Harald A Sallberg

SaUberg, Harald Arthur, f 8 okt 1895 i Sthlm, Maria, d 14 april 1963 i Las Palmas, Kanarieöarna (enl db för Sthlm, Västerled). Föräldrar: kusken Carl Fredrik S o Augusta Larsdtr. Studier vid Tekn skolan i Sthlm 11–13, koppartryckare o tekn bitr vid Konsthögskolans etsningsskola 11, assistent 36, bitr lär i grafisk konst 45, v prof o förest för skolan för grafisk konst 27 mars (tilltr 1 april) 54–1 juli 62, dir 55-59, allt vid Konsthögskolan, en av stiftarna av Etsarförb 28, speciallär vid Konstfackskolan från 46. – LFrKA 42.

G 1) 5 juni 1919 i Sthlm, Kat, m telefonisten Ruth Elisabeth Nilsson, f 5 okt 1890 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 18 dec 1956 i Sthlm, Högalid, dtr till sjömannen Ernst August N o Gerda Josefina Kaminsky; 2) 1 jan 1959 i Sthlm, Bromma, m Johanna Elvira (Vera) Linnea Land, f 25 sept 1909 i Värnamo, Jönk, d 3 febr 1980 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till distinktionskorpralen Johan Alfred L o Amanda Matilda Sanden samt tidigare g Dahlstedt.

Harald S hade en fattig uppväxt på Södermalm i Sthlm. Efter genomgången folkskola arbetade han bl a som sättarlärling på ett tryckeri och gick samtidigt på Tekniska skolans aftonkurser i teckning där han särskilt uppskattade lärarna Anders Forsberg (bd 16) och Olof Arborelius (bd 1). Han blev 1911 koppartryckare och biträde hos föreståndaren Axel Tallberg på Konsthögskolans etsnings- och gravyrskola och behöll sedan troget denna position fram till Tallbergs pensionering 1926. Tallberg räknade i stort sett alla dåtidens sv konstnärer som sina elever. S träffade många av dem, tryckte deras plåtar och fick själv möjlighet att pröva de grafiska teknikerna. Tallberg var en varm förespråkare för Rembrandt och S gjorde direkta kopior efter dennes verk i olika tekniker 1914–15. Hans främsta motiv blev dock stadsvyerna och 1917–18 utgav han ett hundratal hårt etsade, konventionellt uppfattade, topografiska blad från det gamla Sthlm. Dessa kan betraktas som brödarbeten. Någon personlig särart eller markant konstnärlig begåvning är svår att skönja i S:s tidiga grafiska produktion.

Sommaren 1920 uppsökte S och Tallberg i London bl a grafikern Frank Brangwyn. Tallberg hade inhämtat sina grafiska kunskaper i England, men ännu rådde det mycket av hemlighetsmakeri kring grafiken. På Londons museer studerade S förutom Brangwyn och Rembrandt också James McNeill Whistler. Även om denna studieresa – den innefattade också en vistelse i Paris – inte resulterade i så många grafiska blad var den ändå givande och S åstadkom efter hemkomsten bättre tryck.

Som biträde vid akademins stora koppartryckspress var S underbetald och Tallberg försökte utan framgång att förbättra hans villkor. Med tiden kom han också att ta över åtskilligt av undervisningen och vid Tallbergs pensionering sågs S av denne som en given efterträdare. Konsthögskolans direktör utsåg dock Emil Johanson-Thor (bd 20) till posten och en bitter och besviken S underställdes denne. Johanson-Thor och S kunde inte samarbeta, något som också påverkade eleverna. – Vid denna tid började S att göra sig ett namn som grafiker. 1927 flyttade han och hustrun till Heleneborgsgatan på Södermalm i Sthlm och därifrån hämtade han motiven till många av sina bästa grafiska blad, t ex Varvsbron och I min ateljé, bägge från 1928. Ateljéutsikten inköptes av den grafikintresserade kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf. Till S rykte bidrog också hans skrift Konstgrafiska metoder (1927). Detta tunna, oansenliga häfte innehöll den första praktiska handledningen i de grafiska teknikerna på svenska och studerades därför ingående av många konstnärer.

Inspirerad av den nya sakligheten utförde S många grafiska vyer över Sthlm, gärna i liggande format. Det var en stilart som passade hans kynne väl och där hans kvaliteter kom till sin rätt. Någon större konstnärlig fantasi hade han dock inte och det finns ett eklektiskt drag i hans grafiska ceuvre. Där ingår blad som närmast kan betecknas som parafraser, bl a på Axel Fridell (bd 16). Hos S spåras också i början av 1920-talet influenser från kubismen och senare sökte han sig mot en mera målerisk stil med ljusdunkeleffekter, som i den av samtiden beundrade Fågelhandeln (1935). Han följde därmed de konstnärliga strömningar som låg i tiden utan att markera någon personlig stilart.

Under en studieresa till Frankrike 1929 utförde S efter förmedling av Otto G Carlsund några intressanta grafiska porträtt i helfigur av Georg Braque, Fernand Léger och Amédée Ozenfant. Dessa arbeten var tänkta att ingå i en serie med inledning av Paul Valéry men tyvärr fullföljdes inte idén. Under 1930-talet prövade S att vid sidan av stads- och interiörbilder göra porträtt. Framgången uteblev dock och hans självporträtt ansluter nära till Fridells. S:s naketstudier visar på ett ibland sviktande konstnärligt omdöme och hans litografiska försök är inte heller övertygande.

När S i mitten av 1930-talet tog upp trägravyren, skulle han däremot vinna lagrar. Det var en teknik som blivit åsidosatt i Sverige, men den användes desto mer i England med Thomas Bewick som ledande namn. Fridell och övriga falugrafiker var koppargrafiker och S slapp därmed tyngande förebilder. Trägravyren och dess distinkta, klara linjer passade honom och han gjorde många fina och inträngande naturstudier, t ex På lindekvist (1937), och utökade därmed sin motivkrets. Intresset för naturen och mikrokosmos var något som låg i tiden både bland författare och konstnärer. S:s främsta insats på området blev illustrationerna till Linnés Fyra skrifter, stuckna i trä och tryckta med originalstockarna. S hade beundrat Linné sedan pojkåren, och det var med stor inlevelse han graverade såväl blomster och småkryp som betagande vinjetter. I samma teknik illustrerade han Vilhelm Mobergs Rid i natt (1942), som dock trycktes med klichéer. S bemöttes i övervägande positiva ordalag av kritiken för dessa insatser. Tekniken fick något av en renässans i Sverige, och för S:s del följde ytterligare illustrationsuppdrag, dock inte i klass med ovanstående.

Sitt publika genombrott fick S 1936, då han för första gången ställde ut separat, på Galerie Möderne i Sthlm. Som vanligt jämfördes S med Fridell. En kritiker ansåg att båda var tekniskt skickliga men att S inte var virtuos som Fridell och saknade dennes fördjupning. S:s signum var istället den lugna och trygga vederhäftigheten, en saklighet som ibland kunde bli för torr. Kritiken ansåg också att S gjort sina största insatser som stockholmsskildrare (Jung-marker). Sex år senare, 1942, ställde S ånyo ut separat på Galerie Möderne men visade denna gång huvudsakligen teckningar och trägravyrer och slapp därmed att ställas vid sidan av Fridell. Denna utställning fick inte lika stor uppmärksamhet i pressen, men publikt var även denna en framgång och bland köparna fanns både NM och prins Eugen.

Sitt konstnärskap förenade S med den underbetalda heltidstjänsten som först biträde, senare assistent, åt Johanson-Thor. Från 1941 vikarierade han också periodvis för denne men först 1954 utsågs han med titeln vice professor till lärare i grafisk konst och föreståndare för skolan för grafisk konst. Till biträdande lärare fick han Jurgen v Konow (bd 21), som han själv förordat. Deras samarbete gick till en början bra, men efterhand uppkom motsättningar. Medan S företrädde en realistisk, saklig, traditionell svart-vit grafik ville v Konow och många av eleverna söka sig nya vägar, pröva färg, texturer och olika tekniker. S kände sig åsidosatt och förstod inte de moderna strömningarna. Kanske för att visa att han också kunde, eller möjligen som ren parodi, prövade han de nya uttrycksmedlen i blad som Arrengement positif (texturetsning, 1955) och I gryningen (akvatint och kopparstick, 1956). Stämningen på skolan var inte alltid den bästa. Sedan v Konow avlidit 1959 övertogs befattningen som biträdande lärare av Philip v Schantz (nedan) och denne förordnades tre år senare utan diskussioner till S:s efterträdare.

S gjorde sin främsta insats som grafiker i svart-vitt med en ceuvre omfattande mer än 500 blad. Någon banbrytande konstnär var han inte, men hans många sthlmsskildringar har utan tvekan stort dokumentärt värde. Bland dessa återfinns också de konstnärligt mest högtstående bladen. S:s främsta teknik var etsning, mycket kunnigt utförd men ibland något hård och okänslig. Därnäst följde torrnålsgravyren. S:s insatser på trägravyrens område är minnes- värda och där blev han något av en förnyare.

Främst bör kanske ändå S:s lärargärning framhållas. Han fullföljde därvidlag traditionerna från Axel Tallberg och överträffade denne med sin halvsekellånga tjänstgöring vid Konsthögskolan. Han var dessutom bättre än Tallberg i både tekniskt och konstnärligt hänseende. Flera generationer av sv grafiker har gått i lära hos S, som i likhet med Tallberg satte hantverksundervisningen främst. S gjorde också en betydande insats för sv grafisk konst som sådan. Under Tallbergs epok betraktades grafiken ännu som en reproduktiv konstart för att under S:s tid få sitt definitiva genombrott. Grafiken blev under hans tid också en konst för folket, inte minst genom den förmedlingsverksamhet som bedrevs av FIB:s konstklubb med S som främste konstnärlige rådgivare under 15 år. – Efter S:s bortgång instiftades till hans minne en stipendiefond för grafiska konstnärer.