Alfred Gustaf Ahlqvist

2. Alfred Gustaf Ahlqvist, den föregåendes son, f. 17 juni 1838 i Runstens församling, d 26 mars 1881 i Växjö. Student i Uppsala 11 dec. 1856; fil. kand. 1 febr. 1862; disputerade 4 apr-. 1863; fil. doktor 30 maj s.å.; företog forskningsresor till utländska arkiv och bibliotek, bl. a. med offentligt understöd 1868 och 1871, då han besökte Köpenhamn, Braunsberg, Frauenburg, Brünn, Olmütz, Wien, Graz, Kremsier, Prag och Krakau. Extralärare vid Jakobs 1. elementarläroverk v. t. 1862; e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket i Uppsala 14 sept. 1863; docent i fäderneslandets historia vid Uppsala universitet 14 juni 1864; adjunkt vid nya elementarskolan i Stockholm 24 okt. s. å.; lektor i historia och modersmålet vid h. elementarläroverken i Jönköping 30 dec. 1864 och i Växjö 1 dec. 1869. LHA 1879: — Ogift.

Vid A: s död vitsordades, att han med livligt intresse omfattat sin lär ar verksamhet och i sällsynt grad förstått att oaktat eller kanske just genom stora fordringar på flit och ordning tillvinna sig sina lärjungars odelade vördnad och tillgivenhet. Som historisk vetenskapsman ägde A. ett ansett namn. Han tillhörde den tid, då den friare tillgången till arkiven gav detalj- och specialforskningen en förut oanad utveckling. »Att i dammiga urkunder, vilkas blad människohand kanske under århundraden icke omvänt, se forntiden omedvetet teckna en bild a v sig själv», blev för A. uppgiften. Undersökningen av historiens källor kunde aldrig bliva nog omfattande och nog gående i enskildheter. Grundlighet, exakthet och kritisk skärpa utmärkte hans källforskning; med dessa egenskaper förenade han en blick för det väsentliga, som även när den — ofta och med nästan kärleksfullt intresse — sökte in i enskildheter följa det inre sammanhanget, ej förlorade detta ur sikte. A: s forskningar voro ägnade åt den äldre Vasatidens historia. Hans skildringar av Sturemorden och aristokratins framträdande under Johan III ha, liksom hans bild av Erik XIV och Karin Månsdotter, i väsentliga stycken blivit bestämmande för vår uppfattning. Stor uppmärksamhet och en livlig, ännu 1880 återupplågande polemik, vari Hans Forssell, A. J. Amnéus och E. von Qvanten deltogo, väckte A: s 1868 framlagda försök att leda i bevis, att Erik XIV förgiftats på Johan III: s befallning: Det källmaterial, som kunde åberopas, torde, ehuru i övrigt mycket belysande för den olycklige konungens sista år, ej ge rätt att vare sig avvisa eller acceptera A: s åsikt om dennes dödssätt. A. omfattade med livligt intresse tanken på att utge en historisk tidskrift. Han blev emellertid aldrig i tillfälle att förverkliga denna plan, för vilken han helt visst ägt stora förutsättningar. Ett viktigt led i A: s vetenskapliga strävan var hans ihärdigt fullföljda men av döden avbrutna arbete på att med utländskt material belysa vår historia; A. var bl. a. en av de första i vårt land, som fäste uppmärksamheten på det Vatikanska arkivets stora betydelse för kännedomen om 1500-talets senare hälft. Resultaten av hans forskningar skulle ha framlagts i ett större verk om den katolska reaktionen under Johan III och Sigismund, men hans krafter brötos våren 1880 av ett organiskt hjärtlidande, och de historiska studierna blevo sedan föga mer än en tillflykt under tvungna ledigheten från skolarbetet.