G F Jöran Sahlgren

Sahlgren, Gustav Fredrik Jöran, f 8 april 1884 i Aspö, Söd, d 28 aug 1971 i Uppsala, Domk. Föräldrar: prosten Gustaf Johan Albert S o Jenny Charlotta Göransson. Mogenhetsex vid H a l i Örebro 22 maj 02, inskr vid UU 19 sept 02, FK 29 maj 06, FL 30 mars 10, disp 14 maj 12, doc i sv språket 22 maj 12, FD 31 maj 12, allt vid UU, sekr i Ortnamnskomm april 10, led där jan 19–juni 30, led av Ortnamnskommissionen 1 juli 30, ordf där 1 jan 50–69, en av grundarna av Namn o bygd 13, anställd vid red för SA:s ordbok (SAOB) 1 nov 13–dec 20, doc i sv språket vid LU 5 april 16, prof i nord språk där 31 dec 29, sekr i Sydsv ortnamnssällsk 25-38, förest för Sv ortnamnsarkivet 1 jan 28–juni 50, prof i nord ortnamnsforskn vid UU 20 juni 30–juni 50, huvudred för Saga o sed 34–65, ordf i Ortnamnssällsk i Uppsala 37–71, sakk vid utarb av Sv namnbok juni 37–jan 39, led av styr för Landsmåls- o folkminnesarkivet 1 nov 42, ordf där 1 nov 48–okt 54, led av VHAA:s personnamnskomm 10 april 47–17 dec 52. – KorrespLVHAA 19, LHVL 20, en av grundarna av o LVSL 20 (sekr 20–28), en av grundarna av o LGAA 32 (sekr 32–65, preses 66–67), LHVU 34, LVHAA 47, LVS 51, LSkS 53, HedLGAA 54, led av flera utl akad:er o lärda sällsk.

G 1) 15 jan 1915 (–20) i Helsingborg m rektorn FL Maria Margaretha (Greta) Adelaide Rothstein, f 17 nov 1889 i Kvidinge, Krist, d 31 juli 1958 i Sthlm, Hässelby, dtr till löjtnanten o gymnastikdirektören Johan Ambrosius R o Alexandra Vilhelmina Hedvig Hartelius samt senare g m amanuensen Carl Gotthard Linse; 2) 30 juni 1922 i Sthlm, Engelbr, m Eva Gudrun Förberg, f 25 april 1898 där, Jak, d 27 okt 1973 i Solna, dtr till hovtandläkaren Anders Elof Ehrenfried F o Eva Maria Almgren.

"År 1892 kom jag som åttaårig pojke för första gången till Skagershult, en skogssocken mellan Tiveden och Kilsbergen." Så inleder Jöran S sin memoarbok Glädjespridare (1956). Han var född i Aspö i Södermanland, men det är främst uppväxtmiljön i Skagershult, Ör, där fadern var kyrkoherde och sedermera prost, som har haft betydelse för hans fortsatta bana. "Jöran i Prästgårn" tog starka intryck av bygdens folkliga kultur med dess traditioner och sägner, dess trolldom och skrock, och han upptecknade redan som skolpojke flitigt både folkminnen och folkmål. Inspiratörer hade han i de närkiska forskarna Nils Gabriel Djurklou (bd 11) och Herman Hofberg (bd 19); av den förre hade han rentav personliga minnen från skoltiden i Örebro, varom han påminner i ett beundrande och inkännande porträtt som han tecknar i Glädjespridare.

Efter mogenhetsexamen i Örebro började S sina universitetsstudier i Uppsala. Efter fil kand-examen slöt han sig till lärjungeskaran kring Adolf Noreen (bd 27), nordistikens givna ledargestalt i Uppsala vid 1900-talets början. Kontakten med Noreen kom att bli av avgörande betydelse för S:s framtida bana. Han var den ledande inom den 1902 bildade Ortnamnskommittén, som efter norsk förebild skulle svara för bearbetning av ortnamnen i Sverige och redan 1906 påbörjade utgivningen av serien Sveriges ortnamn med Ortnamnen i Älvsborgs län. Noreen insåg S:s kapacitet och lät honom alltifrån hösten 1905 företa ortnamnsuppteckningar åt kommittén, först i Dalsland och sedan i den närkiska hembygden. Det var uppteckningsverksamheten som väckte S:s intresse för ortnamnsforskning. En seminarieuppgift 1907, nämligen att granska Elof Hellquists (bd 18) nyutkomna arbete Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia (1903-06), ledde S in på studiet av sjönamn. I den uppsats som föredraget ledde till, Edsbärgs härads sjönamn (Sv landsmål ... 1908), framför S med utgångspunkt från sitt hemhärad vägande kritiska synpunkter mot en av samtidens auktoriteter. Det är helt i linje med att han året dessförinnan hade debuterat som vetenskaplig författare med att kritisera sin lärofader Noreen (Om svenska apikogingivaler, Sv landsmål ... 1907) och ger ett anslag till S:s fortsatta bana. Redan i uppsatsen 1908 betonas de tre moment som särskilt genom S kommit att höra till den självklara grunden för ortnamnstolkning: äldre belägg, dialektuttal och topografiska förhållanden.

I S:s doktorsavhandling, Skagershults sockens naturnamn (1912), fördjupas sjönamnsstudierna. Det geografiska perspektivet är nu än starkare begränsat, nämligen till S:s hemsocken Skagershult. (I en utvidgad version 1935 upptas också namn på andra vattenlokaliteter.) Störst intresse i avhandlingen tilldrar sig ett teoretiskt hållet kapitel om ellips och reduktion i sv sjönamn. S:s behärskning av materialet kombineras här på ett fruktbart sätt med språkteoretiska synpunkter, förmedlade av lärofadern Noreen. S:s analys av ellips och reduktion har varit av avgörande betydelse för sv ortnamnsforskning. Reduktion innebär med S:s definition ellips av en sammansättningsled vid nybildning av namn (eller andra ord), t ex fsv Harkusio < *Harkuryþssio, efter sjöns läge vid Harkeryd. Reduktion spelar en erkänt framträdande roll vid ortnamnsbildning, om den än ibland kan ha missbrukats. Den kritiken drabbar dock inte S. Lite annorlunda förhåller det sig däremot med hans syn på vanlig ellipsbildning och dess betydelse för ortnamnsbildning. S ger talrika exempel på hur sjönamn som A´spen och A`spen (alltså med olika betoning) kan uppkomma genom ellips av sammansatta sjönamn som Asp(e)sjön. Dock går han för långt, när han för typen Aspe förnekar möjligheten av bildning med suffixet -an- (sv -e), vilket han också själv senare insett (Förkortade sjönamn, ANF 1917; Ett urgammalt närkiskt sjönamn, Namn o bygd [NoB] 1922).

Samarbetet med Noreen förde S allt djupare in i ortnamnsforskningen. Han blev 1910 Ortnamnskommitténs sekreterare för Örebro län och utarbetade för serien Sveriges ortnamn manuskript omfattande de flesta av länets härad, som dock inte blev slutgiltigt bearbetade för tryck (ms i Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala). Arbetet inom kommittén, där S snart blev den drivande kraften, ledde så småningom, 1928, till grundandet av ett arkiv i Uppsala, Svenska ortnamnsarkivet, som skulle tjäna som bas för den officiella bearbetningen av landets ortnamn. Som chef för ortnamnsarkivet var S given.

Mellan disputationen och arkivchefstjänsten hade S under en längre tid haft sin verksamhet förlagd till Lund, som redaktör vid SAOB och docent vid LU. 1929 utnämndes S till professor i nordiska språk i Lund, men efter något så unikt som riksdagsmotionering erhöll han följande år en personlig professur i nordisk ortnamnsforskning vid UU, en tjänst som kombinerades med hans befattning som arkivchef.

Innan S flyttade från Uppsala till Lund grundade han i Uppsala Namn och bygd, världens äldsta och länge enda tidskrift för ortnamnsforskning, vars första årgång utkom 1913, ett år efter S:s disputation och utnämning till docent, och som kom att utges av S ända tom årgång 56 (1968). Tidskriftens namn är programmatiskt: namnen är en del av bygden, och kännedom om denna med dess landskap och livsvillkor är nödvändig för namnens rätta förståelse, varav omvänt följer att namnen kan tjäna till att belysa äldre förhållanden, t ex i fråga om näringsliv, kommunikationer, organisation, folkföreställningar. Detta program, som redan framgår av S:s tidigare publicerade skrifter, har blivit kännetecken för den kommande ortnamnsforskningen i Sverige liksom överhuvudtaget i Norden. I slagordsform talas om saklig ortnamnsforskning, varmed avses en forskning som inte inskränker sig till den formellt språkliga sidan utan vid den semantiska analysen självklart också, så långt möjligt, beaktar den sakliga sidan eller, med senare terminologi, eftersträvar en namnsemantisk, inte bara en ordsemantisk tolkning.

Med detta program kom S på sin kombinerade tjänst i Uppsala att bilda skola. Han är den moderna sv ortnamnsforskningens portalfigur och kan med sina krav i mångt och mycket ses som dess grundare. S:s ämbetstid i Uppsala har med rätta kallats för den sv ortnamnsforskningens guldålder.

Förutsättning för denna blomstring är uppbyggnaden under S:s ledning av Svenska ortnamnsarkivet (Ståhl). S ägde en enastående organisatorisk förmåga, ett väl utvecklat ekonomiskt sinne och ett självförtroende av mindre vanligt slag. Han lyckades från en blygsam början utveckla ortnamnsarkivet till ett arkiv som kom att tjäna som förebild för arkiv i andra länder. I det systematiska upptecknings- och excerperingsarbetet medverkade förutom personalen skaror av studenter, av vilka flera fastnade för högre studier i ortnamnsforskning.

Inom den officiella bearbetningen av ortnamn utkom under S:s ämbetstid en rad band, särskilt av Ortnamnen i Värmlands län. S själv bidrog med två band av Ortnamnen i Hallands län, och Ortnamnen i Älvsborgs län avslutades med register och inledning. "Guldåldern" kännetecknas annars främst av en lång rad doktorsavhandlingar, publicerade under S:s stimulerande handledarskap. Dessa behandlar högst varierande problem rörande de tre huvudkategorierna av ortnamn: naturnamn, ägonamn, bebyggelsenamn. Två skriftserier skapades av S för ändamålet: Nomina Germanica och Studier till en svensk ortnamnsatlas, den senare knuten till K Gustav Adolfs Akademien (GAA); i den förra serien kom S att publicera 15, i den senare 12 volymer.

S:s eget författarskap inom ortnamnsforskningen är oerhört omfattande. Huvudsakligen består det av uppsatser, till stor del publicerade i Namn och bygd. Till S:s 80-årsdag 1964 utgav GAA ett urval av dessa uppsatser, Valda ortnamnsstudier. Här kan endast några huvuddrag i S:s skrifter om ortnamn tecknas.

S:s krav på granskning av de topografiska förhållandena firar många triumfer. Hans förmåga att sätta sig in i namngivarnas situation är legendarisk; "Jöran Sahlgren tänker som en stenåldersmänniska" är ett bevingat ord, skapat av anglisten R E Zachrisson i Uppsala. Även om S någon gång kan beslås med att faktiskt inte ha sett eller på annat sätt skaffat sig information om en lokalitet, vars namn han behandlar, så är det just i kombinationen av det språkliga uttrycket och de reala förhållandena som han har sin styrka. Det märks t ex i två avdelningar i Valda ortnamnsstudier som innefattar studier över sjönamn och namn knutna till forna tiders jakt och fiske och vidare i en serie uppsatser, Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning, i Namn och bygd (1922–46). Lika framgångsrik är S inte alltid i mera rent språklig analys. I sina försök att tolka landskapsnamnet Närke (NoB 1925) har han av allt att döma lyckats finna ursprunget till När-, men namnets bildning framstår fortfarande som oklar (problemläget preciseras av Melefors, s 53 ff).

Vid sidan av topografins betydelse för ortnamnstolkningen framhåller S med sin djupa förtrogenhet med den folkliga föreställningsvärlden gärna den roll som tabu och noa spelar vid namnbildningen. Ett välkänt exempel på noanamn är Jungfrun som önamn, som S kommer in på i en utförlig studie över de folkliga föreställningarna om Blåkulla, en undersökning som vuxit fram ur den av S författade ordboksartikeln blåkulla i SAOB (Blåkulla och blåkullafärderna, NoB 1915). Ur ett noaperspektiv vill S också tolka t ex de västgötska ånamnen Gullspångsälven och Nossan (Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning 11, NoB 1935).

Även den hedna religionens spegling i ortnamn tilldrar sig S:s intresse. Det visar t ex hans studie över ortnamnen Luggade, Ludgo och Luggavi, som kombineras med fruktbarhetskult (Förbjudna namn, NoB 1918). Emellertid reagerade S mot slutsatser som han menade gick för långt. Det sker framför allt i en vidräkning med Elias Wessén (Hednisk gudalära och nordiska ortnamn, NoB 1950). Vissa invändningar är otvivelaktigt berättigade, men genom S:s auktoritet kom uppsatsen att för decennier mer eller mindre blockera sv forskning om sakrala namn från heden tid. Först genom ett inlägg av en av S:s forna lärjungar kom sådana namn åter att tilldra sig sitt berättigade intresse (Hellberg 1986).

Liksom ifråga om namntolkning företräder S en realistisk linje när det gäller ortnamnskronologi. Gentemot uppfattningen att vissa bebyggelsenamnstyper kunde föras tillbaka till brons- och stenåldern, en föreställning som omfattades av bl a Adolf Noreen och Hjalmar Lindroth (bd 23), hävdade S att primära bebyggelsenamn inte kan antas vara äldre än från järnåldern, knappast äldre än Kr f (Valda ortnamnsstudier, 1964, sista avd, s 216–323). Det är en uppfattning som slagit igenom, om än forskningen i dag fäster mindre vikt vid en gränsdragning vid vår tideräknings början.

För naturnamn kan emellertid gränsen utan vidare tänjas tillbaka till bronsåldern och därmed förgermansk, indoeuropeisk tid. Denna uppfattning bildar grunden för S:s studier Gamla svenska ånamn (NoB 1959, 1963). Dessa är inspirerade av Hans Krahes forskning, dock utan att S går in på dennes teori om ett speciellt hydronymiskt system i det gamla Europa.

Ortnamnens betydelse för att visa gamla kultursamband belyses av S i uppsatsen Forntida svenska kulturprovinser och kulturvägar (Rig 1920). Han föreslår en indelning i tre kulturområden, det dansk-svenska, det norsk-svenska och det östsvenska. Det är ett banbytande arbete, som dock borde ersättas av en fördjupad framställning utifrån det material som i dag står till buds.

Fonologiska studier intar i S:s författarskap inte någon framträdande plats. Ljudhistoriskt banbrytande är uppsatsen Ordlängdsbalansen i svenskan (NoB 1930). Ordlängdsbalans innebär en strävan att reglera ordens kvantitetsförhållanden, t ex fsv Risabro > Resebro (på grund av förkortning av långt i). Av ljudhistoriskt intresse är också studien Reaktion och korrektion (NoB 1947). S visar hur regelbunden ljudutveckling i ortnamn, som utplånar deras typtillhörighet, kan motverkas, t ex genom korrigering av Väppy till Väppeby, Väckeby. Av större språkpsykologiskt intresse är exempel på estetisk korrektion, t ex Odens(h)arg > Odensala på grund av stötande association med arg i den gamla betydelsen 'omanlig', vilket var det kanske värsta skällsordet i det gamla Norden med syftning inte bara på feghet utan främst på homosexualitet.

Av metodiskt intresse för bebyggelsenamnens kronologi är den av S introducerade geometriska metoden, som bygger på analys av byars och gårdars gränser och avser deras relativa ålder (Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning 9, NoB 1927, s 49 ff; Den geometriska dateringsmetoden, NoB 1958). Försiktigt tillämpad har denna metod visat sig värdefull.

S var mån om att sprida kännedom om ortnamn till en bred allmänhet, särskilt sedan han som arkivchef och professor etablerat sig som ledande ortnamnsforskare. Det skedde genom radio, dagspress, hembygdstidskrifter, bygdeböcker. I det stora verket Sveriges bebyggelse skrev han om härads- och sockennamn. Stor spridning fick hans bok Vad våra ortnamn berätta (1932, 1944, 1963). S var en popularisator av rang. I uppfostrande syfte gav han också råd om namn på villor och egnahem (Hvad skall stugan heta?, 1912; Vad skall villan heta?, 1916), där han röjer en ganska snäv inställning till namnens emotiva innehåll. Ett hemvävt ideal är också ledande för S, när han i sina på offentligt uppdrag utarbetade böcker med förslag till nya släktnamn (1939, 1940) drar in ortnamnen som källa. Förslagsböckerna har utövat stort inflytande på sv efternamnsskick, men ironiskt nog har introducerandet av numera obegripliga ortnamnselement lett till en förskjutning i namnskicket, där just begripligheten fått ge vika för det blott fonotaktiskt godtagbara (Andersson, s 389 f; Brylla, s 68).

S:s ortnamnsstudier är banbrytande. Lika tungt väger hans skapande och uppbyggnad av ett centralt ortnamnsarkiv, senare organisatoriskt inordnat i myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet, som blev den självklara basen för sv ortnamnsforskning.

S började sin bana som ortnamnsforskare, och sedan han blivit chef för Svenska ortnamnsarkivet och professor i nordisk ortnamnsforskning vid Uppsala universitet, satte ortnamnsforskningen helt naturligt sin prägel också på hans egen forskning. Under sin docenttid i Lund inriktade han sig emellertid på ett helt annat forskningsfält, nämligen den fornvästnordiska diktningen. Hans huvudarbete inom denna klassiska gren av nordistiken är Eddica et scaldica, 1–2 (1927–28). De där presenterade studierna har tillkommit i en forskningsmiljö präglad av Ernst Kock (bd 21) och Ivar Lindquist, med tydliga spår av båda men samtidigt kännetecknade av S:s sansade hållning och handfasta grepp. Ofta vänder han sig mot vad han uppfattar som spekulation. De två första studierna ägnas skaldedikter, Eiríksmál och Hákonarmál. I Kocks anda är han inte sällan skeptisk mot Finnur Jönssons restituering av texterna. Särskilt studien över Hákonarmál lämnar viktiga bidrag till en realistisk tolkning av diktarens metaforbruk. Ytterligare en skaldedikt behandlas, Austrfararvísur av Sighvatr. Framställningen koncentreras här till skaldens färdväg från Norge till Sverige, varvid ortnamnen spelar en väsentlig roll. S lämnar vägande bidrag till en omdiskuterad fråga, vars svar senare forskning ytterligare kunnat precisera.

Störst intresse i Eddica et scaldica tilldrar sig studien över eddadikten Skírnismál om guden Frös kärlek till jättemön Gerd, en studie som också tjänat som licentiatavhandling i folkminnesforskning. S riktar vägande kritik mot Magnus Olsens tolkning av dikten såsom återspeglande en till åkerbruket knuten fruktbarhetsmyt, där Gerd uppfattas som en jordgudinna. Själv ser S Skírnismál som en dikt byggd på ett folksagomotiv, ehuru han inte utesluter att detaljer kan härröra från fruktbarhetsmyt och fruktbarhetskult. Långt senare har S i en uppsats, Lunden Barre i Skírnismál (NoB 1962), upprepat sin kritik och därvid främst tagit fasta på namnet Barre, vars tolkning faktiskt är en kärnfråga i sammanhanget, d v s huruvida det är bildat till fvn barr' (sädesslaget) korn' eller vårt vanliga ord barr (så S), vilket senare bokstavligen tolkat stämmer bäst med att det talas om en lund. S:s kritik är värd större beaktande än den fått, men ändå drar han nog för starkt åt sitt håll. Diskussionen om Skírnismál lever också vidare. S:s argumentering är späckad med iakttagelser om både personnamn och ortnamn, som – delvis banbrytande – under alla omständigheter har ett bestående värde.

Till S:s vetenskapliga insats hör en omfattande utgivningsverksamhet. Han gav bl a ut äldre sockenbeskrivningar, Olaus Petris En swensk cröneka, Linnés Skånska resa samt framför allt en rad sv folksagor, folksägner och folkböcker. Utgivningen av Linné ledde honom under Lundatiden in på studiet av dennes språk och stil. S kan visa att Linné talade en tämligen oförfalskad småländska (Linnés talspråk, SLSA 1920). I Linnés stil framhålls enkelheten, också i bildspråket, utom i de erotiska bilderna som S ägnar särskild uppmärksamhet (Linné som predikant, SLSA 1922; Linnés bildspråk, VSLÅ 1924).

En framskjuten plats i S:s författarskap intar hans talrika recensioner, särskilt i Namn och bygd, som innehållsligt sträcker sig från ingående granskningar till korta anmälningar. Med sitt drastiska ordval kunde han tala om recensionsverksamheten som "renhållning".

I den akademiska världen framträdde S som en ledargestalt, både i Lund och Uppsala. Hans organisatoriska talang tog sig många uttryck. Han tog initiativ till grundandet av Vetenskaps-Societeten i Lund (VSL, 1920) och GAA med säte i Uppsala (1932). Han var förste sekreterare i båda akademierna och så småningom preses i den senare. I GAA utgav han under sin sekreterartid Saga och sed, akademins årsbok. Den av Västsvenska folkminnesföreningen utgivna tidskriften Folkminnen och folktankar övertogs av Gustav Adolfs Akademien och utkom från 1945 under namnet Arv, t o m 1951 med S som redaktör. Även Namn och bygd införlivades i samma akademis utgivning. I Lund tog S vidare initiativ till bildandet av Sydsvenska ortnamnssällskapet (1925), och i Uppsala var han en av stiftarna av Ortnamnssällskapet i Uppsala (1935) och under en generation dess ordförande.

I Ortnamnskommissionen, som 1930 efterträdde Ortnamnskommittén och som utgjorde ortnamnsarkivets styrelse, ingick S från början. Efter att länge ha varit dess sekreterare blev han 1950, då han emeriterades och lämnade sin tjänst som arkivchef, dess ordförande och kvarstod som sådan i tjugo år. Också efter sin pensionering deltog han alltså aktivt i ledningen av arkivets verksamhet.

S:s inställning till internationellt samarbete synes ha varit något kluven. Han var självskriven som sv ledamot i International Committee of Onomastic Sciences (ICOS) och intog en framskjuten plats på dess kongresser. På den fjärde kongressen, som förlades till Uppsala 1952 för att fira 50-årsminnet av Ortnamnskommitténs bildande, var S president och blev vederbörligen hyllad. Redan tidigare, 1946, hade den första nordiska namnforskarkongressen hållits i Uppsala, också under S:s ledning. Den utgjorde början till ett närmare nordiskt samarbete, med kongresser vart femte år. Någon större entusiasm för ett mera organiserat samarbete tycks emellertid S inte ha känt. Desto större var den hos tidigare lärjungar till honom. Idén till kongressen 1946 härrörde från Ivar Modéer, och bildandet 1971 av Nordiska samarbetskommittén för namnforskning (NORNA) skedde på initiativ av Lars Hellberg och kunde inte realiseras så länge S var i sin fulla kraft (Hellberg 1999).

S hade en enastående förmåga att genom kontakt med inflytelserika och penningstarka personer lägga en gedigen ekonomisk grund för sina akademier och sällskap och därmed gynna vetenskapen i en miljö som tilltalade honom. Skapandet av de två akademierna kan ses ur ett intressant både socialt och personligt perspektiv (Andræ, s 55 ff).

S ställde höga krav på sina medarbetare. Hans ledarstil kännetecknades mera av auktoritet än empati. Han kunde i umgänge med kolleger och även som chef och seminarieledare uttrycka sig något bryskt, rentav sarkastiskt. Hans välvilliga uppmuntran av yngre forskare, även efter emeriteringen, var emellertid också ett kännetecknande drag.

S:s sällskapliga talanger är allmänt omvittnade, och han fann rikliga tillfällen att utnyttja dem, i akademier och sällskap och som inspektor på Södermanlands-Nerikes nation i Uppsala. Dryck och mat spelar en framträdande roll i minnesboken Glädjespridare. I festliga sammanhang var S den givna medelpunkten. Samvaron med honom har beskrivits som "en sinnets högstämda fest" (Hellberg 1972, s 51).

S var en lysande talare, vilket är omvittnat av många. Hans vetenskapliga stil har en annan karaktär. Den präglas av en stram saklighet och kan, har det sagts (Berg, s 9), ibland få "smak av kärvhet". Särskilt i polemiska sammanhang, där han kunde vara mycket skarp, kan emellertid inte sällan stilen blomma ut i slående, för att inte säga dräpande metaforik. Som exempel kan nämnas avslutningen av hans kritik av Elias Wessén i Hednisk gudalära och nordiska ortnamn (1950). Wesséns rekonstruktion av forntida kultiska sammanhang liknas vid ett tempelbygge med fyra hörnstavar, varav tre av S karakteriseras som murkna och den återstående som alltför bräcklig för tempelbygge. I populärvetenskaplig text brukar S anslå en underhållande ton och kryddar gärna framställningen med skämt, ibland även något grovkorniga sådana.

S hedrades på sin 60-årsdag 1944 med en festskrift, och på 80-årsdagen hyllades han med antologin Valda ortnamnsstudier.

Kärleken till hemlandskapet Närke går som en grundton genom S:s memoarbok Glädjespridare. Det var i barndomens Skagershult som han fattade kärlek till sv folkkultur, och det var hembygdens ortnamn som tjänade som avstamp för hans ortnamnsstudier. Där lades grunden till hans livsverk.