 19) avrättning följande år. Då den barnlöse kungen Erik Eriksson (bd 14) avled i början av 1250 blossade maktkampen mellan olika tronpretendenter än en gång upp. S:s hustru Benedikta var knuten till dessa på flera sätt. Hon var sondotter till den Folke jarl (bd 16) som av modern forskning antas ha namngivit det s k folkungapartiet, men även dotterdotter till dennes antagonist kung Sverker Karlsson. Hon var dessutom änka efter östgötalagmannen Lars Petersson som hon gift sig med vid 1240-talets mitt. Uppgifter om dennes deltagande vid oroligheterna 1247 och 1251 saknas. Klart är dock att Benedictas svåger Filip Petersson var en av de stormän med koppling till Erikska ätten som Birger Magnusson jarl och ärkebiskopen svekligen lät avrätta hösten 1251 vid Herrevadsbro.

Första gången S är belagd i Sverige är 1253 då han byter egendom i Söderköping, en stad vilken hans hustru ärvt överhöghet över efter sin syster drottning Katarina (bd 20). Detta anas vidare av att S ännu 1298 kallar stadens fogde för ”aduocato nostro” (”vår fogde”). Då flera av S:s ättlingar haft patronatsrätt till stadens helgeandshus samt rätt att utkräva tomtöre av dess borgare har man antagit att staden ursprungligen etablerats på mark tillhörig folkunga- eller sverkerätten (Berg 2006). En dryg mil sydväst om Söderköping låg Viby i Östra Ryds socken, den till attungtalet största egendomen i S:s fädernearv och en strategiskt belägen plats för kontroll av kommunikation från Slätbaken in mot det centrala Östergötland. En sen uppgift gör den till hans sätesgård (Genealogica), något som stärks av att både hans dotter och dotterson kan knytas till den i samtida källor.

En viss koppling till västra Götaland kan också skönjas, dock knappast egendomsmässig (annorlunda t ex hos Carlsson 1957). Enligt en notis i Olavus Petris (bd 25) krönika innehade S nämligen från senare delen av 1279 Lödöse stad (Yrwing). Staden hade pantsatts av kung Magnus till S:s nära frände kung Erik Klipping av Danmark i samband med att den svensk-danska fejden 1276–77 bilades (bd 24, s 650). För denna skulle S betala danske kungen 100 mark silver varje år, tills den ursprungliga skulden på 4 000 mark reglerats. Redan 1286 bytte han dock bort jord i Vätle härad, strax söder om Lödöse, mot östgötagods, något som antyder att hans engagemang i Västsverige varit av tillfällig art. Under den period som S innehade Lödöse nedslogs det sista folkungaupproret. Det leddes av de västnordiskt orienterade Filipssönerna och ändades med att bl a S:s svärson Johan Filipsson (Aspenäsätten; bd 2) avrättades i aug 1280. Inget i bevarade källor tyder på att detta påverkade förhållandet mellan S och kungen.

S blev ett av de tidigaste svenska riksråden. Det kan påpekas att då man inom modern författningshistoria vill se den svenska herredag som konstitueras under 1280-talet som en motsvarighet till det danska ”danehof” är det intressant att det finns två svenska riksråd som haft en mer direkt koppling till den danska utvecklingen, som skedde något tidigare än i Sverige. Det ena är den danskbördige S, vars bror en period var dansk drots. Det andra var S:s släkting greve Henrik IV av Gleichen som troligtvis var på plats vid Erik Klippings handfästning i Nyborg 1282 då ”danehof” konstituerades och som 1288 var svenskt riksråd. S:s juridiska kompetens bör ha utnyttjats av kungen i flera sammanhang. Ett exempel är att han tillsammans med östgötalagmannen Bengt Magnusson 1289 rannsakade huruvida en kvinnas intagande i Vreta kloster stod i strid med landets lagar eller ej.

Talrika brev utfärdade av kungarna Valdemar, Magnus och Birger bekräftar bilden av att S under flera decennier hade en stark position inom rikets ledande skikt. Han framstår som en av garanterna för den danskvänliga politik som präglade kung Magnus regering från 1270-talets slut och framåt. Som sådan var han t ex aktiv vid giftermålsavtalet 1288 mellan Erik Menved och kung Magnus dotter Ingeborg. I mars samma år inträffade en händelse med storpolitiska implikationer, men för S även högst privata sådana. Hans dotter Ingrid, som var trolovad med den danske stormannen, senare drotsen, David Thorstensen (Hak), enleverades från en av S:s östgötska gårdar av en son till västgötalagmannen Algot Brynolfsson (bd 1, s 388–391). Förövaren flydde med henne till Norge. Hon återkom till Sverige antagligen först efter S:s död, och då som änka. Enleveringen hindrade ett politiskt spel där Ingrid kunde utgöra en viktig bricka. S:s bror Erik hade hösten 1286 tillsammans med hertig Valdemar av Sønderjylland slutit upp bakom den tonårige tronföljaren Erik Menved efter mordet på fadern Erik Klipping. Antagligen verkade S i samma anda i Sverige tillsammans med Henrik av Gleichen. Ett arrangerat äktenskap mellan David Thorstensen, den danska änkedrottningens främsta rådgivare, och S:s dotter skulle avsevärt stärka banden mellan de regerande danska och svenska kungahusen. Med enleveringen och flykten till Norge omintetgjordes dessa planer. Förövarens far blev avsatt från sitt lagmansämbete och tre av hans bröder tog även de sin tillflykt till Norge. En av dem återkom till Sverige följande år varvid han avrättades. En annan broder, biskop Brynolf i Skara (bd 1, s 391–395), hotades med bannlysning och fick avlägga uttrycklig trohetsförbindelse till kungen. Då kung Magnus under 1280-talet vanligtvis uppträdde med stor moderation och antagligen låg bakom ett antal politiskt färgade giftermål mellan sina kvinnliga släktingar och frälsemän ur stormannaoppositionen tycker man ”sig ana mera vittgående komplikationer bakom denna tilldragelse” (Tunberg) efter vilken kungen valde att gå så hårt fram.

Efter kung Magnus död 1290 har S antagligen tillhört den förmyndarregering som förestod riket fram till efterträdaren Birgers myndighet 1295. Den danska allianspolitiken stadfästes i och med bröllopet 1296 mellan prinsessan Ingeborg och Erik Menved och kung Birgers förmälning med den danske kungens syster två år senare. Hur den politiska kantring som inträffade åren före och efter sekelskiftet påverkade S är inte helt lätt att klarlägga. Varken den mera västligt inriktade utrikespolitiken eller den antiklerikala, inrikes kyrkopolitiken lär ha legat i linje med hans sympatier. Han hade dock kvar sin plats i rådet åtminstone fram till 1302 men förekommer under denna tid inte i några politiska dokument. Om detta berodde på att han, självmant eller tvunget, dragit sig tillbaka från rikspolitiken går inte att avgöra. Från de turbulenta åren därefter, som bl a omfattar Tyrgils Knutssons fall och avrättning samt Håtunaleken, vet man i alla fall inget om S:s eventuella medverkan. Detta är å andra sidan kanske inte ägnat att förvåna då S nu var till åren kommen, mellan 70 och 80 år. I det sista nu kända brev som nämner honom i livet står han dock åter vid kung Birgers sida. Det är förlikningsbrevet mellan kungen och dennes bröder 1308, i vilket han uppträder främst bland dennes löftesmän. Med andra ord har S ända till slutet av sin karriär hållit fast vid den politik han var med om att utforma under kung Magnus regering, och man har ansett det som ”en fullständig kontinuitet i partiställningen, som knappast kan vara tillfällig” (Rosén 1939).

S verkade under en för den svenska statsmakten formativ period. Det land som han vid 1200-talets mitt invandrade till var sönderslitet av inbördes strider mellan olika stormannagrupper. Trots att han via giftermål blev knuten till de oppositionella folkungarna kom han fram till sin död nästan sex årtionden senare att verka för en stabil stat ledd av Birger jarl och hans ättlingar. I och med att S:s ättlingar kom att bli medlemmar av det svenska högfrälset löste sig dessutom det sekelgamla problemet med den danska kungaättens svenska arvegods.

Dottern Ingrid Svantepolksdotter återkom som änka till Sverige senast 1310, blev nunna i Vreta kloster 1321 och var efter sin syster Katarina Svantepolksdotter (d 1329) abbedissa där från 1322 eller 1323 till 1344. Hon var mor till riksrådet Knut Folkesson (bd 1, s 395) och hennes syster Ingeborg Svantepolksdotter (d senast 1341) var mor till S:s efterträdare som lagman i Östergötland, drotsen Knut Jonsson (Aspenäs-ätten; bd 2). En fjärde dotter, Ingegerd Svantepolksdotter (d tidigast 1322) blev svärmor till drotsen Lars Karlsson (Sparre av Aspnäs; bd 32, s 780), mormor till marsken Knut Bryniolfsson (Bengt Hafridssons ätt), och farmor till hertig Bengt Algotsson (bd 3).