Magnus Swederus

1 Swederus, Magnus, f 25 nov 1748 (Skultuna AI:4, s 107) i Sthlm, trol i Hedv El (saknas i fb), d 19 mars 1836 i Uppsala. Föräldrar: kyrkoherden Magnus Georg S o Anna Maria Christiernin. Elev vid trivialskolan i Västerås 60, vid gymnasiet där 65, inskr vid UU 1 mars 68, anställd i C C Gjörwells (bd 17) bokhandel 69, bokhandlare i Uppsala 14 dec 71 (bekräftat av Kanslikoll 18 maj 73), inrättade läsecirkel för utländska tidn:ar där 73, utgav ett flertal tidn:ar o tidskr 73–86, borgare i Uppsala 74, inrättade lånbibl där 74, företog resor i Europa periodvis 74–87, öppnade bokhandelsfilial i Sthlm 77, i Åbo 79, akademibokhandlare i Uppsala 80–omkr 90, drev lånebibl i Sthlm 84–89, prästv 16 jan 89, domkyrkosyssloman i Västerås 27 maj 90, pastoralex 06, tjänstgörande präst vid Västerås vargeringsbataljon 08, fältprost 19 okt 09–22 febr 15.

G 1) 25 nov 1779 i Uppsala m Catharina Elisabeth Edström, f 4 sept 1764 där, d 12 nov 1783 där, dotter till stadsnotarien Pehr E o Christina Holm; 2) 30 jan 1786 i Solna, Sth, m Hedvig Juliana Hellstedt, f 26 mars 1753 i Sthlm, Ridd, d 26 aug 1829 i Sigtuna, dotter till fiolmakaren Peter H o Brita Christina Ferngren.

S var under 1770- och 80-talen en betydande aktör på den svenska bokmarknaden som han från sin ursprungliga position som bokhandlare utvecklade med en rad nya verksamhetsgrenar. Tolv år gammal lämnade han prästgården i Skultuna, där han tillsammans med sina fem bröder hade undervisats av en informator, för att skrivas in i tredje klassen vid trivialskolan i Västerås. Om sin barndom och skolgång, om hårdhänt kamratuppfostran och om originella lärare berättar han själv med roande uppriktighet i Biografiska småsaker til minnes för efterlefwande (1831–32).

De vid UU inledda studierna avbröts redan efter ett år då S 1769 anställdes av Carl Christoffer Gjörwell för att hjälpa till med utrikeskorrespondens i dennes nyöppnade boklåda vid Riddartorget i Stockholm. S skriver att han på försök antagit ”et anbud i commerciel-wäg” och att han då funnit sig ”hogfällas däråt, slutligen omfatta detta yrke”. När Gjörwells bokhandel 1771 gick i konkurs blev S tvungen att finna sin egen väg. Försöket att samma år etablera sig som bokhandlare mötte hårt motstånd när han ansökte hos konsistoriet om att bli akademisk bokhandlare i Uppsala, en titel som redan innehades av en bokhandlare Steinert. Gammal och sjuklig kunde Steinert inte svara mot universitetets krav, men då han protesterade stödde det akademiska konsistoriet honom och S fick avslag. S kunde dock genom att bli borgare i Uppsala ansöka om att bli stadens bokhandlare vilket beviljades av magistraten.

Motståndet mot S fortsatte. När Steinert återigen klagade skickade universitetets kansler ärendet vidare till Kanslikollegium, den myndighet som övervakade rikets bokmarknad. Där fann man inget hinder för S att etablera sig som stadens bokhandlare. Steinert hade nämligen aldrig tilldelats något exklusivt privilegium. Därmed blev S stadens privilegierade bokhandlare. S svor sin borgared 1774.

Kapital hade S inget, men böcker hade han kunnat plocka åt sig ur Lars Salvius (bd 31) restlager. ”Jag hade troligen den största swenska boksamling i riket och de förmånligaste utsigter för tilkommande tider”, menar den åldrade S i sina memoarer. Bristen på kapital avhjälpte snart S, bl a genom att ropa in silver på en auktion där han fick några månaders kredit. Därigenom ägde han ett räntefritt kapital som han kunde utnyttja till att förkovra sig genom utrikes resor. I pressen kungjorde S att han inför sin resa mottog rekvisitioner på utländsk litteratur. Dessutom lyckades han erhålla kredit hos handelshuset Bohman, Hassel & Görges. Sålunda stadd vid kassa kunde S 1774 ge sig av.

S:s första mål var Leipzigs bokmässa, där affärerna gick utmärkt och som förste svenske bokhandlare på plats fick han stor uppmärksamhet. Resan gick vidare till Holland och Frankrike. Om kontakterna i dessa länder har han inget att förtälja men desto mera skriver han om den engelska bokmarknaden. Efter överfarten från Calais till Dover gick resan direkt till London ”där en helt ny werld öpnades”.

Den engelska bokhandeln skilde sig från både den svenska och den tyska. Engelsmännen gav gärna kredit och snålade inte med rabatter – men de handlade enbart med inhemska böcker. Efter hemkomsten blev S en initierad introduktör av engelsk litteratur och upprättade en särskild katalog för sina engelskspråkiga böcker. Han förlade också en antologi kallad English Miscellanies, from the best and most renowned Authors (1774–80) som marknadsfördes som lämplig för språkundervisning.

Resorna gav S nya idéer och han startade sidoverksamheter. Redan 1773 hade han annonserat i sin egen tidning, Tidningar utgifne i Upsala, om en s k journalcirkel. Följande år kunde han stå till tjänst med att låna ut böcker mot avgift; Uppsala hade fått sitt första kommersiella lånbibliotek. 1777 erhöll S kungligt privilegium på bokhandel i Stockholm. Han titulerades då akademisk bokhandlare i såväl Uppsala som Åbo. På kort tid hade S, som även sålde böcker på marknaderna i Karlstad, Västerås och Örebro, därmed etablerat ett bokhandelsimperium.

1784 gav S stockholmarna tillgång till ett nytt lånbibliotek. Han var då försedd med tillstånd från Kanslikollegium. Han hade även offentliggjort lånereglerna i sin egen Tidningar för svenska bokhandeln och infört annonser om öppnandet i dagspressen. Vid starten fanns 2 602 volymer till låns och utbudet kännetecknades av stor bredd. De listor på abonnenter som S lät publicera separat och i annonser i Stockholmsposten 1785–86 visar att lånbiblioteket engagerade ett brett spektrum av stadens befolkning, från drottning Sofia Magdalena och hertig Karl till några enstaka hantverkare, men med en klar övervikt för män ur den civila förvaltningen. Elva procent av de 286 namngivna abonnenterna var kvinnor.

S startade ett flertal periodiska skrifter. Tidningar utgifne i Upsala utkom en gång i veckan 1773–79. När utgivningen upphörde på grund av sjunkande avsättning ställde sig S bakom Upsala ärke-stifts tidning som han drev fram till april 1785. Ett tredje projekt, Lärda tidningar ifrån Upsala, pågick 1785–86 och blev hans sista bidrag till den uppsaliensiska tidningsfloran. Stockholms magazin (1780–81) var en månatlig publikation med varierat innehåll: ”historiska afhandlingar och documenter, utdrager af rese-beskrifningar samt recentioner af böcker, och bref om lärda saker”. I den kortlivade Tidningar för svenska bokhandeln (1784) erbjöd S bokhandlare att införa sina bokannonser. Inte heller detta projekt rönte någon framgång. De kvinnliga läsarna nådde S med den arkvis utgivna samlingen Lecture för fruntimmer 1–2 (1783–87).

Samtidigt som S försökte etablera sig som bokhandlare i Uppsala var han verksam som förläggare. Redan 1773 förlade han Pehr Högströms (bd 19) Christelige betragtelser och Tretton volymer Homiletiska försök utkom 1778–91. En större publik kunde lockas av den samling anekdoter om Fredrik den store som utkom 1786–87. De två första volymerna, av inalles sex, hade S själv översatt. Bland S:s mer omfattande förlagsprodukter kan nämnas några biografiska verk, Försök til et biographiskt lexicon öfver namnkunnige och lärde svenske män (1778–87), författat av Georg Gezelius (bd 17) i fyra band och Försök til et biographiskt lexicon öfver lärde och namnkunnige utländske män (1782–86) i tre volymer. En originell förlagsprodukt, som S sökte privilegium för 1784, riktades till de yngsta. Det var ett kortspel som på ett nöjsamt sätt skulle lära ut både alfabetet och tyska ord till barn. En baktanke med denna produkt var att S skulle utnyttja korten som bytesobjekt vid import av böcker.

S gifte sig 1779 med den 15-åriga Catharina Elisabeth Edström, som efter att ha fött tre barn dog blott nittonårig i barnsäng. Till sin översättning från danskan av Nils Edinger Balles Tröst wid wänners död … (1784) fogade S en berättelse om sitt eget sorgearbete i lantlig ensamhet. Men två år senare gifte han sig med Hedvig Juliana Hellstedt, bara en knapp månad efter att han första gången sett henne stiga in i bokhandeln. I det nya äktenskapet föddes fem barn.

1788 blev ett avgörande år för S. Han hade satsat på att skaffa sig kontroll över flera led av bokmarknaden samtidigt som han ville erbjuda ett allsidigt utbud av böcker till salu och till låns. I både brev och annonser gav han uttryck för djup bitterhet över uteblivet intresse från den läsande allmänheten. Av alla hans böcker var det enbart romaner och liknande som lockade kunder. De vetenskapliga böckerna rönte föga uppskattning och tidningarna gick inte att hålla vid liv när prenumeranterna svek. Det blev allt svårare för honom att få affärerna att gå runt.

Boktryckerisocieteten ville se ett totalförbud mot utlåning av svenska böcker. Just utlåningen, menade boktryckarna, var orsaken till den dåliga avsättningen för svenska böcker. Uppkallad till Kanslikollegium blev S tillhållen att inte mera erbjuda inhemska böcker till låns. Samtidigt utkämpades en strid inför öppen ridå mellan S och bokhandlarkollegan Johan Christopher Holmberg (bd 19) gällande rättigheterna till översättningen av den bästsäljande levnadsbeskrivningen Des Friedrich Freyherrn von der Trenck merkwürdige Lebensgeschichte. Holmberg vann, trots att S hade följt regelverket och i pressen offentliggjort att hans översättning var påbörjad så att ingen annan skulle göra sig förspilld möda.

Ytterligare motigheter väntade. Även denna gång var Boktryckerisocieteten pådrivande. S, som inte i likhet med kollegan Holmberg var tryckare, hade av Elsa Fougt (bd 16, s 400) fått låna både en tryckpress och arbetare från kungliga tryckeriet. Pressen hade transporterats till S:s lantställe Starrmossen, där tryckningen påbörjades av ett latinskt sammandrag av Charles de Geers Mémoires pour servir à lʼhistoire des insectes. S ville själv ha uppsikt över arbetet, något som stred mot reglerna. Societeten, som fungerade som ett skrå, reagerade blixtsnabbt. Särskilt känsligt var det att kungliga tryckeriet, vars uppgift var att sköta rikets officiella tryck, mitt under pågående krig med Ryssland och Danmark lät en av sina pressar försvinna utanför myndigheternas horisont.

S gav nu upp. Han hade stött på alltför många hinder. Framför allt hade han fått erfara hur viktigt det var att ha kontroll över hela produktionsprocessen. Utan tryckeri blev han mer sårbar än de kolleger, i synnerhet Holmberg, som hade eget tryckeri. S:s ambition att måna om hög kvalitet och erbjuda ett rikt urval av svenska och utländska titlar inom både vetenskaplig, religiös och underhållande litteratur hade heller inte gett önskat ekonomiskt utbyte. Då hjälpte det inte att hans kunder kom ur de allra högsta kretsarna.

S avvecklade därför rörelsen och sade upp sitt burskap i Uppsala. Boklådan övertogs av Lars Gustaf Berglund, sedermera S:s svärson. Stockholms lånbibliotek med sina 6 000 volymer försökte S förgäves att sälja. 1790 upphörde bokhandeln i Stockholm. Vid fyrtio års ålder gick han i sina fäders spår och prästvigdes för att närmast bli huspredikant hos riksrådet greve Fredrik Ulrik von Rosen (bd 30). Samma år lyckades han få tjänsten som domkyrkosyssloman i Västerås stift. Där blev han kvar till 1808. Han hade då undergått pastoralexamen och kunde få fullmakt som fältprost.
Ändå höll S sig inte helt borta från bokmarknaden. Han författade Fransyskt och swenskt samt swenskt och fransyskt hand-lexicon (1800–01) och gjorde i början av 1800-talet även ett sista försök att återta en position på bokmarknaden. Han stod beredd att efterträda Johan Fredrik Edman som akademins boktryckare. Men affären stoppades av dennes mor som visade sig ovillig att sälja det tryckeri som hon ärvt efter sin avlidne man.

1814 uppmanades S att begära avsked från sin tjänst som fältprost, vilket han tog som en förolämpning, men efter övertalning och en rundligt tilltagen pension antog S förslaget och kunde efter avskedet snart konstatera att livet faktiskt blev angenämare. Han flyttade till Sigtuna där han förvärvade en gård och engagerades i stadens församling. Sina sista år tillbringade S i Uppsala där han dog 88-årig som stiftets nestor. Han begravdes vid Helga Trefaldighetskyrkan i samma grav som sina båda hustrur. Gravstenen står där än idag (2016), den enda som finns kvar på den forna kyrkogården.