Henrik Aminson

Aminson, Henrik, f. 30 mars 1814 i Örebro, d 29 juni 1885 i Strängnäs. Student i Uppsala 18 mars 1834; disp. 3 juni 1837 (De imminutis in Svecia per nobilitatem opibus coronæ regiæque potestatis ab a. 1560 ad 1680, p. I, pres. Andr. Lagergren); fil. kand. 5 maj 1841; disp. 11 juni 1842; fil. doktor 14 juni s. å. Lärare vid Hillska skolan å Barnängen i Stockholm juli 1841; v. eloquentiæ lektor i Strängnäs 16 mars 1846, där han sedan innehade följande tjänster: gymnasieadjunkt 3 juni 1846, v. lektor i grekiska ht. 1846 från 7 okt., v. eloquentise lektor ht. 1847, v. lektor i matematik 11 mars 1848–vt. 1849, v. lektor i historia 1850–51; lektor i historia och geografi 24 sept. 1851; v. lektor i filosofi ht. 1852; tjänstledig från ht. 1877; erhöll avsked med pension 30 sept. 1884. — Ogift.

A. var till växt, kroppskrafter och studiernas mångfald en jättelik företeelse. Studentkrönikan från 1830-talet omtalar honom som en farlig slagskämpe, som både givit och fått märken för livstiden. Hans överdådiga natur behöll länge sitt vikingalynne; ännu som lektor deltog han i Strängnäsdjäknarnas slagsmål mot gesällerna, när bärsärkamodet rann på honom. Han blev härigenom högeligen beundrad av sina lärjungar, som för övrigt snart kommo underfund med hans varma sympati och solidaritetskänsla med ungdomen samt fingo röna hans frikostiga hjälpsamhet. Men det, som kanske mest var orsaken till den sympati, som ungdomen visade honom, skriver en av hans lärjungar, var hans ungdomliga lynne, hans för allt stort, ädelt och fosterländskt varma håg. — Som undervisare var han icke särdeles framstående; men genom sina läroböcker, en historisk, en i latin och en i grekiska, de båda senare mycket och länge an: vända i skolorna, har han verkat för undervisningen i dessa ämnen. I början av 1860-talet företog han sig att utgiva en diger katalog på latin över domkyrkobibliotekets märkliga skatter. Den är ett vältaligt vittnesbörd om hans järnflit och väl även om stor lärdom, när man betänker, hur nästan utan allt personligt bistånd han måste utföra verket och hur fattig han var även på nyare bibliografiska hjälpmedel. Från år 1860 utgjorde arbetet för Södermanlands fornminnesförening hans käraste sysselsättning. Han var en av dess stiftare, och från dess början till sin död, således i tjugufem år, var han dess ordförande och sekreterare. Med sin vackra och vårdade stil skrev han alla dess protokoll och likaledes tryckmanuskripten till de fem häften av »Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria», som han utgav. Här förekommer bl. a. en stor, av metallarbetaren G. Ericsson utarbetad och av A. redigerad ordlista ur Åkers och Öster-Rekarne härads folkspråk, som dock ej motsvarar den nyare språkforskningens krav; till Rietz' dialektlexikön lämnade A. dessutom ännu rikhaltigare bidrag, likaså grundade på Ericssons samlingar. För Strängnäs stad och dess utveckling arbetade A. med stridbar kraft och framgång: Strängnäs sparbank och Strängnäs gatubelysning ha i hög grad honom att tacka för sin tillkomst. Under sina sista år var han av gikt bunden vid sin kammare; men han var alltjämt sysselsatt med antikvariska studier vid sina hemstöpta talgljus. — För sina vänner var A. en trofast och uppoffrande vän. Biblioteket, myntsamlingen och fornsaksmuseet i Strängnäs förvara många och värdefulla bevis på hans öppna hand. För fattiga prästkandidater från Strängnäs stift har han sörjt i sitt testamente, liksom han för medellösa och lovande lärjungar vid Örebro och Strängnäs gymnasier stiftat betydande stipendier.