Carl Herman Sätherberg

Sätherberg, Carl Herman, f 19 juni 1812 i Botkyrka, Sth, d 9 jan 1897 i Sthlm, Klara. Föräldrar: bankokamreraren Johan Fredrik S o Inga Maria Boman. Elev i Strängnäs skola 20–25, i Uppsala lyceum 28–30, inskr vid UU 25 maj 30, med fil ex där vt 35, underläk vid Allm garnisonssjukhuset i Sthlm 35–36, studier vid KI 35–37, vid Serafimerlasarettet, inskr vid LU ht 39, med kand vt 40, med lic 19 juni 43, med dr nov 43, allt vid LU, bitr läk vid Josefinska ortopediska inst (från 47 Gymnastiskt-ortopediska inst), Sthlm, 41–42, föreståndare där 47–79, uppbördsläkare på korvetten Carlskrona 44–45, studier vid GCI, kir mag vid KI 47, studieresor till Belgien, England, Frankrike, Schweiz o Tyskland på 50-talet, led av styr för Stockholms skarpskyttefören 60–61, av komm ang den gymnastiska undervisn:s ordnande i riket maj–nov 62, erhöll prof:s namn 16 mars 77.

G 30 dec 1848 i Sthlm, Nik, m Emma Sofia Ekman, f 26 april 1820 där, Hovf, d 12 feb 1885 där, Klara, dotter till livmedikus Lars Peter E o Maria Sophia Nyström.

S föddes vid Riksbankens pappersbruk i Tumba, där fadern var bruksförvaltare, som familjens tredje son. Föräldrarna fick ytterligare fyra barn, varav två överlevde spädbarnstiden. Familjen hade det gott ställt och S beskrev på gamla dagar barndomen som den lyckligaste tiden i livet. Vid åtta års ålder skrevs han emellertid in vid läroverket i Strängnäs, där han vantrivdes. Fem år senare hämtades S och hans bröder hem och undervisades i fortsättningen av informatorer. Orsaken ska ha varit den pennalism och oordning som rådde bland läroverkets elever.

Efter den högt älskade faderns död 1827 flyttade familjen till säteriet Nolinge i Grödinge socken. Året därpå började S studera vid Uppsala lyceum och skrevs två år senare in vid universitetet. Sedan påbörjades en studenttid som med ett antal avbrott skulle komma att vara fram till 1847. Efter en grundläggande examen i Uppsala följde studier vid Lunds universitet och i Stockholm varvade med perioder av tjänstgöring. Även som yrkesverksam fortsatte S att förkovra sig: 1851 företog han en statsunderstödd studieresa till Tyskland och Frankrike, följd av flera som han själv finansierade.

Jämte studierna odlade S ett stort intresse för de sköna konsterna. Som barn fick han lära sig spela fiol, och som ung man utvecklades han till en habil manskörsångare. Under studietiden i Uppsala sjöng han i det s k Tullbergska sångsällskapet; i Lund hörde han till sånganföraren Otto Lindblads (bd 23) utvalda studentsångare. I Stockholm sjöng han för J P Cronhamn (bd 9) vid dennes sånginstitut. Han ägnade sig även åt att teckna.

Det var dock som poet S skulle göra sig nationellt ryktbar. Julen 1836 utkom den unge medicinstudentens första diktsamling, Skogsharpan. Den följdes 1838 av den likaledes anonymt publicerade Jägarens hvila, innehållande bl a den ännu idag kända Längtan till landet (Vintern rasat). Dikterna blev välvilligt mottagna i pressen; framför allt uppskattades de ”friska” naturskildringarna. Under 1840-talet var S en av landets mest omtyckta diktare och intog en relativt framträdande plats i Stockholms sällskapsliv. Han umgicks i den kända herrklubben Par Bricole, deltog i grundandet av Konstnärsgillet och var aktiv i Södermanlands och Nerikes Gille. Han författade lustspelen Bellman och Hvita frun på Drottningholm. 1846 tonsattes hans dikt Glad såsom fågeln av prins Gustaf (bd 17).

S:s aktivaste period som diktare varade t o m 1848. Därefter tog yrkesverksamheten som läkare större delen av hans tid i anspråk. 1851 skrev han på prins Gustafs anmodan, till en av denne komponerad melodi, Sjung om studentens lyckliga dag. 1862−63 utkom Dikter, äldre och nyare, och 1870 dikten Naima, som belönades med SA:s mindre guldmedalj. I december 1879 tilldelades den nyblivne pensionären SA:s kungliga pris för Blomsterkonungen, ett omfattande diktverk som givits ut i påkostat utförande med illustrationer av Carl Larsson (bd 22). 1882 uppfördes skådespelet Ur förtryckets natt (tryckt 1886) och 1888 utkom diktcykeln Khalifens äfventyr.

S:s medicinska yrkesverksamhet påbörjades relativt sent. Han tycks inte ha behövt arbeta som informator för att finansiera sina studier, vilket annars var vanligt. Kring 1830-talets mitt drabbades familjen emellertid av sjukdom och ekonomiska problem. S:s äldste bror dog i lungsot 1833, varvid modern gick i konkurs och flyttade till Stockholm med de två döttrarna. S insjuknade under koleraepidemin 1834 men kunde året därpå ta tjänst som underläkare vid Allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm. Under detta år led han en tid av ”bröstsjukdom” men tillfrisknade. 1841−42 arbetade han som underläkare vid det av professor Nils Åkerman grundade Josefinska ortopediska institutet i Stockholm. Denne var en gammal vän till familjen och pionjär på det ortopediska området. Hösten 1844 kommenderades S ut som skeppsläkare på en knappt årslång och uppenbarligen tämligen behaglig flottexpedition till Medelhavet.

Hösten 1847 åtog sig S föreståndarskapet för institutet efter Åkerman, och kom att kvarstå på posten fram till sin pensionering. Riksdagen 1847−48 beviljade institutet statsunderstöd, och S kunde gifta sig med den åtta år yngre Sofia Ekman. Hennes far, Karl XIII:s hovläkare L P Ekman, var före sin död 1845 medlem av den direktion som förvaltade institutets fond för obemedlade patienter.

Den europeiska läkekonsten präglades under denna tid av en ökande specialisering, nästan överallt åtföljd av bittra yrkeskonflikter. Ortopedins etablering i Sverige var inget undantag. Stridigheterna kom dock på grund av nationella och personrelaterade särdrag att få en mycket egenartad prägel.

S:s första åtgärd som föreståndare var att döpa om institutet till Gymnastiskt-ortopediska institutet och förstärka dess sjukgymnastiska verksamhet. Därmed hade han trätt in på ett område som dominerades av en mycket äldre och resursstarkare institution: GCI. Dess föreståndare Gabriel Branting (bd 6) avskydde redan förut ortopedin, och nu inledde han en mångårig smutskastningskampanj mot konkurrenten. S uppbådade dock all sin talang som skribent till sitt och verksamhetens försvar. Han bistods även av Svenska läkaresällskapet och sitt icke obetydliga kontaktnät. Statsanslaget kvarstod och ortopedin blev så småningom accepterad som medicinsk vetenskap. S:s seger torde ha blivit fullständig när han 1862 kallades till ledamot av den kommitté som tillsatts för att ordna gymnastikundervisningen i riket och omorganisera GCI. Samma år dekorerades han med Nordstjärneorden.

S publicerade ett stort antal uppsatser om ortopedi och behandlade tusentals patienter, av allt att döma med avsevärd skicklighet. Vid världsutställningen i Paris 1855 erhöll han pris för sina modeller till en ”sjukgymnastikapparelj” och i Bryssel drygt tjugo år senare tilldelades han silvermedalj för sina ortopediska apparater och fotografier.

Politiskt och religiöst förkroppsligade S 1800-talets svenska bildningsborgerskap. Han sympatiserade med liberalernas reformprogram men vördade monarkin. Som student i Lund hörde han enligt egen utsago ”just ej till de ledsna gossarne”, men borgerlig respektabilitet, luthersk gudstro och nyplatonskt präglad idealism förblev hans moraliska rättesnören. Mellan raderna i hans litterära produktion framgår även att kvinnorna i hans liv var viktiga för honom: modern, makan, barndomshemmets trotjänarinna Catharina Bergman och de båda systrarna − inte minst den fem år yngre, ogifta Selma Carolina.

S beundrade ”göterna” Esaias Tegnér och Pehr Henrik Ling (bd 23). Han omfattade i hela sitt vuxna liv uppfattningen att svenska folket försvagats av den moderna tidens ”flärd” och behövde hjälp för att återfå sin forntida kraft. Han tycks även ha tagit starka intryck av diktaren och ungdomsvännen C V A Strandbergs (Talis Qualis, bd 33) varningar om förestående krig. Dessa tankar om krigshot och förvekligande utgör en röd tråd inte bara i S:s gärning som ortoped och sjukgymnast, utan även i hans poesi och politiska engagemang.

S var en brinnande skandinavist under rörelsens storhetstid från 1830-talets slut t o m 1848. Han anslöt sig 1860 till skarpskytterörelsen och var under den första vintern febrilt aktiv som styrelseledamot i den nygrundade Stockholms skarpskytteförening. Han arbetade särskilt för införandet av militärövningar i skolorna, ett arbete han fortsatte i den ovan nämnda kommittén. Kungl Maj:t följde kommitténs rekommendation att införa obligatorisk gymnastik och vapenövningar i skolorna. S hade därmed medverkat till en militarisering av skolan. S:s dikter hör utan undantag hemma i romantiken. Skaldens stora beundran för Tegnér har lockat vissa bedömare att beteckna honom som ”tegnerid” och efterklangspoet. Som naturromantiker hade han emellertid ett eget anslag, och den människovänliga tonen i hans diktning (av samtiden beskriven som ”blid” och ”älsklig”) skiljer honom också från förlagan.

För 1880-talets realistiska litteratur hade S inget till övers. Dikter skulle vara rimmade och följa en bestämd meter, ansåg han. Någon antimodernist i bred bemärkelse var han dock inte. Han uppskattade järnvägarna och alla de andra bekvämligheter industrialiseringen fört med sig. Samtidigt såg han hur naturvärden fick stryka på foten.

Katolicismen var livet igenom ett rött skynke för S. Som pensionär drogs han istället till spiritismen, vilken han såg som ett vetenskapligt bevis för andevärldens existens och därmed ett försvar mot den av honom innerligt ogillade ateismen och socialismen. Han gladdes åt att civilisationen fått bukt med den våldsamhet och ”råhet” som rådde under det tidiga 1800-talet, men oroades av sekelslutets samhällsutveckling: ”Medan de rika frossa i njutningar och lyx, svälta och förtvivla de utarmade folkskarorna, som se sin enda räddning i allmän plundring” (Lefnadsminnen, s 404).

S formulerade i mångt och mycket sitt eget eftermäle, men 1873 behandlade han en patient som förmådde skildra världen – och honom – ur sitt eget perspektiv. I Selma Lagerlöfs (bd 22) Mårbackasvit låter författarinnan sitt 14-åriga jag beskriva S som ”liten och mager och inte alls vacker [...] Han ser alltid sjuk och ledsen ut”. På den unga patientens fråga om det är roligt att skriva vers svarar läkaren jakande. ”’Men det är också roligt att räta ut krokiga ryggar och göra stela leder böjliga,’ sa han. Det där sa han så vackert. Han var ju inte alls lik Goethe, men han såg ändå ut som en verklig skald, då han sa det” (Lagerlöf, s 78).