Birger Sjöberg

Sjöberg, Birger, f 6 dec 1885 i Vänersborg, d 30 april 1929 i Växjö (enl db för Helsingborg, Gust Adolf). Föräldrar: handlanden Gustaf S o Anna Elisabeth Thorsberg. Elev vid H a l i Vänersborg 95-99, anställd i föräldrarnas butik o i K A Vikners fotografiateljé där 99–00, springpojke o affärsbiträde i Sthlm juli 00–juni 01, typograflärling i Vänersborg våren 02, biträde i Nyströms jern-, färg- o tapethandel maj 03–april 06, medarb i Sthlms dagbl som skribent 1 nov 06–10 okt 07, i Helsingborgs-posten 1 nov 07, red:sekr där sept 09–31 dec 24 (tjänstl större delen av 23 o 24). Förf. – Samf De nios pris 29. – Ogift.

Barndomsstaden och hemmiljön var två grundläggande förutsättningar för S:s diktning. Vänersborg, en livlig hamn- och handelsstad vid mitten av 1800-talet, hade självförvållat hamnat i den industriella utvecklingens bakvatten. Järnvägen avstod man frivilligt från, och när städerna runt Vänern övergick till ångbåtar behöll Vänersborg segelskutorna. S växte upp i en patriarkaliskt styrd småstadsidyll med ett dominerande landshövdingeresidens vid det stora torget, regemente, läroverk och en societet präglad av högreståndstraditioner och borgerlig struntförnämitet. Efter en förödande brand på 1830-talet hade staden byggts upp igen och dess centrala delar var ljusa och luftiga. Utmed kullerstensgatorna sträckte sig raderna av låga trähus som bak gula plank dolde blommande trädgårdsidyller. Vattnet dominerade stadsmiljön - i norr den vida utsikten över Vänern och genom staden flöt Göta kanal.

S:s tidigaste barndom präglades av småborgerlig, ombonad trygghet i föräldrahemmet. Hans mor var en driftig affärskvinna, humoristisk och djupt from, medan fadern, en robust och glad spelevink, föredrog trädgårdsarbete, fiske och segling - i motsats till S som var försedd med en spinkig kropp, stort huvud med sned näsa och utstående öron och dessutom var rädd för sjön och totalt ointresserad av all fysisk aktivitet i form av skridskoåkning och segling. I hemmet odlade man litterära och musikaliska intressen, vilka delades av både S och hans bägge bröder Gösta och Eric. S hade ingen håg för systematiskt ordnade skolstudier - vilka inte heller underlättades av hans närsynthet. Däremot ägde han en väl utvecklad talang som upptågsmakare och imitatör samt tydligen en oemotståndlig charm, vilken räddade honom ur många prekära situationer både i skolan och senare i livet. Han drömde bort sina fyra år i läroverket vilka följaktligen blev ett förödmjukande fiasko, som livet igenom förföljde honom med mindervärdeskomplex och känslor av intellektuell otillräcklighet. Samtidigt som S tvangs lämna skolan gjorde föräldrarna konkurs vilket innebar både social deklassering och ekonomisk ruin. Även detta bidrog förmodligen till att S fick ge upp skolan.

Försörjningsproblemet var därmed akut för S, som var litterärt och musikaliskt begåvad men komplett opraktisk. Han läste Shakespeare, Strindberg, Fröding och upptäckte snart även Bellman. Han lyssnade på de kringresande teatersällskapens och soloartisternas repertoarer, alltifrån opera och operett till klassisk musik och folkliga visor. Men vad skulle han leva av? Under de närmaste sex åren prövade han motvilligt på det för honom omöjliga praktiska yrkeslivet, bl a som typograflärling, springpojke och affärsbiträde. Samtidigt som S märkligt nog uppehöll vänskapen med de forna skolkamraterna fick han en ny umgängeskrets bestående av självförsörjande ungdomar ur den lägre medelklassen, bodbiträden och kontorsbiträden. Dessa brukade träffas i en kamratklubb S kallade "Sockerdreck och smörgås på fecka" och där spelade S en framträdande roll som underhållare och musikant. Det var i denna krets han träffade den flicka som han häftigt - och varaktigt - förälskade sig i, Karin Lustine (1886-1962, 1912 gift Timén).

Redan som 15-åring fick S möjlighet att offentligt visa sig som diktare. Först framträdde han i skolpojkstidningen Frän, som i ett handskrivet exemplar utkom varje vecka under två år (maj 1900-juni 1902). S bidrog flitigt, bl a med parodiska dikter och elaka satirer mot hemstaden, som han döpte till Brackestad, hudflängde de omöjliga lärarna och förlöjligade stadens dumdryga borgerskap. Viktigare för framtiden var de 29 dikter S 1902–1906 fick utgivna i den socialdemokratiska skämttidningen Karbasen, där han snart blev en av de mest uppskattade medarbetarna. Han debuterade med en officersparodi, Toalett, men framför allt skrev han ett antal västgötska folkmålsdikter. Där trycktes de första versionerna av Jag längtar till Italien... (Fridas andra bok) och Den första gång jag såg dig ... (Fridas bok). Flera av dikterna var tonsatta, även om musiken till dem upptecknades först på 1920-talet.

Inte förrän hela familjen flyttat till Sthlm, fick S yrkesmässigt ägna sig åt "det enda han kunde - att skriva". Hösten 1906 blev han anställd som volontär på Sthlms dagblad. Brodern Gösta, anställd på samma tidning, hade visserligen sett dll att några av S:s nya dikter, bl a Båtfärd med Frida, tryckts där, men det var tidningens notischef, John Gustaf Christensén, som "upptäckte" och förde in S på journalistbanan. Tidningsarbetet blev vad Gösta kallat "Birgers universitet". Som skribent utvecklade S sin litterära stil, fick stoff och idéer samt "en praktisk kurs i samhällskunskap". Han blev notisjägare, reporter, kåsör och recensent under signaturerna Päta och Pa. I de flera hundra artiklar han skrev utvecklade han den humoristiska och mjuka prosastil som återkommer i inledningen till Fridas bok och i romanen Kvartetten, som sprängdes. Dessutom skrev han ett antal dikter, t ex Frida sörjer sommaren och Mitt barndomshem.

S:s liv hade hastigt förändrats. För första gången rörde han sig i en intellektuell miljö, där han visserligen kunde känna sig underlägsen, men där han trivdes. Han skrev i en känd huvudstadstidning, blev uppskattad, fick lön och kunde lugnt se framtiden an. Då tog han det ödesdigra steget att i juli 1907 resa ner till Vänersborg för att fria till Karin Lustine – och fick ett blankt Nej! Avslaget innebar en personlig katastrof för S, skildrad t ex i På kärlekstorget och Drömmar famnas i Kriser och kransar (1926). Kärleksfiaskot förföljde honom livet igenom.

S:s liv kom att i hög grad styras av andra: Storebror Gösta flyttade familjen till Sthlm, J G Christensén placerade S på Sthlms dagblads redaktion och ett år senare förde han hela familjen Sjöberg till Skåne, där han just köpt Helsingborgs-posten och där S fick ny anställning. Likaså var det Christensén som tog initiativet till S:s utlandsresor: Danmark 1915, en stipendieresa till Tyskland och Österrike 1916 samt till Frankrike och Spanien 1922.

Redaktionen på den konservativa sexdagarstidningen Helsingborgs-posten bestod av endast fem personer. S fick därför från allra första början ägna sig åt att liksom sitt alter ego, Cello i Kvartetten, som sprängdes, skriva "notiser om hästar i sken och nedstörtade brevduvor, om dömda lösdrivare och tillgången på potatis", dvs förutom att skriva kåserier blev han allroundskribent som producerade artiklar om lokala nyheter, recensioner, begravningsreferat och dagspolitiska kommentarer. Efter två år befordrades S till redaktionssekreterare och fick därmed ansvaret för det dagliga redigeringsarbetet och tidningens innehåll. Det var en betungande arbetsuppgift, som han tog på största allvar och som ledde till många vredesutbrott samt en och annan kastad sax. S var en duktig yrkesman, även om det föreligger olika uppgifter om hur läsarna i början uppfattade hans kåserier. Att i detalj följa S:s verksamhet på tidningen är emellertid inte möjligt eftersom det mesta som infördes antingen var inköpt gods eller den egna redaktionens osignerade artiklar.

De första åren i Helsingborg var inte lätta för S. Hans arbete krävde en ingående lokal- och personkännedom, något som det tog tid att skaffa sig. Inte heller var det lätt att komma in i stadens umgängesliv: "De hålla sig som musslor i skalet i Skåne. De äro inte högmodiga och djävliga, men slutna och godmodiga." Därför blev det till en början främst familjeumgänge och fester med redaktionskamraterna. Familjen upplöstes dock med åren. Moderns död i dec 1912 var ett svårt slag för den starkt modersbundne S. Fadern avled 1917 och eftersom den yngre brodern Eric redan lämnat hemmet stod S ensam. Dock inte helt eftersom familjens trogna hushållerska, Anna Rosdahl (1889–1963), stannade kvar. Hon hade tagit plats hos familjen redan 1913 och blev nu – fyra år yngre än S! – ett modersubstitut, som offrade allt för S under resten av hans liv. Det var nästan som ett äktenskap i allt utom det sexuella. Hon skötte S som det bortskämda barn han i grunden alltid varit – och förblev, ständigt beroende av andras hjälp med vardagens praktiska detaljer.

Egentligen trivdes S aldrig med sitt arbete som tidningsman. Journalistiken dödade hans litterära ambitioner. Så gjorde också det alltmer omfattande och hektiska umgängesliv han drogs in i framför allt i stadens högre samhällskretsar. Socialt begåvad blev han alltid omedelbart centralgestalten i vilket sällskap han än hamnade, en uppskattad middagsestradör, en lysande underhållare och en skicklig gitarrist som ackompanjerade sina egna visor. Han trollade fram rader av bröllopsdikter, födelsedagshyllningar och uppsluppna bordsvisor. Därtill kom att han lockades in i de till en början framgångsrika aktiespekulationer som blomstrade under första världskriget. Samtidigt sjönk han in i ett allt djupare självförakt: han hade blivit en "dräpt drömmare": "Livet var dövt och stumt och gott, /däst och tungt" (dikten Morgonväckning i Minnen från jorden, 1940).

Frånsett några år under 1910-talet, då S tycktes ha gett upp sina konstnärsdrömmar, var S alltid litterärt produktiv och skrev i hemlighet mängder av dikter, ofta omogna, ibland ovedersägligen pekoralistiska, aldrig avsedda för offentligheten. 1918 flyttade han emellertid ut till den fridfulla förorten Ramlösa, där han våren 1921 köpte en villa och där han stannade livet ut. Där började en ny slags diktning ta form. Tidsavståndet till ungdomsårens många plågsamma misslyckanden hade växt, och S började se barndomsstaden med försonande humor och godmodig ironi. I sina tankar sökte han sig alltmera medvetet tillbaka till åren kring sekelskiftet, förmodligen även inspirerad av den kanalresa från Sthlm till Gbg han och brodern Eric företog i aug 1918, då de gjorde ett kort uppehåll i födelsestaden.

Hösten 1918 engagerades S att skriva lokalkupletterna till Karin Swanströms nyårsrevy Blått-Blått. Premiären på nyårsaftonen blev en överväldigande framgång; revyn spelades inte mindre än 40 gånger och därmed var S stadens kvickaste och skickligaste kuplettförfattare. Viktigast var dock upptäckten att hans texter bar inför en större publik än enbart den närmaste och okritiska vänkretsen. Det gav honom modet att inte bara drömma om en kommande bok med visor. Aren fram till 1922 blev febrilt kreativa. Under dagarna arbetade han som vanligt mellan nio och fem på tidningen men fyllde nätterna med ett annat slags kreativitet, då han på sitt rum med gitarren i hand promenerade fram och tillbaka och "drev fram" visorna.

Det var nu Vänersborg blev Lilla Paris. "Uppfinningen" av den staden lösgjorde S:s fantasi, och Lilla Paris blev den ram inom vilken han fick obegränsade möjligheter att i visa efter visa skildra både dess natur och invånarnas vardagsliv, deras känslor och grubblerier kring livet, döden och universum. I centrum ställde S två förälskade personer: dels bodbiträdet som blir visornas konferencier, förnumstigt och självbelåtet berättande och förklarande, omedveten om det löjets skimmer som vilar över honom, dels den ständigt beundrande och lyssnande Frida (som inte bör identifieras med Karin Lustine) vars fåtaliga, men dräpande repliker ibland tystar vännens ordflöde.

Allt och alla i Lilla Paris skildrades i en renodlad, lätt parodisk stil, som tillät S att utveckla sin egen naivitet, sitt romantiska natursvärmeri och sin dragning åt dödsfantasier och världsåskådningsgrubbel. Den fiktiva Frida-världen gav honom möjlighet att leka med sina egna mindervärdeskomplex och blamageanfäktelser. Det blev en balansgång mellan pekoralet och det sublima. Denna oefterhärmliga dubbelhet underströks av musiken som S komponerade samtidigt med texten.

Eftersom S inte behärskade notskrivandet tog han 1921 hjälp av en god vän, kantorn vid Mariakyrkan i Helsingborg Hjalmar Johansson. Under några intensiva arbetsmånader skrev de båda ner noterna till ett stort antal visor. Med andra vänners hjälp, inte minst Ernst Norlinds (bd 27), fick man en förläggare: Albert Bonnier. Fridas bok, som innehöll 31 visor, gavs ut i nov 1922 och blev genast en succé. Under ett år trycktes den i över 19 000 exemplar. S hade emellertid haft mera på lager, men förlaget beskar hans ursprungliga plan att samlingen skulle innehålla uppemot 50 visor. När hans bröder 1929 sammanställde en ny, postum samling, Fridas andra bok, bestod denna huvudsakligen av de visor som strukits 1922.

Utgivningen av Fridas bok löste emellertid inte S:s svåra ekonomiska problem, orsakade av de misslyckade aktieaffärerna och villaköpet i Ramlösa för optimistiskt lånade pengar. Lösningen blev att ge konserter. Efter en makalös succé vid en studentafton i Lund 15 febr 1923, upprepad knappt två veckor senare, 24 febr inför Gbgs studentkår, skrev S till sin bror Gösta: "Nu ligger för mig pengar på gatan. Frågan är bara om jag skall buga mig och taga upp dem." Det gjorde han under två triumfartade och landsomfattande visturnéer under våren och hösten: från Malmö till Sundsvall, från Gbg till Sthlm. S hade ett mycket ansträngande program, ofta med en konsert varannan dag. Mellan 7 mars och 4 maj gav han i 13 städer 25 konserter; under hösten mellan 19 okt och 22 dec gjorde han 41 konserter på 65 dagar i 33 städer. Han var dessutom pionjär inom sitt område - ingen seriös författare hade före S uppträtt som kringresande estradartist med sina egna verk.

När nu S:s "mirakelår" var till ända hade också besannats det han anat redan i brevet till brodern: "Livet med tournéer skall bliva ett helvete för mig." Han övervann aldrig sin rampfeber som alltid stegrades till ångest. Han var uttröttad och hade hunnit bli utled på visorna. Därför ville han "sätta kors på Fridas grav". Och det gjorde han med besked: till Lilla Paris och Frida återvände han aldrig. Däremot tog han vad han själv kallade "ett glädjesprång efter Frida" – den 750 s tjocka romanen Kvartetten, som sprängdes. Den skrev han 1924 under endast sex månader.

Under arbetet på Fridas bok hade S:s planer svällt ut till en oöverskådlig och ohanterlig småstadskrönika som skulle fullföljas i flera nya visböcker, bl a Rådmans stad och Ur familjeboken. Där skulle S ha gestaltat samtidens sociala, ekonomiska och politiska problem. Lilla Paris skulle ha förvandlats och moderniserats, den trygga småstaden skulle blivit en stad i snabb utveckling - men som underlag dög då inte längre minnena från sekelskiftets Vänersborg. Småstadsidyllen kunde ha sprängts, vilket skulle lett till en konstnärlig katastrof. Därför tvangs S, nu när han ändå var trött på hela Frida-världen, att finna en ny form för att utnyttja stoffet och idéerna. Lösningen på problemet blev prosan i romanens form, dvs Kvartetten, som sprängdes, som i sig rymmer mycket av stoffet från Frida-planerna, kombinerat med erfarenheterna från Helsingborgsåren.

Romanen är uppbyggd på samma sätt som visboken, av "tavlor på tråd", dvs fristående, avslutade episoder (visor eller kapitel) lagda på rad efter varandra. Till slut bildar de ett sammanhängande mönster, där olika händelser upprepas och speglar sig i varandra. I Kvartetten finns dessutom ett antal parallella händelsetrådar som slingrar sig fram i boken, binder samman texten och driver berättelsen framåt. "Tavelmetoden" kräver inga fasta ramar: Fridas bok skulle i princip ha kunnat rymma hur många visor som helst; Kvartettens antal enskilda kapitel begränsas endast av det episka tvånget att någonstans finna ett slut. Det hindrar inte att S från början planerat att ge romanen en stabilare struktur än vad som blev slutresultatet. Under bearbetningen av manuskript och korrektur tvangs S nämligen att göra väsentliga ändringar och förkortningar varigenom den ursprungliga grundplanen deformerades.

Kvartetten är en på ytan komisk men i grunden allvarlig samtidskildring, en analys av ett viktigt skede i borgerlighetens historia. Aktiespekulationerna under första världskriget är ett huvudtema, ett annat rör kärleken, men djupast sett handlar romanen om konsten och konstnärens villkor i ett kärvt andligt och ekonomiskt klimat. Det var just detta som blev ett av de bärande temana i S:s nästa bok, diktsamlingen Kriser och kransar.

Tack vare de stora inkomsterna från Frida och försäljningsframgången med Kvartetten kände sig S äntligen ekonomiskt oberoende och sade därför upp sig från tidningen vid årsskiftet 1924-25. Nu trodde han sig kunna leva och skriva som fri författare, vilket dock visade sig svårare än han trott, inte bara ekonomiskt. Han förkastade sin tidigare diktning och betraktade framgångarna som lättköpta, därför falska. Han ville inte längre dikta under mask, underhålla och skapa idyller, han ville tala sanning, visa sin egen personlighet och konstnärliga egenart, på djupaste allvar diskutera de stora livsfrågorna. Under mer än ett år arbetade han oerhört intensivt med en rad olika uppslag och planer; bl a skisserade han en diktsamling som skulle hetat Drömmeriidkarna, en annan Bladets sagor.

Samtidigt växte de ekonomiska problemen. 1926 sjönk inkomsterna och de eventuella besparingarna från föregående år var som bortblåsta. S blev därför tvungen att före 1926 års utgång ge ut en ny bok. I sept kastade han de gamla planerna över bord och skisserade, stressad till det yttersta, en ny diktsamling, vars manuskript färdigställdes på sex veckor: Kriser och kransar. Åtskilliga av dikterna hämtades ur drömmeriidkar-materialet, men flera skrevs under de hektiska höstmånaderna.

Diktsamlingen består av tre delar. I den första behandlar S sin syn på diktens och diktarens villkor. Den andra avdelningen bygger på hans erfarenheter som tidningsman; stoffet från Kvartetten återkommer, men nu ångestladdat. Att läsa dessa dikter är som att bläddra i en dagstidning, även om frågorna om liv och död, ärlighet och lögn dominerar. I diktsamlingens tredje del återvänder S till uppväxtårens Vänersborg. Han undviker inte de bittra nederlagen så som han gjort i Fridas bok och drar sig inte för att ge skolminnena och ungdomsförälskelsen deras malörtsbeska smak. Diktsamlingen kan läsas som en självbiografi, skriven i omvänd kronologisk ordning, där författarlivet kommer först, de många tidningsåren sedan och ungdomstiden sist.

I Kriser och kransar gjorde S uppror mot sin samtid och sin egen roll som diktare. Det dåliga samvetet, själväcklet och självanklagelserna, minnena av världskriget, insikten om samtidens förljugenhet och materialism skapade våldsamt starka känsloladdningar, som krävde nya uttrycksformer och helt nya ord, en djärv verbal förtätning och starkt expressiva bilder, där abstrakta företeelser förvandlades till brutalt konkreta ting. Samtidigt som han behöll den strikt bundna formen, en skenbart traditionell yta, sprängdes språket -det utbröt ett "syntaxuppror". - Mycket är alltjämt svårförståeligt, men i efterhand blev det likväl uppenbart att S med denna diktsamling tillsammans med Pär Lagerkvist (bd 22) och Edith Södergran hade lagt grunden till 1900-talets sv modernism.

S satte allt på ett kort – och förlorade. Med få undantag, t ex Fredrik Böök (bd 7), begrep recensenterna inte hans dikter – visserligen erkändes mycket som genialt, men man talade också om "de vildaste skamlösheter", som vittnade om "ohjälplig brustenhet" och "sinnesskymning". När kritikerna svek, svek också läsarna. Boken trycktes i en rekordupplaga, men av de 5000 exemplaren såldes nästan ingenting.

Trots sin djupa nedslagenhet efter katastrofen fortsatte S under det närmsta året att skriva, bl a ett par av sina bästa dikter och några ofullbordade romanutkast, men till slut gav han upp; osäkerheten tog överhand och han frånkände – liksom han förut gjort med Frida-visorna och Kvartetten - Kriser och kransar allt värde. Ungdomslätet, Buken frodas och Sabbatan var hans nedsättande benämningar på de tre böckerna. Hans ekonomi underminerades och förlaget vägrade till slut ge honom förskott på utlovade men aldrig levererade diktverk. Han tvingades låna till sitt uppehälle. Depressioner och långvariga sjukperioder (halsbesvär) drev honom in i den bristande självtillitens tystnad, som präglades av improduktivitet och en självvald ensamhet.

I början av 1929 sände en lakar vän S till Hooks herrgård i Småland i hopp om att han där skulle finna bot för sina luftrörsbesvär och återvinna sin psykiska balans, men då ingenting hjälpte konsulterades en läkare i Växjö. Där blev han liggande på Stadshotellet i ett par månader, fick lunginflammation och dog valborgsmässoafton 1929, ensam och nästan bortglömd - utom av sin hushållerska Anna Rosdahl som vakade vid hans sjukläger och satt vid hans dödsbädd. För sent nådde honom budet att han tilldelats Samfundet De nios stora pris och därmed äntligen fått ett offentligt erkännande - han var då redan medvetslös.

S var en poet med "ett slarvigt pansrat hjärta", som fick sina värsta farhågor bekräftade. Han dög inte. Han dög inte som skolelev, inte som det praktiska livets yrkesman, han dög inte åt Karin Lustine - inte åt någon annan kvinna heller. När han till slut ville visa vad han kunde som diktare blev han underkänd. Livet självt tycktes ha förkastat honom. Han dog i känslan av att hans liv varit ett fullständigt misslyckande och att hans diktning var ett fiasko.

Det gick inte lång tid efter S:s död förrän Kriser och kransar började omvärderas och så småningom betraktas som ett av 1900-talets främsta diktverk. Hans radikalt nya lyriska språk blev den sv modernismens. Även Fridas bok och Kvartetten, som sprängdes räknas i dag (2003) till den sv litteraturens mästerverk. Nya utgåvor av hans böcker ges alltjämt ut och hans visor älskas av en stor publik och tas ständigt upp på nya sångares repertoar. Han har blivit en sv klassiker.

S:s bror Gösta S (1880-1967) avlade studentexamen i Vänersborg 1900 och var medarbetare i Nerikes Allehanda 1901, i Sundsvalls-posten 1901–02 och i Sthlms dagblad 1903–07, de två sista åren som notischef. Han var huvudredaktör och VD i Gbgs aftonblad 1912-18, VD i Presstelegrambolaget 1919–20 och i Sthlms dagblad 1920–31. Gösta S var teknisk direktör i S-T samt VD och ansvarig utgivare för Aftonbladet 1932–33 och VD i Steinsviks bokförlag ab 1944–47.

Gösta S var i allt S:s storebror och motsats – fem år äldre, fysiskt robust, intresserad av segling, psykiskt stark, allmänintresserad, initiativrik, en ledargestalt. Det var han som flyttade familjen till Sthlm och indirekt hjälpte S in på journalistbanan. När S gav ut Fridas bok 1922 var det Gösta S som genom en intensiv reklamkampanj bidrog till bokens succé. På samma sätt hjälpte han fram Kvartetten, som sprängdes, men än viktigare för den boken var hans insatser på manuskriptstadiet: han läste, kommenterade, föreslog ändringar och förkortningar och kom med nya uppslag. S följde i stort sett hans förslag. Gösta S:s reaktioner på Kriser och kransar förefaller ha varit försiktigare, åtminstone tills boken blivit allmänt erkänd som ett mästerverk. Hans förvaltning av S:s litterära kvarlåtenskap var mönstergill: editionerna av Fridas andra bok och Minnen från jorden vittnar om hans insikt och säkra omdöme. Många negativa yttranden har fällts om hans medverkan i film- och teaterversionerna av Fridas bok och Kvartetten, men det måste då påpekas att ingen var bättre underrättad om S:s intentioner än han.

Gösta S kom tidigt in på journalistbanan, men det var som administratör och tidningsledare han gjorde sig känd och omtyckt. Initiativrik och fylld av idéer spelade han en viktig roll som chef för både Gbgs aftonblad och Sthlms dagblad. Vid sammanslagningen av S-T och Sthlms dagblad blev han utmanövrerad. Ganska snabbt hämtade han sig dock från chocken att stå utan arbete. Han ägnade sig med stor energi åt skönlitteraturen: dramatiserade S:s arbeten, skrev egna romaner och blev under 1940- och 1950-talen uppskattad som framgångsrik skapare av en lång rad feature-program. Som direktör för Steinsviks förlag medverkade han till Stig Dagermans debut, likaså Olle Länsbergs.

Både S och Gösta S debuterade som skönlitterära författare vid relativt hög ålder: S var 37, Gösta S 57 år. Ingen av bröderna drevs in på författarbanan som en följd av sitt journalistiska arbete, men båda utnyttjade i hög grad sina erfarenheter därifrån. Gösta S:s litterära talang vette åt epiken och dramatiken, men han saknade S:s lyriska ingivelse. Deras romaner hörde stilistiskt hemma i 1910-talets borgerliga tradition. Gösta S, som hade stor berättarbegåvning, utgav romanerna Algot Eriksson (1937), Träblåsarna sätta in (1938), Svarta baken (1940) och Nordsman och son (1952). I hans dramatiska produktion ingick, förutom ett 20-tal arbeten för radion, bl a Flickan på vinden (1950).