Eric Salander

Salander, Eric, dp 5 dec 1699 i Mariefred, d 21 okt 1764 i Sthlm, Kat. Föräldrar: bokhållaren Erich Pedersson o Anna Maria Christoffersdtr. Anställd vid Alingsås manufakturverk, dir för Barnängens fabriker, Sthlm, 31–56, ägare där 45–56, manufakturkommissarie hos Landshjälpsdeputationen 35, i Riksens ständers manufakturkontor 19 maj 39, överkommissaries namn 30 nov 56, ekon förf. – LVA 42.

G 14 okt 1735 i Sthlm, Jak o Joh, m Agneta Maria Tystenberg, f omkr 1709, d 15 sept 1776 i Sthlm, Kat, dtr till hovrättslikvi-dationskommissarien o sterbhuskamreraren Samuel T o Catharina Dylander.

Redan 1727 gav S ut sitt första verk, en handbok på drygt 250 s i lanthushållningen, Utförlig gårdz-fogde instruction. Efter en tid vid Alingsås manufakturverk blev han chef för Barnängens manufaktur som var en av de största textilindustrierna i Sverige, främst organiserad som förlagsindustri men också inrymmande fabriksanläggning på Södermalm i Sthlm. 1745 övertog S själv ägandet av Barnängen som han sedan drev tillsammans med olika kompanjoner i drygt ett decennium. Under sina sista år tycks S ha drivit en tobaks-plantage. Han efterlämnade endast en blygsam förmögenhet.

S:s ställning som chef för Barnängen samt hans nära förbindelse med Jonas Alströmer (bd 1) gjorde honom politiskt inflytelserik. Han blev därmed den kanske viktigaste arkitekten bakom den manufakturpolitik som kom att utvecklas under 1730-talet och där kärnan var ett starkt importskydd och kraftigt subventionerade lån till manufakturerna. 1734 fick S som utsedd representant för manufakturisterna uppdraget att teckna ett förslag till inrättandet av en särskild faktorirätt. Detta antogs av 1738-39 års riksdag och utfärdades 1739 av K M:t under titeln Hallordning och allmän factorie-rätt. Enligt egen uppgift författade S även manufakturprivilegierna som utfärdades s å. Han utnämndes till manufakturkommissarie med uppgift att ha översyn över landets manufakturverksamhet.

Denna faktorilagstiftning, som bl a innebar inrättandet av en hallrätt under vilken manufakturägare och arbetare sorterade, har av eftervärlden karakteriserats som sträng och auktoritär. Manufakturkontoret hade som uppgift att övervaka och inspektera fabriksanläggningar och produktionens kvalitet. Detta tillsammans med de subventioner som gavs har fått sentida bedömare att understryka manufakturernas karaktär som statligt understödda drivhusblommor, åtminstone under den tidigare frihetstiden. Syftet med denna politik var att skapa grundval för en inhemsk sv manufaktur och därigenom åstadkomma en minskad import. I den politiska debatten under 1730-talet ansågs en "undervikt" i handelsbalansen vara ett av de mest centrala ekonomiska problemen som bl a skulle kunna åtgärdas genom en minskad import.

Via ett omfattande ekonomiskt skriftställarskap kom S från 1730-talet att utveckla sin syn på behovet av en särskild manufakturlagstiftning och ett skydd av den inhemska tillverkningen. Han anses därigenom ha satt "manufakturintresset mera oreserverat i centrum" för sitt skriftställarskap än "någon annan författare" under frihetstiden (Heckscher, s 853). S:s första arbete i denna genre var Systematiske nöd-hielps tanckar (1730), vilket följdes av en rad andra av vilka Gensagor och uplysningar öfver systematiske nödhielpstankarnes grund-satzer (1731), Salus patriae (1741) och Genväg till slögder (1754) blivit de mest kända.

I sina skrifter försvarar S genomgående en stark statlig reglering av näringslivet. Han hävdar att välstånd skapas av arbete och en stor befolkning. Samtidigt behövs dock en omfattande statlig reglering. En sådan skall bl a se till att det inte uppstår sammanblandning t ex mellan jordbruk och andra näringar. Mot denna bakgrund var S starkt kritisk till bönders tillverkande och handlande – s k mångslöjd – och han försvarar intensivt produktplakatet och andra liknande inrättningar mot deras kritiker. Han anser t ex att staten skall fastställa hur många näringsidkare det får finnas inom olika näringsfång för att minimera en skadlig konkurrens. Framförallt manufakturerna förespråkas för att skapa tillväxt och utveckling. Dessa tillsammans med hantverket är "det ena och det enda som kan hjälpa ett fattigt land utur dess nöd till uppkomst" (Systematiske ..., s 26). När det under 1740- och i synnerhet 1750-talet började växa fram en litteratur som ställde sig skeptisk till vissa inslag av både den allmänna regleringspolitiken och den stränga manufakturlagstiftningen – t ex Nordencrantz' skrifter – kritiserades denna av S. Särskilt hans senare arbeten, i synnerhet Genväg till slögder, kan ses som försvarstal för den gamla auktoritära ordningen. Trots att S främst kan ses som talesman för en viss närings intressen saknar inte hans skrifter lärda influenser. Framför allt har hans släktskap med österrikiska kameralister som Hörnigk och Beecher påpekats (Petander). De Tre blinda fritravare som S tar avstånd från i sin pamflett med samma namn är "monopoli", "polipoli" och "propoli", begrepp som lanserades av Beecher.