S Birgit J F Sparre (Th-Sparre)

13 (Thomaeus-)Sparre, Signe Birgit Julia Fredrika, f 23 juli 1903 i Flen, Söd, d 19 sept 1984 i Ulricehamn. Fosterföräldrar: greve Carl Georg S o Signe Maria Magdalena Thomaeus. Elev vid Franska skolan, Sthlm, 09-15 o 18-20, avgångsex där 20. Förf.

G1) 7 dec 1937(–43) i Finnekumla, Älvsb, m disponenten Carl Theodor Thäberg i hans 2:a gifte, f 16 sept 1898 i Norrköping, S:t Olai, d 8 jan 1970 i Sthlm, Osc, son till bankkamreren Johan Teodor T o Alma Gunilla (Gunhild) Åstrand; 2) 30 april 1955 i Gbg (kbf i Finnekumla) m författaren o journalisten Stig Cederholm i hans 3:e gifte, f 21 jan 1905 i Jönköping, Kristina, d 17 april 1980 i Växjö, Domk, son till ingenjören Gustaf (Gösta) Elias Alexander C o Julia Maria Jahn.

Birgit Th S föddes vid en s k hemlig förlossning och fick aldrig veta vilka hennes biologiska föräldrar var. Hon kom vid sex månaders ålder som fosterbarn dll greven och grevinnan S på Sjöreds gård, Finnekumla sn, nära Ulricehamn, och fick där en lycklig barndom. Om än själv enda barnet skaffade hon sig kamrater bland gårdens och bygdens fattiga familjer. Vid sex års ålder började hon i Franska skolan i Sthlm, dit även föräldrarna följde med under terminerna. Uppsatsskrivning var S:s bästa ämne, och redan i mycket unga år skrev hon små teaterstycken och noveller. Efter sex års skolgång läste hon under två år med guvernant i hemmet och fortsatte sedan ytterligare två år i Franska skolan. Under den tiden tog hon bl a tallektioner för Anders de Wahl och Karin Swanström.

Sjöred såldes 1919 sedan föräldrarna beslutat bygga en mindre bostad i närheten och tillbringa vintrarna på sydliga breddgrader. Fadern dog redan följande år, men S och modern begav sig planenligt till Teneriffa där de stannade hela vintern. De följande åren levde de ett kringflackande liv i väntan på att det nya hemmet, Åsundsholm, skulle bli färdigt. Långa perioder bodde de hos släktingar runtom i Sverige eller vistades i Paris, Skottland eller England. Många vintrar tillbringades i Kairo, Nice, Palma de Mallorca och andra städer kring Medelhavet. Mor och dotter rörde sig obesvärat mellan palats, konstnärskvarter och beduintält, och deras dagböcker och fotoalbum berättar om möten med både amerikanska filmstjärnor och ökenstammar. Våren 1934 gjorde S och hennes mor en jordenruntkryssning och fick under några månader se en stor del av världen.

Det var under de många utlandsresorna som S fick inspiration till sina tidigaste alster. Reseskildringar var populära och endast drygt 20 år gammal skrev hon Ön av eld och lava (1925), baserad på dagboksanteckningar och egna fotografier från vistelsen på Teneriffa 1920–21. Till hennes förvåning antogs boken, och S fick genast blodad tand. Den följande boken, Ett leende (1926), byggde delvis på självupplevda händelser i Paris' konstnärskretsar och var på sitt sätt en träffande skildring av sin tid.

Under en period då kvinnliga journalister var en yrkeskår på frammarsch började S också skriva recensioner och reportage för framför allt Svenska journalen, ofta med utgångspunkt i egna upplevelser och bekantskaper. Antalet artiklar blev med åren stort och innehållet varierade starkt: S kunde skriva om nattklubbsliv i Kairo och kungliga förlovningar, men också om kopternas kyrka, sitt möte med Transjordaniens härskare eller om den heliga Birgitta. Det senare hörde till de reportage S var mest stolt över. Hon hade länge följt birgittasystrarnas strävan att få köpa Birgittas hus i Rom och var den första utomstående som fick besöka huset efter förvärvet och som kunde förmedla sina intryck därifrån.

S:s sinne för dramatik och romantik slog ofta igenom, och artiklarna präglades inte av några större ansatser till analys, men S var inte ointresserad av historia och politisk utveckling. Reportagen, liksom reseskildringarna, innehöll ofta bakgrund och förklaringar till aktuella händelser. Med tiden övergick dock S till att mestadels skriva romaner. Hennes första böcker hade inte fått någon större uppmärksamhet, men förläggaren Nils Geber (bd 16) insåg hennes författarpotential och föreslog ett försök i en annan av tidens populära genrer – herrgårdsromanen. Den fantasifulla S, som genom sin uppväxt hade ett rikligt stoff att tillgå, tvekade inte och 1928 utkom Gårdarna runt sjön. Den blev den första i en hel romansvit om livet på de gamla gårdarna runt sjön Åsunden, och berättelserna gjorde succé i både slott och koja. Gårdarna hade verkliga förebilder, och flera av romanfigurerna bar omisskänneliga drag av släktingar och grannar som funnits i S:s närhet under barndomen. Romanseriens hjälte fick däremot låna drag av hennes stora ungdomskärlek, den österrikiske konstnären Franz Taussig.

S fortsatte också att skriva reseskildringar. I Maria del Carmen (1930) var handlingen förlagd till Mallorca, och i Heta kuster vid heta hav (1934) bidrog hon också med ett stort antal egenhändigt tagna fotografier. Där berättar S om sin och moderns jordenruntkryssning och de äventyr hon upplevt i Egypten, Indien, Zanzibar, Kenya, Palestina med flera platser. Mottagandet var välvilligt bland både kritiker och läsare. "Det är färg och must och schwung över varenda sida i denna verkligt fängslande bok", skrev en recensent. Reseskildringarna resulterade i en rad föreläsningsturnéer, under vilka S berättade om de fängslande människor hon mött.

I mitten av 1930-talet träffade S disponenten på Rotogravyr i Sthlm, Carl Theodor Thäberg, som för hennes skull lämnade sin familj. Efter giftermålet gjorde paret en resa till Italien och Libyen, och S gav ett par år senare ut Bröllopsresa i Libyen (1939), en intressant och väl underbyggd reseskildring av ett land som då var okänt för de flesta svenskar. I Libyen besökte de nygifta inte bara huvudstaden Tripoli och de stora konstbevattnade odlingarna i öknen utan företog också en äventyrlig bussresa till Gadãmes - omtalad som den hemlighetsfulla tuaregstaden och Saharas vackraste oas - inte långt från den tunisiska gränsen. Boken återspeglar visserligen tidens rastänkande och andas ingen stor medvetenhet om i vilken riktning 1930-talets totalitära rörelser var på väg, men är ett bra exempel på S:s förmåga att varva livfulla miljöskildringar med historiska tillbakablickar och underhållande berättelser om de människor som korsat resvägen.

S och hennes make bosatte sig i S:s villa i Djursholm, och två barn föddes med kort mellanrum. Någon riktig harmoni uppnåddes aldrig i äktenskapet, kanske delvis på grund av den uppslitande skilsmässa Thäberg gått igenom, och makarna separerade vid tiden för andra barnets födelse. S bodde då redan hos modern på Åsundsholm. Under kriget återvände hon till Sthlm tillsammans med barnen och gav sig i kast med en ny romansvit, Glimringeserien, enligt henne själv det bästa hon skrivit. Serien bygger till stor del på autentiskt material om Limmareds glasbruk i Södra Åsarps sn, Västergötland, grundat 1734,1846–52 ägt av S:s fosterfars farfar (ovan) och fortfarande (2005) i drift. Mycket källforskning låg bakom dessa böcker, där S inlevelsefullt skildrade bruksherrarna, de utländska glasblåsarna och knallarna, och hur tillvaron tedde sig i såväl herrgården som glashyttan och gästgiveriet. I arbetet hade S stor hjälp av modern, som i egenskap av amatörfolklivsforskare samlat in uppgifter om traditioner och sedvänjor. De mustiga figurerna och intrigerna är emellertid S:s. Hon hade vid det här laget fått en god förmåga att skildra gamla seder och bruk och den folktro som länge dröjde sig kvar i bygden.

Helt olik de tidigare böckerna var de satiriska berättelserna Kejsardagar och furstenätter (1945) och Faster Gelatines underbara resa (1948), som S skrev tillsammans med sin gode vän diplomaten och författaren Knut Bonde under en gemensam pseudonym. Böckerna parodierade på ett dråpligt sätt traditionella överklassmemoarer och väckte uppskattning även hos de recensenter som vanligen inte rosade S:s produktion. Det faktum att danska tidningar till en böljan inte genomskådade skämtet var en källa till stor munterhet för författarna.

I början av 1950-talet flyttade familjen tillbaka till Åsundsholm, och S gifte en kort tid senare om sig med författaren till Åsa-Nisse-böckerna, Stig Cederholm. Hon upptäckte dock ganska snart att han bakom hennes rygg förskingrat hennes tillgångar och paret separerade 1957, även om skilsmässan aldrig formellt fullbordades. Två år senare måste Åsundsholm säljas på exekutiv auktion. Under åren som följde skrev S små minnesberättelser för Hemmets veckotidning. Dessa gavs i början av 1960-talet ut i bokform, och i dem varvas barndomsminnen med hågkomster från de långa resorna och skrönor från gamla tider.

Efter att ha flyttat runt både i Sverige och utomlands återvände S till barndomsstaden Ulricehamn, där hon levde under de sista 20 åren av sitt liv. I slutet av 1960-talet började hon guida bussturer till de herrgårdar som hon levandegjort i sina romaner. Turerna drog många besökare till Ulricehamn och dels på grund av detta, dels på grund av sitt lokalanknutna författarskap, utsågs S 1981 till kommunens första kulturpristagare. Hon ligger begravd i föräldrarnas grav på Finnekumla kyrkogård, nära barndomshemmet Sjöred, och ännu idag (2005) företas turistresor till "gårdarna runt sjön".

S var under nästan hela sitt vuxna liv intensivt verksam som journalist och framför allt romanförfattare. Hon var ingen intellektuell och gjorde själv inga anspråk på att tillhöra de stora författarna – "jag skriver bara böcker, det är skillnad" var hennes egen kommentar – men var mycket uppskattad i en bredare läsekrets. Romanernas intriger och figurer var sällan särskilt komplicerade, vilket påpekades i recensioner, men S lät sig inte nedslås. Hon ville med sina berättelser erbjuda inte bara förströelse utan också en mer idealistisk och känslosam livssyn och mötte varmt gensvar hos flera generationer av läsare. S mottog under årens lopp många hundra beundrarbrev och var eftersökt som föredragshållare och uppläsare vid bokaftnar och liknande. Romanerna publicerades i följetongsform i veckotidningar och översattes till flera språk, Glimringe-serien lästes i radio och gårdsromanerna filmatiserades (1957). Filmen fick dock ett svalt mottagande, och även S var missnöjd med resultatet. Även om många recensenter förhöll sig kallsinniga till herrgårdsromantiken och den gammaldags moralismen fick S:s miljö- och bygdetraditionsbeskrivningar i regel positiva omdömen. Glimringeserien tillerkändes ett visst kulturhistoriskt värde och betraktades av fler än henne själv som lyckad. Att den stora allmänheten inte instämde i somliga kritikers vassa omdömen var tydligt. S:s böcker trycktes i många upplagor och hon var sitt förlags mest sålda författare av underhållningsromaner. Höga försäljningssiffror var knappast S:s främsta mål för egen del, men som ensamstående mor och självförsörjande författarinna kan hon också sägas representera den moderna yrkeskvinnan. Även om S:s högreståndsbakgrund gav henne ett bättre utgångsläge än många andra, kunde hon framstå som förebild för kvinnor med ambitionen att själva forma sina liv.