Carl Svedelius

2 Svedelius, Carl, f 9 juni 1861 i Mora, d 21 okt 1951 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: underdirektören vid finska myntverket Gustaf S o Emelie Mathilda Ulff. Mogenhetsex vid Beskowska skolan, Sthlm, 22 maj 80, inskr vid UU 28 sept 82, FK 12 dec 85, FL 24 maj 89, disp 14 dec 97, FD 31 maj 98, allt vid UU, lärare o studieledare hos arvfurstarna Gustaf Adolf o Wilhelm aug 90–sept 96, genomgick provårskurs vid Sthlms h latinlärov på Norrmalm vt 94–vt 95, e lärare där ht 96–vt 99, lärare vid Sthlms borgarskola vt 97–vt 98, lektor i franska o engelska vid h a l i Luleå 31 maj 99–06, förest för Tekn skolan i Luleå ht 00–vt 04, grundare o led av centralstyr för Norrbottens arbetsstugor 03, led av stadsfullm i Luleå 04, ordf där jan 05–juni 06, rektor vid h reallärov å Norrmalm i Sthlm 23 mars (tilltr 1 juli) 06–26, tillika lektor i tyska o franska där från 11, ordf i Skolungdomens i Sthlm skyttefören 07–29, v ordf i direktionen för Sunnerdahls hemskolor på landet 09, ordf där 12–35, led av styr för Fören för skidlöpningens främjande i Sverige (Skidfrämjandet, från 38 Skid- o friluftsfrämjandet) 09, v ordf där 14–43, ordf i komm för den sv skolungdomens vinteridrottstävl:ar 10–31, i Sv skiddelegationen 14–43, i Nyfilologiska sällsk i Sthlm 15–36, i Sthlms landsstormsförb:s ungdomsavd 16–26, i Sveriges skolungdoms gymnastik- o idrottsförb (Skolidrottsförb) 16–36, v ordf i Fören för befrämjande av skolungdomens vapenövn:ar 16–47, i Sv sim- o livräddn:sällsk 17–35, ordf i Jordbrukareungdomens förb (JUF) 18–38, led av styr för Sv turistfören (STF) 19–35, av Riksidrottsförb:s (RF) överstyr 19–37, av dess förvaltn:utsk 21–33, sekr i RF:s överstyr 25–33, led av direktionen för GCI 21–30, av fullm i Fören Norden 27.

G 29 juni 1905 i Strängnäs m författaren Julia Maria von Heijne (S 3).

Efter akademiska studier i Uppsala under 1880-talet vigde S större delen av följande decennium åt ett pedagogiskt specialuppdrag: studieledning och undervisning av prinsarna Gustaf Adolf och Wilhelm. Redan i prinspedagogiken gav S framträdande plats åt idrott och friluftsliv, det inslag som mer än något annat skulle komma att bära hans signum som ungdomsfostrare. I slutet av 1890-talet fullföljde han också sina egna studier genom en doktorsavhandling i franska, betitlad L’analyse du langage appliquée à la langue française (1897).

Som forskare kännetecknades S av självständighet och nytänkande. Han betonade mer än som då var vanligt funktionens betydelse framför formen vid förklaringen av språkliga fenomen. I linje med denna orientering var han långvarig ordförande i det 1894 stiftade Nyfilologiska sällskapet. Verksamheten som språkvetenskaplig ”modernist” begränsades emellertid ofrånkomligen av hans många engagemang på andra områden. Sina vetenskapliga resultat sammanfattade han som pensionär i skriften Språkanalys (1944).

En första period som läroverksman genomförde S i Luleå, där han var lektor i franska och engelska. Därefter nådde han sin slutdestination som rektor för Norra realläroverket i Stockholm. Från denna bas gjorde han sig nationellt känd dels som debatterande pedagog, dels som idrotts- och friluftsfrämjare, två roller han sökte förena.

Som allmän skoldebattör framträdde S flitigt i både tal och skrift. Han utgick från ett brett synsätt som innefattade såväl kunskapsinhämtning som fostrande och samhällsanpassande inslag. I en rad skrifter spreds hans uppfattning om skola och personlighetsutveckling. Även skolorganisatoriska frågor engagerade honom. Hans egen skolgång i Beskowska skolan i Stockholm och rektorsåren vid Norra realläroverket inspirerade likaledes till var sin bok.

I sin läroverkspraktik byggde S på förtroende och naturlighet i relationen lärare–elev och sökte intressera sig för den enskilda individen. Samtidigt kunde han visa tecken på distans visavi sina lärarkolleger (Åstrand). Som särskilt effektivt kontaktmedel såg han den neutrala mötesplats idrott och friluftsliv erbjöd. Utan tvivel föredrog han både personligen och av pedagogiska skäl fysiska aktiviteter i naturen. Skidsporten torde ha stått honom närmast. Men när den arena- och föreningsbundna moderna tävlingsidrotten på allvar började slå igenom just de år då den 20-åriga rektorsperioden inleddes, tog han till sig även detta omstridda fenomen och införde det på sin skola.

Norra realläroverket fick namn om sig att vara ”idrottsläroverket” framför andra. Det utmanades i ett nät av tävlingar skolor emellan på lokal och nationell nivå. Man radade upp framgångar avlästa i en växande prissamling. Samtidigt bedrevs ett prestationsfritt friluftsliv liksom militärövningar och skytte, allt uppmuntrat av S. Sammantaget närmade sig S och hans läroverk den ”athleticism” som präglade den engelska public school-miljön; i tävlingsintensitet låg man förmodligen efter, i allsidighet före.

Även på nationell nivå fick skolidrotten i början av 1900-talet luft under vingarna. Visserligen dröjde det till 1928 års läroverksstadga, innan idrott och friluftsliv fick sitt genombrott i den obligatoriska undervisningen. Men S hade envetet och länge, bl a i en offentlig arbetsgrupp redan 1908–09, pläderat för utökad plats åt dessa inslag. Han och andra reformistiska pedagoger nöjde sig inte med den traditionella, formbestämda linggymnastiken; de hade en preferens för funktionen framför formen både inom språkvetenskapen och kroppsövningskulturen. Med 1928 års reform fick även ämneslärarna ansvar för de många friluftsdagarna samtidigt som det omformulerade ämnet ”gymnastik med lek och idrott” markerade slutet på gymnastikherraväldet, båda inslagen helt i linje med de mål S arbetat för.

Den frivilligt organiserade skolidrotten fick sitt genombrott under mellankrigstiden. En riksorganisation hade bildats 1915: Sveriges skolungdoms gymnastik- och idrottsförbund. S blev ordförande, en post han behöll ett tjugotal år. Syftet var dubbelt, dels att få till stånd lokala föreningar vid alla skolor och främja deras verksamhet, dels (mera outtalat) att förhindra överdrifter.

Redan 1909–10 hade S startat skolungdomens vinteridrottstävlingar och han var långvarig ordförande i den arrangerande kommittén. En motsvarande insats gjorde han som överledare vid skolungdomens fjällfärder. Han låg även bakom den rad av nordiska kongresser för skolungdomens fysiska fostran som påbörjades i Stockholm 1921. Mer traditionsbevarande än nydanande var den begränsade aktivitet (främst årliga tävlingsskjutningar) som den redan på 1860-talet bildade Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar stod för med S som vice ordförande.

S engagerade sig från 1919 i den allmänna idrottsrörelsen, ledd av Riksidrottsförbundet (RF). Han ingick i både överstyrelse och förvaltningsutskott samt fungerade som sekreterare med begränsade uppgifter. Därmed kom han att bli skolans röst, nära nog den enda, i den högsta idrottsledningen. Han underlät inte att höja den både vid de uppmärksammade ”idrottsriksdagarna” (årsmötena) och i vardagslag. I början av 1930-talet trappade han ner sitt engagemang i RF-ledningen samtidigt som prins Gustaf Adolf, hans forne elev, avgick som ordförande.

En rad ytterligare styrelseuppdrag skvallrar om den centrala position S intog på idrotts- och friluftsområdet i vid mening. Minst tycks han ha intresserat sig för den internationella tävlingsidrotten. Exempelvis verkade han längre perioder som ordförande eller ordinarie styrelseledamot i Skidfrämjandet, Svenska sim- och livräddningssällskapet, Svenska skiddelegationen (en statlig inrättning), GCI-direktionen och STF. Inte heller skytterörelsen och landstormen undgick hans intresse.

S hann också befatta sig med sociala organisationer utanför läroverk och idrott/friluftsliv. Under Luleåtiden tog han initiativ till särskilda ”arbetsstugor”; hans fru Julia (S 3), som i övrigt framträdde på den litterära arenan, gjorde här stora insatser. Något senare blev S ordförande i den organisation som drev Sunnerdahls hemskolor på landet, en post han behöll till 1930-talets mitt. Undervisningen var orienterad mot jordbruk och andra praktiska arbetsområden. Denna lantliga förankring kan bidra till att förklara att S blev den första ordföranden i det 1918 bildade Jordbrukareungdomens förbund (JUF), en livskraftig riksomfattande sammanslutning med syfte att kulturellt och fackligt stimulera landsbygden och motverka den pågående ”flykten” till tätorterna.

S behöll många av sina uppdrag påfallande högt upp i åren, så också sin egen fysiska form. Han levde som han lärde: skidade, vinterbadade och långpromenerade till inte obetydligt över de åttio. Sin största och mest originella insats gjorde han som förmedlande länk mellan å ena sidan skolvärlden, å den andra det frambrytande intresset för idrott och friluftsliv. I denna roll var han länge landets i särklass ledande.