Bo A I Setterlind

Setterlind, Bo Alf Ingemar, f 24 aug 1923 i Växjö landsförs (kbf i Gbg, Vasa), d 25 jan 1991 i Sthlm (kbf i Strängnäs, Domk). Föräldrar: civilingenjören Nils Andreas Alfred S o Evelina Augusta Konradsson. Studentex vid Västerås h a l 4 maj 44, inskr vid UU 29 aug 46, studerade där 46-50. Poet, psalmdiktare.

G 1) 20 maj 1949(–50) i Uppsala, Domk, m Inga Margareta Stenmarck, f 22 sept 1923 i Malmö, S:t Petri, dtr till advokaten o hypoteksdirektören Nils Edvin Albert S o Margareta Antonie Heerklotz samt tidigare g Strandberg; 2) 21 okt 1956 i Sthlm, Hedv El, m Abigail Madelaine Josefine Grumme, f 19 juli 1925 där, Ty, dtr till ingenjören Carl Eduard G o Abigail Blenda Celina Debora Ekström.

Ett dussin dikter av Bo S trycktes i kalendern Ny lyrik 1947, men bokdebuten skedde året därpå med diktsamlingen Månvagga. Den avvek från samtidens metaforrika modernism, och lyhörda recensenter, som Olof Lagercrantz, noterade ett nytt tonläge, exempelvis i dikten Sommarnatten med upptakten "Hjortar promenera ner till stranden./ Vattnet når kanotens röda skal./ Morgonfåglar locka. Spoven ropar./ Svanen sjuder i sin vita schal."

I fyra följande samlingar, utkomna med ett års mellanrum, vidareutvecklade S sitt lyriska register med naturlyrik och kärleksdikter som formellt oftast var bundna i rytm och rim. Samtidigt framträdde han skriftligt och muntligt i hård debatt mot den tidigare generationens fyrtiotalistiska formspråk och anklagade bl a Karl Vennberg för den "eländiga skvalprosa" han publicerat under beteckningen "poesi". Istället krävde S en återknytning till folkvisan och psalmen med rytm och rim, något som den föregående generationen i hög grad bekämpat. I sina diktsamlingar demonstrerade han sin nya, mer romantiska diktning och i debattboken Poeten och samhället (1954) gick han till direkt angrepp på den rådande "sociala poesin" och dess tydligaste representant, "mr Besserwisser", så fjärran från den rätta poesin.

S kom att förebåda upproret mot 1940-talets modernism med T S Eliot som försångare och fick sina efterföljare i gruppen Metamorfos med yngre poeter som Paul Andersson, Petter Bergman och Ingvar Orre, för vilka Rainer Maria Rilke ersatte Eliot. S:s proklamation av den nya romantiken blev giltig för det tidiga 1950-talet.

Den yttre konturen av S kom under 1950-talet att allt tydligare växa fram. Samlingen Dikter från San Michele (1954) dedicerade han "Till Konungen"; senare förklarade han att han menade "Till Gud", men dedikationen gav honom tillnamnet "Hovskalden". Iklädd slängkappa och barett framträdde S ofta i reklam och intervjuer, gärna under poetskylten utanför diktarhemmet i Strängnäs. Uppmärksamheten drogs på detta sätt från budskapet i hans böcker till det yttre uppträdandet. Under 1950-talet tillkom emellertid S:s mest spännande lyrik, exempelvis samlingen Jag har två själar (1957), där tveksamheten inför den helhjärtade omvändelsen får starka uttryck, som när tanken på en slutgiltig frid över allt förstånd "hänger som julgrannlåt i Helvetet". I hans kommande talrika samlingar finns ingenting av denna djärva kluvenhet. De ger istället rika exempel på hans religiösa hängivenhet, som också kom till uttryck i de tio psalmer med vilka han medverkade i 1986 års psalmbok.

S har även uttryckt sig i prosaböcker, först i kärleksromaner som Halleluja! (1951) och Alexandrine (1952). Barndomsminnen från hans faderlösa uppväxt i Västerås och Strängnäs återkallas i Pojken som trodde på djävulen (1962) och Mor Augustins diamanter (1968), medan senare prosaböcker återger reseintryck från exempelvis det tingfixerade USA eller Japan.

Någon entydig hållning har sällan präglat S:s uttalanden. Istället har han ofta kommit att framstå som en paradoxernas och motsägelsernas man, snar till satiriska utfall, snar till återtåg och förlåtelse - inom vissa givna gränser: Vad som aldrig får rubbas är respekten för poesins värde. Hotas den förvandlas S från sin fördrömdhet till en ytterst handlingskraftig person, beredd att organisera ett klartänkt och genomförbart försvar. Ett exempel på detta var hans insats när Boris Pasternak av sitt hemlands myndigheter hindrades att mottaga sitt Nobelpris. S gjorde då en helhjärtad satsning för att till Nobeldagen 1958 med mycket kort varsel få fram en sv tolkningsvolym Pasternaklyrik.

Som en privat författarförening för sig har S verkat för diktens ideella och ekonomiska värden. Och detta hör också till bilden av honom.

I en randanteckning till en av sina många böcker har S konstaterat: "Fisken har inte ekorrpäls. Det skulle se underligt ut." Utsagan sammanfattar på ett träffande sätt S:s egenart. Han förblev alltid sig själv utan att kränga på sig andra, mer modemedvetna skinn. Styrkan i hans suveräna hållning är uppenbar - det finns ett äkta Setterlindskt tonfall som når fram och gör åtminstone höjdpunkterna i hans lyrik levande. Ett exempel på detta är en ofta citerad dikt, speciellt i dödsannonser, med rubrik och slutrad formulerad i orden "Döden tänkte jag mig så". S framhöll alltid hur viktigt det var att det sista ordet "så" inte tolkades som "på detta sätt" utan som verbet "att så".