Enevald Svenonius

Svenonius, Enevald, f 24 dec 1617 (Gezelius) i Annerstad, Kron, d 18 april 1688 (ibid) i Åbo, Finland. Föräldrar: skattebonden Sven Enevaldsson o Ingrid Nilsdotter. Erhöll undervisning av sin äldre bror 26 o av familjen von Nieroths informator på Brusarp maj 27, elev vid Kalmar skola juli 27–sept 39, vid Växjö skola nov 39–sept 40, inskr vid univ i Åbo nov 40, disp pro gradu där 13 dec 45, inskr vid UU 9 maj 46, prom i Åbo 4 maj 47, praeceptor för Isaac Rothovius (bd 30) son 47–50, studier vid UU 48–50, erhöll jordräntor ur Carl Carlssons (Gyllenhielm; bd 17) efterlämnade gods 50, huspredikant hos dennes änka Kristina Ribbing 51 samt aug–sept 54, stud vid univ i Wittenberg 11 aug 51–13 jan 54, företog bildningsresa i Europa 13 jan–15 juli 54, prästv 16 juli 54, eloquentiæ prof i Åbo 5 okt 54 (tilltr 6 feb 55), teol prof 13 april (tilltr 18 sept) 60, rektor magnificus under fyra perioder 61–85, allt i Åbo, prebendekh i Lundo 1 maj 61, teol dr 31 maj 61, biskop över Viborgs stift (tilltr ej) o förste teol prof 64, inspektor över Smålands m fl nationer vid univ i Åbo 11 okt 65, kh o domprost i Åbo sv o finska förs:ar 15 juli 66, biskop i Lunds stift 26 sept 87 (tilltr ej).

G 29 sept 1655 (Gezelius) i Åbo m Susanna Gyldenstolpe, f omkr 1637 (ibid), d tidigast 1706 (Elgenstierna), dotter till professorn Michaël G (bd 17) o Susanna Nilsdotter Crucimontana.

S förkroppsligar i sitt liv och sin gärning 1600-talets lutherska ortodoxi. I äldre forskning framträder denna ofta som en motbild till senare tiders mer levande och praktiska tro; dess teologi har karakteriserats som död, intellektualistisk, dogmatisk och stel. Genom S kan vi dock få grepp om den lutherska ortodoxin som ett högst levande och kämpande alternativ i 1600-talets Sverige.

S föddes på Annerstad Brogård i Småland. Modern tillhörde en etablerad prästsläkt medan fadern var bonde och handlande i järn. Som nioåring flyttade S sommaren 1627 till Kalmar för att gå i skola där i tolv år. Han studerade språk och lärde sig hur den aristoteliska filosofin kunde användas som grund för teologiskt tänkande. På grund av en pestepidemi i Kalmar flyttade S 1639 till skolan i Växjö. Där studerade han endast några månader, men vistelsen skulle påverka honom för resten av livet. Rektor för skolan var Michäel Gyldenstolpe, som uppmärksammade S:s begåvning och 1640 tog honom med sig till Åbo vid sin utnämning till professor i politik och historia vid den samma år grundade Kungliga akademien där. S uppskattade å sin sida Gyldenstolpe mycket, och inspirerades av dennes ideal om att upprätthålla en omfattande lärdom. Dessutom kom han långt senare att gifta sig med Gyldenstolpes dotter Susanna, som i äktenskapet med S födde femton barn.

För att förstå S är det värdefullt att begripa hur den lutherska ortodoxins auktoritet upprätthölls. Det var i detta sammanhang S:s särskilda begåvning kom till sin rätt. Ortodoxins era inleddes i samband med att de lutherska bekännelseskrifterna gavs status som auktoritativa dokument i den 1580 utgivna konkordieboken. I avsaknad av en självständig kyrklig auktoritet med påven som högste ledare, blev ortodoxin ett försök att skapa enhet på bibelns grund. Genom en klar lära skulle enhet och auktoritet kunna etableras. Redan av själva titeln på konkordieboken (lat Concordia pia, ”den fromma endräkten”) framgick att den byggde på en överenskommelse. Det blev dock snart problematiskt att läran aldrig blev så fix och färdig som ortodoxins företrädare hade önskat. Nya generationer skapade ständigt nya utmaningar vad gällde tolkningar och begreppsanvändningar; läran behövde ständigt uppdaterad kompetens för att kunna försvaras. Under 1600-talets första hälft säkrades de ekonomiska förutsättningarna för en utveckling av universitetsväsendet i det svenska imperiet. Vid lärosätena i Uppsala, Åbo, Greifswald, Dorpat och Lund kunde den teologiska bildningen utvecklas till försvar för trons innehåll. Filosofin fick en särskilt viktig roll då den kunde erbjuda begreppsdefinitioner och avgränsningar.

S blev en av de första studenter som studerade vid den nya akademien i Åbo. Hans studiegång kunde finansieras bl a genom att han blev en av lärosätets stipendiater. Under Gyldenstolpes presidium disputerade S under perioden 1641–45 på tre avhandlingar inom statsvetenskap och praktisk filosofi. Han skrevs in vid UU 1646, men promoverades i Åbo året därpå till magister vid filosofiska fakultetens andra promotion. S hade till en början ingen fast anställning vid akademien men hade ändå inkomst, bl a som informator åt biskop Isaac Rothovius yngste son. 1648 reste han till Uppsala tillsammans med biskopssonen och en annan lärjunge för att där under några år förkovra sig i orientaliska språk och teologi. Med hjälp av ett stipendium kunde han 1651 påbörja en längre vistelse och resa på kontinenten.

Universitetet i Luthers Wittenberg, som karakteriserades av en stark ambition att försvara den rätta lutherska läran, var ett givet mål för S. Här hade både Gyldenstolpe och Rothovius studerat. Om den förstnämnde varit central för hans akademiska karriär, skulle S i Wittenberg ta starka intryck av en annan förgrundsfigur – professor Abraham Calovius, en av ortodoxins främsta och mest ambitiösa försvarare. I de fyra avhandlingar S skrev i Wittenberg utarbetade han, påverkad av Calovius, en enhetlighet i sin teologiska åskådning som skulle prägla honom under resten av livet. Han lämnade dock Wittenberg 1654 för en sex månaders bildningsresa, som innefattade besök vid fler än tjugo lärosäten. S färdades genom Österrike och Ungern ända ner till Osmanska rikets gränser. På väg hem till Sverige besökte han Amsterdam, Hamburg och Lübeck. Väl hemma vigdes han till präst i Växjö domkyrka. Samma år utnämndes S av Karl X Gustav till professor i vältalighet i Åbo. 1660 blev han professor i teologi, för att året därpå bli doktor i teologi (vid tiden en hederstitel). S författade under denna tid en lärobok med titeln Gymnasium capiendae rationis humanae (1662) som utgick från tanken på filosofin som teologins tjänarinna.

Enligt tidens ordning var S vid sidan av sitt professorsämbete aktiv som församlingspräst, och i övrigt verksam i kyrkan genom att vara ledamot i domkapitlet. Han blev 1666 domprost och kyrkoherde för de svenska och finska församlingarna i Åbo. S är känd för att ha hållit cirka 2 500 predikningar i sitt liv.

Om en filosofiskt förankrad uttolkning av den bibliska läran utgjorde ett medel att inom luthersk ortodoxi skapa enhet och auktoritet, skulle ett annat medel bestå av direkt tillgång till bibelordet. Språkkunskaper kom därför att skattas mycket högt, då dessa gav möjlighet till läsning av bibeln på originalspråk. Här fanns nycklar till biblisk autenticitet. Även här var S mycket begåvad. Den tidiga professuren i vältalighet var i praktiken en professur i latin. S tycks ha betraktats närmast som ett språkgeni; han lär ha diktat verser på finska, tyska, latin, grekiska, hebreiska, kaldeiska, syriska och arabiska.

S:s framstående roll som akademisk pionjär vid det nya lärosätet i Åbo till den ortodoxa linjens befästande fick sitt främsta uttryck i den dramatiska lärostriden med Åbobiskopen Johannes Elai Terserus. Under tiden i Wittenberg hade S tagit del i de teologiska kontroverserna mellan universiteten i Wittenberg och i Helmstedt. I den sistnämna staden var teologin präglad av Philipp Melanchthons humanistiska tänkande. Där var det teologiskt möjligt att argumentera för att olika kristna konfessioner kunde enas i det gemensamma arv som fanns i de fem första seklernas kyrkohistoria. Denna hållning benämndes av de ortodoxa teologerna i Wittenberg nedsättande som synkretism. Terserus hade 1662 publicerat en katekesutveckling som S skarpt kritiserade för att vara just synkretistisk. Biskopen menade att konkordieboken skapat mer splittring än enighet och att alla kristna av olika konfessioner utgjorde en enda kropp i Kristus. Konflikten mellan Terserus och S utvecklade sig till en intensiv strid där frågan om konkordiebokens status blev särskilt viktig. Konflikten fick tragiska följder för Terserus då han fick lämna både biskopsstol och akademi. S gick däremot segrande ur striden och befordrades 1664 till förste professor i teologi. Detta var ett sätt att säkra ordningen efter den uppslitande konflikten. Uppsala möte hade 1593 enbart antagit bibeln, de fornkyrkliga bekännelserna, Laurentius Petris kyrkoordning och Confessio Augustana – att regeringen 1663 påbjöd att konkordieboken för första gången i Sverige skulle antas och efterlevas av präster och lärare utgjorde en sorts slutpunkt i synkretismstriden. S kunde se konkordiebokens nya status som en framgång. Det bör i sammanhanget också nämnas att myndigheternas uppskattning av S:s seger över Terserus kan ses i ljuset av deras fruktan för att de utdragna tyska lärostriderna skulle spridas.

S var mycket aktiv som professor. Hans viktigaste publikation kom att bli den omfattande Synopsis theologiae (1664), den första dogmatiska sammanställning som skrivits i Finland. Boken var en presentation av den lära som skulle försvaras mot vad S definierade som katolska och protestantiska villoläror. Ett senare band bestod av en stor översikt av dessa villolärors historia. S:s kamp mot kätterier innefattade även kritik av de nya naturvetenskapliga resultat som Copernicus och Galilei presenterat. Han kritiserade även det filosofiska tänkande som utgick från Hobbes och Machiavelli.

S:s teologiska och språkliga kompetens, framgångsrikt kultiverad och utövad vid ett nyinrättat lärosäte, förklarar hans gynnade position och gör honom till en intressant företrädare för tidens segrande officiella teologi. Vid hans död befann sig det luthersk-ortodoxa programmet om lärans befästande på något av en höjdpunkt. Den 1686 antagna kyrkolagens krav på allmän läskunnighet skulle genomdrivas, och under kommande decennier stärktes den breda befolkningens katekeskunskaper avsevärt. S var vid sitt frånfälle utsedd till biskop i Lund, en tjänst han emellertid inte hann tillträda. Stiftet låg i en relativt nyligen erövrad landsända och utgjorde därför en särskild utmaning, vilket möjligtvis kastar ljus över hur samtiden bedömde hans kapacitet.