Sigfrid Oskar Svensson

Svensson, Sigfrid Oskar, f 1 juni 1901 i Löderup, Skå, d 14 aug 1984 i Lund. Föräldrar: hemmansägaren Lars S o Ingrid Olsdotter. Studentex vid Ystads h a l 5 juni 20, inskr vid LU 8 april 21, lärare o föreläsare vid Blekinge godtemplares folkhögskolefören 21–24, anställd vid NordM 15 sept 24, e o amanuens där 1 jan 25, fil kand vid LU 31 jan 25, amanuens vid NordM 1 jan 26, inskr vid UU 15 maj 29, fil lic där 29 maj 29, förste amanuens vid NordM 1 juli 29, red för Fataburen 31–46, sekr i Fören:en för sv kulturhist 34–38 o 41–46, disp vid StH 15 maj 35, intendent o förest för NordM:s allmogeavd 1 juli 35, fil dr vid StH 29 maj 36, prof i nord o jämf folklivsforskn, särsk etnologisk, vid LU 10 maj (tilltr 1 juni) 46–30 jun 67, led av styr för Fören:en för fornminnes- o hembygdsvård i sydöstra Skåne 46–75, v ordf där 48–åtm 74, led av styr för Landsmålsarkivet i Lund 47–68, ordf där 67–68, av styr för Skånes hembygdsförb 54–60, av styr för Kulturhist fören:en för södra Sverige 58–81, red för Rig 58–82, medarb i Studiekamraten o i dagspressen. – LGAA 42, LHVL 47 (ordf 59–61), LVSL 47, hedersled av Samf för Nord M:s främjande 48, Nord M:s guldmedalj för hembygdsvårdande gärning 51, LVHAA 58, LFS 64, Artur Hazelius-medaljen i guld 73, hedersled av Fören:en för fornminnes- o hembygdsvård i sydöstra Skåne 75, av Kulturhist fören:en för södra Sverige 81.

G 25 juli 1928 i Khvn, Danmark (enl vb Valleberga, Skå), m folkskolelärarinnan Ebba Matilda Camilla Pettersson, f 10 juli 1898 i Valleberga, d 7 sept 1982 i Lund, dotter till kustvakten Carl P o Mathilda Persson.

En folklivsforskare måste vara född någonstans. Det var en sentens som Sigfrid S flitigt citerade. För åhörarna stod det klart att detta någonstans inte kunde vara varsomhelst. Nej, helst skulle man vara född på en landsbygd med rik folkkultur – som han själv var.

S växte upp i Hagestads by på Österlen. Båda föräldrarna var av bondesläkt och fadern hade övertagit fädernegården. Den var inte stor, men man hade i varje fall både dräng och piga. Redan tidigt fascinerades S av den traditionella folkkulturen som fortfarande var livaktig, men hans yrkesdrömmar handlade om att bli journalist. Som barn skrev, klippte och klistrade han ihop små tidningar som såldes till föräldrar och syskon. Efter studentexamen i Ystad reste S till Lund för att förbereda journalistkarriären. Han läste till att börja med bl a konsthistoria, men fångades snart av det nyetablerade ämnet folkminnesforskning och har beskrivit hur han hamnade i ”en skrubb vid trappuppgången i universitetet där Carl Wilhelm von Sydow bedrev sin undervisning. Jag öppnade dörren och var fast! För livstiden” (Bringéus, s 19).

Hos ämnespionjären von Sydow mötte S en värld som var välbekant hemifrån, med sägner, folktro, festseder och folkmedicin. Men framförallt en brinnande appell att ge sig ut och dokumentera en försvinnande kultur – snart skulle det vara för sent. Det var detta med självverksamheten som fångade honom. Forskningsmaterial fick man skapa själv, det var bara att cykla ut i byarna.

Efterhand som S kom in i det nya ämnet fångades han mer av den materiella kulturen, föremål och byggnader, än av von Sydows fokus på folkloristiken. S fick 1924 anställning på Nordiska museet, där han först kom att ansvara för byggnaderna på Skansen. Han dokumenterade byggnadsskick i fält och organiserade gårdsflyttar till friluftsmuseet. S:s populärvetenskapliga ambition och talang kom väl till pass eftersom han även svarade för programverksamheten – skrev till och med kupletter och agerade i friluftsspel.

På Nordiska museet inleddes en livslång vänskap med kollegan Gösta Berg. De blev ett radarpar inom den nya folklivsforskningen. Som unga amanuenser bestämde de sig för att lägga studentstilen bakom sig. Studentmössan byttes mot hatt och punschen mot whisky vid eftersitsarna, som S uttryckte det. 1935 blev S föreståndare för museets allmogeavdelning. Samma år disputerade han på avhandlingen Skånes folkdräkter: en dräkthistorisk undersökning 1500–1900. Som förste intendent var han en flitig föremålsforskare och utställningsbyggare med speciellt intresse för tingens potentialer i museiverksamheten. 1945 sökte han professuren i Lund, som efter von Sydows avgång fick den bredare profilen som folklivsforskning. Som professor där fram till 1967 lade S ner stor kraft på att utveckla ämnet till en museiutbildning och såg till att studenterna inte bara kom ut på fältarbete utan även fick museipraktik. Här hade han stor hjälp av det kontaktnät han utvecklat under åren i Stockholm.

Med professuren följde även chefskapet för Folklivsarkivet, som under S:s tid byggdes ut till en omfattande verksamhet. 72 frågelistor till arkivets meddelare i Sydsverige hann han med och med den kulturhistoriska profil han omhuldade blev arkivet en central uppgift för honom.

Ett bärande tema i S:s forskning var kulturell förändring och då främst med inriktning på en äldre bondekulturs omvandling under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Valet av skånska folkdräkter som avhandlingsämne gav honom möjlighet att diskutera förändringar i dräktskick, mode och konsumtionsmönster i ett ovanligt långt tidsperspektiv, framförallt med hjälp av bouppteckningar, men även genom inventeringar och intervjuer i Skåne. Han visade på ett dräktskick i ständig utveckling, ibland mycket långsam, ibland snabbare. Vidare handlade det om dräktens viktiga roll som statusmarkör.

Temat tradition och nybildning kom S att utveckla i den principiellt viktiga artikeln Gammal bondetradition och ny tid (1939). Här skriver han med smittande fart och målar med breda penseldrag, men lyckas ändå hela tiden koppla ihop olika nivåer. Texten, som rör sig från konkreta och lokala situationsbilder till övergripande konjunkturförändringar, kom att staka ut ett nytt forskningsfält. S visar på många plan ”hur den internationella världskulturen nu trängde den gamla bondetraditionen omedelbart in på livet”.

1977 samlade S elva av sina uppsatser kring temat ”den nya tiden kommer till bygden” under titeln Från gammalt till nytt på 1800-talets svenska landsbygd. Här inleder uppsatsen från 1939 som följs av en rad främst lokala studier med samma tematik. I inledningen till boken prövas ett klassiskt knep. ”Ingen tidigare generation – kanske min fars – har upplevt samma dramatiska omvälvningar”, konstaterar han. Med hjälp av konkreta motsatspar skildrar S hur gammalt möter nytt: hornskeden i köket ställs mot finservisen i matsalen, arbetsgillen mot de nya folkrörelserna, talgdanken mot strömbrytaren, historieberättandet mot läsandet av Ystads allehanda.

Men nya tider kommer alltid till bygden och S var inte omedveten om risken att hamna i en klassisk nostalgisk genre. Det gällde att undvika en alltför enkelspårig utvecklingstanke, något som han diskuterar i sitt viktigaste vetenskapliga verk, Bygd och yttervärld: studier över förhållandet mellan nyheter och tradition (1942). Här är det nyhetsspridningen som står i förgrunden. Till synes obetydliga detaljer som valet mellan svart och vit konfirmationsdräkt används för att visa hur den nya tiden påverkat landsbygden. Den vita dräkten infördes av herrskapsfolk, stadsbor och hemvändande svenskamerikaner, men samtidigt visar S hur den i somliga bygder hade funnits långt tidigare, som en rest av det tidiga 1800-talets empiremode. Bondekulturen var inte bara en mottagande part i nyhetsspridningen. ”Den har gömt på traditioner, som vid olika tillfällen blommat upp igen och ingått i skenbart nya beståndsdelar i den internationella kulturen.” Detta var en bok som kom att inspirera kulturgeografen Torsten Hägerstrand i hans innovationsstudier.

Som forskare kom S att syssla med många sidor av bondekulturen, som tideräkning och tidsuppfattning, folkkonst och möbler. I sin karriär kombinerade han flera roller. Han skrev bl a både ledare och inlägg i tidningar som Socialdemokraten och Stockholms-Tidningen. De journalistiska talangerna kom även till pass under de många åren som tidskriftsredaktör för Fataburen och Rig. Det fanns ett starkt populärvetenskapligt engagemang i S:s skrivande, kopplat till hans intresse för folkbildning och hembygdsrörelse. Tillsammans med Gösta Berg publicerade han 1934 den första handboken i folklivsforskning, Svensk bondekultur, en mycket slitstark introduktion som användes i universitetsutbildningen in på 70-talet. 1966 kom hans kursbok Introduktion till folklivsforskningen, också den långlivad.

S var i hög grad museiman och arkivbyggare, en praktiker med viss distans till teoretiserande. Han såg sig främst som kulturhistoriker och var tidigt kritisk mot vad han kallade ämnets flört med sociologin och senare även det nya intresset för nutidsstudier. Det är slående i vilken utsträckning S:s vetenskapliga förnyelse mattades av i takt med att han tog på sig en rad arbetskrävande uppgifter, som professor och ämnesbyggare i Lund, arkivchef på Folklivsarkivet, drivande kraft i hembygdsrörelser och museivärld. På många sätt var 30-talet hans mest produktiva och vetenskapligt intressanta period och det är knappast en tillfällighet. S ingick i en mycket kreativ miljö som under 20- och 30-talen skapades av en ung generation forskare och museimän på Nordiska museet. De representerade en unik och tvärvetenskaplig konstellation för kulturhistorisk forskning, som det skulle dröja länge innan universitetsinstitutionerna kunde tävla med. Här blandades arkivforskning med fältarbete och det gällde för såväl folklivsforskare som konsthistoriker. Vill man identifiera miljöer där svensk etnologi tagit ett rejält kliv framåt är lunchborden vid Nordiska museet och Skansen under mellankrigstiden en god gissning. I bordssamtalen där och i det dagliga arbetet växte det fram en ny svensk kulturhistoria och det var här som S:s tankar kring ”den nya tiden” tog form.

Två av S:s biografer och tillika elever, Nils-Arvid Bringéus och Sven B Ek har båda framhållit den lågmälda försynthet och starka omsorg han visade som lärare och ämnesföreträdare, men samtidigt påpekat hans kritiska skärpa som inte minst visade sig i ett flitigt recenserande. Som vetenskapsman blev S:s främsta bidrag analyser av nymodighetens kulturella och sociala organisation och de sega strukturer i tingvärld och traditioner som får fenomen att leva vidare om än i nya sammanhang. Här blev hans ofta långa historiska perspektiv en stor tillgång – och då gärna med Österlen som utgångspunkt.