Siöblad (Siöbladh), släkt

Siöblad (Siöbladh), släkt, härstammande från Lasse Birgersson (d tidigast 1509). Han gifte sig något av åren 1482–88 med Birgitta Johansdotter av den till Västmanland förgrenade skånska släkten Bukhorn. Hon var sondotterdotter till drottning Margaretas fogde Esbjörn Kristiernsson Djäkn (bd 14). 1488 bytte L mot jord i Hagunda hd i Uppland av hennes mor till sig bl a Flättna i S:t Nicolai sn, Jönåkers hd i Södermanland. Det hade tidigare tillhört Esbjörn Kristiernsson Djäkn och blev senast 1496 L:s sätesgård. Något av åren 1486-92 blev han häradshövding i Jönåker, vilket han var ännu 1496. 1499 (K 2) var L Sten Sture d ä:s fogde på Nyköpings slott. Enligt Hemming Gadhs (bd 16) brev till Svante Nilsson (Sture) om Sten Stures död i Småland 1503 och försöket att hemlighålla detta dödsfall för danskarna fick L, som var i herr Stens följe, ta på sig den avlidnes kläder, riddarkedja och ringar för att ge sken av att vara den avlidne. Några månader senare skrev han till herr Svante om sin långvariga tjänst hos herr Sten "oppo faagor ordh", d v s tomma förespeglingar. L.s och hans ättlingars vapen, ett sjöblad, torde vara klientvapen från Sten Sture liksom Hemming Gadhs balk med tre balkvis ordnade sjöblad i vartdera av de omgivande fälten och den sedermera friherrliga ätten Kurcks (bd 21) stamfar riksrådet Knut Erikssons vapen, en kavle mellan två sjöblad.

L blev morfars far till översten Christer Somme och farfar till Per Christersson (d 1603 eller 1604). Den senare nämns 1563 som knekthövitsman i Södermanland och sändes 1564 till Jönköping, där han hösten 1567 med numerärt underlägsna stridskrafter genom uppehållande försvar fördröjde danskarnas framryckning. I den danske befälhavaren Daniel Rantzaus dagbok uppges P nu vara "gubernator" i Småland. Då Anders Persson (Lilliehöök; bd 23) efter tronskiftet 1568 fick "överste befallningen" på Kalmar slott med dess län, förordnades P och Bänckth Ribbing (bd 30, s 101) att vara dennes närmaste män. 1572 var han emellertid verksam i Balticum (M 1276; HKR). P skrevs omväxlande till det förutnämnda fäderneärvda Flättna och till Hindsekind i Värnamo sn, Östbo hd i Småland, av vilket han kommit i besittning genom sitt första äktenskap. 1594 gifte han om sig med Karin Nilsdot-ter, som var dotter (B 8:1 o B 140) till kh Nicolaus Andrea? i Östra Husby, Ög. Detta äktenskap knöt P definitivt till sedermera Karl IX:s anhängare, ty hon hade 1574 blivit mor till dennes illegitime son Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17). Den sistnämnde har i sina självbiografiska anteckningar skildrat sitt samarbete med styvfadern bl a vid besittningstagandet 1598 för faderns räkning av det av Kristiern Klasson (Horn; bd 19, s 347) för kung Sigismunds räkning besatta Västerås. 1602 var P den ene av de båda ståthållarna på Nyköpings slott. Ättartavleuppgiften, att han hette S, är oriktig. Släktnamnet har nämligen ej kunnat beläggas förrän hans båda söner 1578 med namnet "Seblat" inskrevs vid universitetet i Rostock, och deras far har ej kunnat beläggas med detta släktnamn.

Den ene av dessa båda söner, Nils Siöbladh (d 1645), fortsatte från 1579 de i Rostock påbörjade studierna vid universitetet i Wittenberg. Han deltog 1599 i hertig Karls stormning av Kalmar och var 1600-1605 häradshövding i Östra härad i Småland samt 1601–06 och 1623-30 tings-förrättare i Sunnerbo hd i samma landskap. 1610 blev S ståthållare på Kronoberg, och 1611 var han en av dem som förordnades som överstar för allmogen i Sunnerbo, men 1612 var han dansk fånge (AOSB). Han skrevs för det mesta till det möderneärvda Rönnäs i Agunnaryds sn, Sunnerbo hd, men ibland till det likaledes möderneärvda Marsholm i samma sn, som han gjort till säteri senast 1599.

Hans son Johan S (d 1620) fick 1609 av Karl IX 300 daler för att han ville "draga till främmande land att studera". S å inskrevs han vid universitetet i Rostock. Som överstelöjtnant i den s k "vinterkonungen" Fredriks av Böhmen armé blev S dödligt sårad i slaget på Vita berget vid Prag.

I äktenskap med en tysk adelsdam blev han far till Carl Johansson S (1611–96). Denne deltog från 1626 i den sv arméns strider i Preussen och Tyskland, där han blev sårad bl a i slaget vid Lützen 1632 och även var med i slaget vid Nördlingen 1634. 1635 följde han Axel Oxenstierna till Paris. Efter att ha deltagit i kriget i Skåne och Halland 1644 blev S 1645 artilleribefälhavare i Halland, och 1648 blev han svårt sårad vid belägringen av Prag. 1656 blev han svårt skadad vid försvaret av Riga mot ryssarna, varför han återvände till Sverige, där han 1658 avvisade ett norskt landstigningsförsök på Orust. 1659 blev S kommendant på Kronborg på Själland. Där klagade han 1660 över att han, som inte fått ut sin lön sedan 1655 och endast hade ett obetydligt traktamente, måste traktera hela generalitetet, holländska flottan och en hop danskar samt blev magsjuk av all representation, eftersom han aldrig vant sig vid starka drycker. Senare var S överste för artilleriet i Sverige 1660-80, krigsråd 1665–81 och guvernör på Ösel 1673–81. Han befordrades till generalmajor 1666 och general 1674 samt upphöjdes till friherrligt stånd 1687. S var skicklig och nitisk, och hans artillerikunskaper överträffade honom överordnade rikstygmästares, varför han under långa perioder i praktiken fick sköta många av rikstygmästarens ämbetsplikter. Fragment av hans arkiv och avskrifter av de förteckningar över sina släktarkivalier han lät utarbeta 1690 (jfr Gillingstam) finns i E 5352, RA. Proveniens från S har också några av pergamentsbreven i Arnösamlingen, RA. Brev till honom 1674–75 som guvernör på Ösel kom till RA vid arkivaliebytet med DRA 1929 och har signum Livonica II: 359.

Hans son Erick C Siöbladh (1647–1725) studerade med sedermera professor Anders Spole som handledare i Uppsala från 1656 och fyrverkeri och navigation i Sthlm från 1661 samt i England 1664. Efter att i engelsk örlogstjänst 1664–73 ha befordrats till kapten återvände han till Sverige, där han 1676 befordrades till amiral och amiralitetsråd. Som befälhavare för en flotteskader från Gbg seglade S s å mot Elbes mynning för att söka undsätta det belägrade Stade, men innan han kunnat ingripa, hade Stade kapitulerat (jfr bd 19, s 366). 1677 blev hans eskader i det närmaste tillintetgjord av en överlägsen dansk sjöstyrka mellan Lolland och Falster, varvid han blev tillfångatagen men redan efter ett par månader utväxlad. 1678 undersökte S tillsammans med amirallöjtnanten Gustaf Adolph Sparre möjligheten att förlägga en flotta till blekingeskären, vilket väsentligt bidrog till beslutet att förlägga den sv flottans huvudstation till denna trakt, där Karlskrona anlades 1680. Då Blekinge 1683 skildes från Kalmar län, blev S den förste landshövdingen i Karlskrona. Där kom han i konflikt med handelsborgmästaren och kronobefallningsmannen Blasius König, som han beskyllde för vårdslös räkenskapsföring och fråntog befallningsmannatjänsten, i vilken denne återinsattes av K M:t 1687. 1700 förflyttades S till Gbg, där han fick titeln guvernör och även skulle vara befälhavare för den ännu ej fullt organiserade örlogseskadern. Liksom i Blekinge var han där driftig och energisk, inte minst när det gällde att hävda enväldets administrativa grundsatser, och han uppträdde med en myndighet som kunde urarta till hänsynslöshet och brist på respekt för borgerskapet. 1710 tillsatte rådsregeringen en kommission för undersökning av "egennyttigheter i landsorten" , vars verksamhet utsträcktes även till S:s guvernement (jfr bd 9, s 185), delvis till följd av hans motståndares agitation (jfr bd 11, s 146). Han suspenderades 1711 (jfr bd 18, s 93) och dömdes till döden, men straffet mildrades till fängslande. S benådades 1718 och frigavs 1719.

I sitt äktenskap med Mathias Palbitzkis (bd 28) dotter Charlotta Regina blev han far till Carl Georg S (1683–1754). Denne befordrades i flottan till viceamiral 1719. 1720 angrep han utan order med en sv eskader en mycket överlägsen rysk galäravdelning vid Flisö i Ledsund i den åländska skärgården (jfr bd 15, s 242). Denna strid, som blev det stora nordiska krigets sista sjöstrid, slutade med sv nederlag, ehuru ryssarna tillfogats stora förluster, varför S 1724 dömdes till ett halvt års suspension. Han blev landshövding i Blekinge 1733 och i Malmö 1740. S var bland de åtta personer som 1739 undanbad sig att bli riksråd, vartill han varit uppförd på förslag, och även 1740 undanbad han sig detta ämbete. Han fick amirals karaktär 1741 och överamirals n h o v 1747. Genom sitt äktenskap med generallöjtnanten greve Erik Gustaf Stenbocks dotter Beata Elisabet kom S i besittning av Torpa i Västergötland och Marsvinsholm i Skåne. Döttrar i detta äktenskap blev gifta med presidenterna Erick Arvid Sparre och Carl Harald Strömfelt samt riksrådet Gustav Ruuth (bd 30, s 781), men den ende sonen dog ogift före föräldrarna.

Barnlös var även Carl Georg S:s yngre bror Erick Siöbladh (d 1741). Han dömdes 1720 till döden för sin delaktighet i fästningen Karlstens kapitulation 1719 men benådades till 14 dagars fängelse och be- fordrades s å till kommendör. 1738 fick han avsked med viceamirals n h o v.

De senare medlemmarna av släkten härstammade från Carl Georg S:s och Erick Siöbladhs farbror Johan Siöbladh (1644–1710), en äldre son till Carl Johansson S. Han var från 1662 anställd vid artilleriet, med vilket han utmärkte sig i slaget vid Warksow på Rügen 1678 (jfr bd 21, s 783). S efterträdde 1680 fadern som överste för artilleriet och 1693 Erick Dahlbergh som generalfälttygmästare. Han blev Karl XI:s främste medhjälpare vid nydaningen av det sv artilleriet, särskilt i fråga om materielen. Med sina Chefsegenskaper, sin praktiska blick och sin handlingskraft inlade han stora förtjänster om artilleristatens befrämjande och har ansetts vid sidan av Torstenson intaga "en rangplats i 1600-talets artillerihistoria" (Hammarskiöld 1945, s 262). 1690 utarbetade S det första artilleriexercisreglementet. Från 1700 följde S Karl XII på hans fälttåg, under vilka han ledde artilleriet i slaget vid Narva 1700, övergången av Duna 1701 och belägringen av Tor un 1703. 1704 begärde han förflyttning till Sthlm, eftersom han på grund av avtagande hörsel och syn ansåg sig kunna göra riket större och nyttigare tjänster i Krigskollegium än i fält. Karl XII biföll denna ansökan, och S tjänstgjorde i Krigskollegium till sin död (jfr bd 15, s 70), som inträffade på det förutnämnda stamgodset Flättna.

I sitt äktenskap med fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnschiölds (bd 29) systerdotter Christina Juliana Appelman blev han far till bl a Carl Siöbladh (1682–1751). Denne var med vid bl a övergången av Duna 1701 samt slagen vid Narva 1700, Holowczyn 1708 och Poltava 1709, blev rysk fånge genom kapitulationen i Perevolotjna s å, kom hem 1722 och befordrades till överste för artilleriet 1747 och generalmajor 1751. Han blev svärfar till riksrådet Fredric Ulric Sparre.

Hans bror Pehr Siöbladh (1683–1754) var också med vid övergången av Duna samt slagen vid Holowczyn och Poltava, blev rysk fånge genom kapitulationen i Perevolotjna, kom hem 1722 och befordrades till generalfälttygmästare 1741.

I äktenskap med presidenten Carl Cronstedts (bd 9) dotter Helena var han far till Pehr S (1738–1817). Denne deltog i pommerska kriget, befordrades till överstelöjtnant 1783 och blev LMA 1785. Såsom vän till oppositionsmannen Carl Fredrik Pechlin (bd 28) var han bland de talrika personer som förhördes på grund av misstanke om delaktighet i mordet på Gustav III 1792 men beordrades kort därpå av hertig Karl att deltaga i den mördades lit de parade och bisättning. Från 1793 var S ledamot av riddarhusdirektionen.

Ätten utslocknade sannolikt med hans ende sonson 1863.