Tore Oskar Fredrik Tallroth

Tallroth (före 1928 Pettersson), Tore Oskar Fredrik, f 19 sept 1912 i Norrköping, S:t Olai, d 12 maj 1992 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: handelsresanden Ivar Herman Georg Pettersson o Alfrida Wallsten. Studentex vid Norrköpings h a l 9 juni 31, kompl studier vid StH ht 31–vt 32, tjänstg vid Norrköpings stadsbibl 33, tf amanuens där 35–36, inskr vid UU ht 33, förste kurator vid Östgöta nation i Uppsala 37–39, ordf i Fören Verdandi ht 37, vice ordf där ht 39, led av dess komm för småskrifter ht 37–vt 43, av fören:styr ht 40–vt 43, ordf i direktionen för Östgöta gille, led av styr för Studenternas studieledarfören under 38, av Uppsala studentkårs allm utsk 38, 39 o 41, av styr för Sveriges fören studentkårer 39 o 41, FK vid UU 15 sept 41, anställn vid Statens informationsstyr:s sektion för kulturell folkberedskap dec 41, sekr där 42–juni 44, sekr i utredn rör tillgodoräkn av viss värnpliktstjänstg för civil verksamhet febr 42–aug 44, ordf i Sveriges fören studentkårers värnpliktskomm 42–åtm 44, i Sveriges förenade studentkårers internat utsk 44, sekr o ombudsman vid Sv inst 45, bitr dir där 47–49 o 52–57, VD 57–63, sekr i styr för Sv inst i Aten periodvis 46–49 o 56–60, led av styr för Riksförb för Sveriges försvar 47–63, av dess fullm från 50, press- o kulturattaché i Washington 1 juli (tilltr 8 aug) 49–9 okt 52, fullm i Sverige-Amerika-stiftelsen 53, delegat vid internat konferenser för tekn bistånd 53, 54, 55 o 58, led av styr för Stiftelsen sv-amerikanska nyhetsbyrån 55–57, sekr i Nämnden för internat expertoch stip:ärenden 55, led av styr där 57–61, av handelsdep:s utställn:beredn 57, av styr o i AU för i Sv Unescorådet 57–63, av AU i Centralkomm för sv tekn bistånd 58–61, sakk i Europarådets kulturexpertkomm 58– 62, i organisationskomm för flyktingseminariet jan–nov 60, led av styr för Fören för konstnärsstaden i Paris 60, expert i 1960 års radioutredn maj 60–61, led av styr för Folke Bernadottes minnesfond 61–63, generalkonsul i New York 1 okt (tilltr 11 nov) 63–72 (tjl 15 sept 70–30 juni 72), ordf o chef i Kollegiet för Sverige-information i utlandet 70– 72, led av styr för Utlandssvenskarnas fören 70–85, av styr för Sv-amerikanska sällsk, ordf där 71–79, sakk vid UD för informationsfrågor 72, erhöll ambassadörs ställn 72, led av Univ:kanslersämb:s arbetsgrupp ang internationalisering av univ:utbildn 72–74, led av Sveriges delegation vid europeiska säkerhetskonferenser i Hfors o Genève 73–74, Sveriges delegat i FN 76 o 77, sakk i utredn om det sv kultur- o informationsutbytet med utlandet febr 77–sept 78, led av Sjöhist museets nämnd 77, ordf där 78–86, överceremonimästare vid kungl hovet 1 april 77–83, ordf i Stiftelsen 1976 års fond för personutbyte mellan Sverige o Förenta Staterna 77, sakk i utredn om utrikesrepresentationen nov 78–82. – Hedersdir vid Sv handelskammaren för Amerikas förenta stater 63, Konungens medalj 83.

G 27 okt 1945 i Sthlm, Osc, m Agnes Märta Hellner, f 31 mars 1916 i Gbg, Vasa, d 28 jan 2007 i Sthlm, Engelbr, dotter till utrikesministern Johannes H (bd 18) o Agnes Ekman.

I en nekrolog över Tore T beskrivs han som en av ”de goda människorna på vår jord”, en som dessutom parade sina goda egenskaper med ”sans, vett och en aldrig vikande vilja” (Thorén). Beslutsamhet och intresse för både kultur och människor tycks också ha varit utmärkande för T livet igenom, från det att han tillsammans med andra studentföreningsrepresentanter 1938 vädjade för judiska flyktingars sak hos statsministern, bidrog till uppbyggnaden av Svenska institutet och antog uppdraget som generalkonsul i New York där han arbetade intensivt för utbytet nationerna emellan.

T började tidigt odla sina kulturella intressen och engagera sig i folkbildande verksamheter, bl a som anställd vid hemstadens bibliotek. Redan under studietiden ägnade han sig åt föredragshållande, skriftställeri och deltagande i debatter. Arbetet med propagandafrågor vid Statens informationsstyrelse gav honom en god grund för kommande uppdrag på utlandsområdet.

Som sekreterare och sedermera VD vid det nybildade Svenska institutet fick T organisera aktiviteter för de växande skarorna av utländska besökare som inför återuppbyggnaden efter andra världskriget ville inhämta kunskaper om Sveriges industri och arkitektur, skolor och sociala institutioner m m. Intresset i USA för vidgade kontakter motiverade senare tillsättandet av honom som press- och kulturattaché i Washington med uppgift att intensifiera det svensk-amerikanska utbytet, arbeta med utställningsfrågor och underhålla kontakter med universiteten och Svenska institutets lektorer i landet.

De koloniserade ländernas frigörelse under efterkrigstiden ledde till ett omfattande behov av utbildning för de människor som skulle ta över förvaltningen av sina hemländer. Inom Svenska institutet inrättades en avdelning med uppgift att arbeta med tekniskt och annat bistånd och T återkallades till Sverige för att handlägga ärenden rörande Sveriges medverkan i FN:s program för teknisk hjälp. Efterfrågan på upplysningsmaterial, filmer och utställningar var stort och T månade om samarbete med Turisttrafikförbundet, Svensk-internationella pressbyrån m fl, alltid beredd att stödja lovande projekt i olika länder. Någon ”den strikta administrationens slav” var han inte, snarare en improvisationens mästare som gärna träffade överenskommelser på stående fot vilka sedan nedtecknades på små lappar som hans medarbetare fick fiska upp ur portföljen dagen därpå. Denna impulsiva arbetsmetod ”skapade viss förvirring i budgetarbetet, men gav dynamik åt Sverige-informationen” (Jacobson m fl) och gav en stark profil åt verksamheten – som växte raskt. Inte minst blev stipendiaterna allt fler både inom och utom Sverige, de senare tack vare de forskarrum som 1959 inrättades i Istanbul och som snabbt blev populära. Följande år inleddes ett kulturellt och vetenskapligt utbyte med Sovjetunionen. Då T lämnade Svenska institutet kunde han konstatera att personalen hade mer än tiofaldigats under de första femton åren och egna kontor fanns i London och Paris.

Mycket av T:s tid och kraft ägnades åt att saluföra Sverige i USA; han ansvarade bl a för en rad utställningar om konst, textilier och svensk kultur liksom för ”propagandaaktioner” i form av TV-filmer. Han trivdes med verksamheten och med att vara i farten – ”vår PR-verksamhets utegångsfår” suckade någon bland de som förgäves försökte nå honom på kontoret – och valet av honom som generalkonsul i USA, där han tidigare varit kultur- och pressattaché, var inte överraskande.

Hösten 1963 installerade sig T och hans hustru i New York, där han kom att lämna efter sig bilden av den idealiske generalkonsuln. I syfte att stimulera exporten stod Sverige i begrepp att inleda en påkostad USAkampanj och T deltog i symposier, konferenser och utställningar, reste i de svenska invandrarbygderna, hyste visningar av svenskt mode i residenset, anordnade oräkneliga mottagningar för prominenta gäster från Sverige m m. Under åren i New York kom närmare 20 000 gäster att passera generalkonsulatet. Han arbetade med särskild energi för Scandinavian Design, eller Scandinavian Modern, den riktning som hade stort inflytande i formgivningsvärlden vid mitten av 1900-talet. Då ett stort antal arkitekter, inredningsarkitekter, konsthantverkare och formgivare från hela Norden på vägen till världsutställningen i Montreal 1967 mellanlandade i New York bjöds de på storslagen fest hos paret T där de sammanfördes med amerikanska kolleger, ett tillfälle till kontakter som mer än själva utställningen betraktades som resans höjdpunkt.

Som den öppna och sällskapliga person han var byggde T framgångsrikt upp ett brett register av kontakter, något som var till nytta bl a då Sverige 1966 ville få två svenska livstidsfångar överförda till hemlandet. T hyste också ett livligt intresse för allt amerikanskt och genom att kort efter ankomsten ge sig ut och åka skridskor i Central Park blev han hedersamt saluterad i den ansedda The New Yorker, som vanligtvis hade en skeptisk inställning till sådan verksamhet som PR.

Kriget i Vietnam fick de bilaterala relationerna mellan USA och Sverige att svalna men T hann återvända hem innan den riktiga frosten satte in. Han blev 1972 sakkunnig i UD i frågor gällande upplysningsverksamhet i utlandet och innehade flera uppdrag rörande utbildning, internationella relationer och kulturutbyte. Under den svenske kungens resa i USA 1976 i samband med landets 200-årsjubileum höll T i en stor del av planeringen, agerade framgångsrikt ”clearingcentral” och även klagomur och gjorde uppenbarligen intryck: följande år utsågs han till överceremonimästare vid hovet, en utnämning han kommenterade med orden: ”Trevligt att vara till nytta innan man börjar barra” (Silverstänk…).

T och hans syskon lyckades alla väl i livet men då T träffade sin blivande hustru, hemmahörig i samhällets övre skikt, oroade han sig över det sociala glappet mellan dem. I dagboken frågade han sig om det faktum att hon var honom så överlägsen innebar att det hela ”måste få ett olyckligt slut”. Det blev emellertid tvärtom. Med sina kunskaper från hushållsskola, studier i språk- och konsthistoria, värdinneskap vid världsutställningen i New York 1939 och dessutom ett förflutet som ”radiospion” under kriget, blev Märta T en idealisk kompanjon för maken i uppdraget att marknadsföra Sverige. Nästan lika mycket goodwill-ambassadör som T själv bidrog hon starkt till att utveckla generalkonsulatet i New York till en dynamisk träffpunkt och blev en viktig mentor för många svenska diplomaters medföljande hustrur. Hon var från 1966 ledamot i det gastronomiska Lilla sällskapet och gav ut kokboken Swedish delicious food (1983).