Sophie Adolphine Adlersparre

4. Sophie Adolphine Adlersparre, den föregåendes dotter, f. 6 mars 1808 på Öland, d 23 mars 1862 i Stockholm. Studerade i Stockholm 1830–34, 1836–39 såsom lärjunge till K. G. Qvarnström, J. G. Sandberg och O. J. Södermark samt i Paris 1839–40 på Leon Cogniefs akademi, för Per Wickenberg och för K. Wahlbom (anatomi); försörjde sig sedan med porträttmålning i Stockholm; företog 1845 en ny utrikes resa och studerade därunder juli–dec. s. å. för Chr. C. Dahl i Dresden och dec. 1845–apr. 1846 för Cogniet i Paris, varpå hon över Dresden återvände till Sverige; reste 1851–55 med statsunderstöd till München, Bologna, Florens och Rom.

Med 1845–46 års resa kan S. A:s egentliga studietid anses avslutad. Genom kopior efter Rafael, Murillo m. fl. hade hon gjort sig ett namn såväl inom som utom Sverige; mest berömd blev den i Dresden utförda kopian av Sixtinska madonnan, nu i katolska kyrkan i Kristiania. Resan 1851—55 gav henne tillfälle att fortsätta detta kopieringsarbete efter italienska renässanstavlor, som utgör tyngdpunkten i hennes produktion. Utom Sixtinska madonnan må bland av henne utförda kopior särskilt nämnas Rafael, Kristi förklaring, Louvre (1846), nu i katolska kyrkan i Stockholm, Rafael, S: ta Cecilia, Louvre (1846), och Franceschini, Josefs död (1851–55). En vacker samling dylika arbeten hembjöds som gåva åt staten, men anbudet avböjdes. I sina självständiga arbeten når hon i regel ej högt. Ett flertal porträtt av den kungliga familjens medlemmar samt av Pius IX finnas i de kungliga samlingarna, ett självporträtt (omkr. 1840) i akademin för de fria konsterna. Bland hennes många lärare synas Södermark och Cogniet ha betytt mest för hennes utveckling. Hela hennes verksamhet var djupt religiöst betonad, och i Rom, där hon rönte stark påverkan av de tyska nasarenernas konst, övergick hon till katolicismen.

Hennes största betydelse torde ligga i att hon genom sitt framträdande som konstnär och sin sega kamp mot varje motstånd jämnat vägen för den senare kvinnliga konstnärsgenerationen. Ett gott stöd hade hon i det intresse, som från hennes första studieår visades henne av dåvarande kronprinsessan Josefina, samt i den ekonomiska hjälp, som hon fick av sin faster Lovisa Adlersparre, Georg Adlersparres hustru. Hennes sista år fördystrades av en tärande och plågsam sjukdom.