Gunnar V Schotte

2 Schotte, Gunnar Victor, bror till S 1, f 9 mars 1874 i Nyköping, Östra, d 28 aug 1925 i Stocksund, Danderyd, Sth (enl db för Lidingö). Mogenhetsex vid H realläroverket i Sthlm 19 maj 94, elev vid Ombergs skogsskola, Ög, 1 juli 94, ex där 15 juni 95, elev vid Skogsinst 1 juli 95, ex där 15 juni 97, e jägmästare i södra distriktet o assistent i Hallands revir 28 juni 98, deläg i firma Svskogsfrökontoret... 99–02, assistent vid Forstliga försöksanstalten 18 juni 02, sekr m m hos Fören för skogsvård (1914 Sv skogsvårdsfören) från 7 okt 02, red för Skogsvårdsfören:s tidskr från okt 02, e o tjänsteman med särsk uppdrag i Domänstyr 3 mars 05, notarie på e stat 15 dec 05, notarie där 26 jan 07, forstligt biträde vid Norrländska skogsvårdskomm 30 aug 07, tf förest för Statens skogsförsöksanstalt 31 dec 08, jägmästare i Arjeplogs revir, Nb, 26 sept 09–13 (tjänstl), led av kommunalfullm i Lidingö 11, v ordf där 19–22, led av lantbruksveckans styr o organisationskomm 11, tf chef för Statens skogsförsöksanstalt o tf förest för dess skogsavd 31 dec 12, chef för Statens skogsförsöksanstalt samt prof o förest för dess skogsavd från 28 mars 13, led av komm ang skogsvårdsavgifter sept–nov 15, bibliotekarie vid Skogshögskolan från 18, led av styr för fonden för skogsvetensk forskn 18, av styr för Statens centrala frökontrollanstalt från 24.–LLA17.

G 28 dec 1900 i Östra Vingåker, Söd, m Anna Charlotta Drake af Hagelsrum, f 6 juni 1877 där, d 8 nov 1965 i Sthlm, Osc, dtr till kaptenen Carl Johan Magnus D o telegrafisten Gerda Charlotta Natalia Lindbom.

Gunnar S anställdes 1898 vid Domänstyrelsen som assistent i Hallands revir. Det förestods av skogsmannen Carl Axel Hollgren – tillika S:s morbror – och troligen hade han ett visst inflytande på yrkesvalet. Härigenom fick S sin första yrkeserfarenhet från en då skogligt händelserik landsända - stora arealer lågproduktiva ljunghedar omvandlades i snabb takt dll landets mest produktiva granskogar. S fick här se exempel på vilka slumrande tillgångar för framtiden som kunde väckas genom en god skogsvård. Under dessa första yrkesår grundade han tillsammans med en kollega Sv skogsfrökontoret med målet att kunna erbjuda kontrollerat frö till skogsägare. Senare skulle hans intresse för gott frö vidareutvecklas.

Sekelskiftet och följande decennier innebar en stark brytningstid för sv skogsbruk. S skulle härunder komma att spela en viktig och uppmärksammad roll. Från att i stort ha varit exploaterande övergick skogsbruket till uthålligt producerande. Skogarnas förödelse genom ansvarslös avverkning hade länge diskuterats. 1903 fick landet sin första skogsvårdslag - den som avverkade skog måste också sörja för åter-växten. Ungefär samtidigt anslog riksdagen också medel till och fastställde stadgar för en statlig skogsförsöksanstalt. S, som redan fått rykte som kunnig och energisk skogsman, blev 1902 förordnad till assistent där. Denna hade till att börja med endast fyra anställda att jämföra med tusentalet skogsforskare i landet ett sekel senare. Därmed hade också S tagit steget in på ett fält där han skulle komma att göra banbrytande insatser. Efter en tid - där även andra uppdrag för Domänstyrelsen ingick - förordnades S till chef för den unga skogsforskningen. Statens skogsförsöksanstalt expanderade snabbt och kunde 1915 flytta in i en nyuppförd byggnad vid Brunnsviken i Sthlm i anslutning till den samtidigt på höjden ovanför uppförda vackra Skogshögskolan. Försöksanstalten hade vuxit till fyra avdelningar (skogsskötsel, botanik och marklära, entomologi samt föryngringsförsök) varav de tre första företräddes av professorer, och hade över 20 medarbetare.

Skogsforskningens planering, organisation, administration och rapportering tog en avsevärd del av S:s tid. Han satsade mycket energi på att stödja och inspirera sina medarbetare, att lyssna på deras idéer och erfarenheter. Trots detta kunde han inom många områden göra viktiga egna forskningsinsatser och anlägga mängder av praktiska försök som med tiden skulle få stor betydelse för skogsbruket.

Tidens skogskulturer – frösådd och planteringar – kunde ofta göra skogsodlaren besviken. Det gällde särskilt för den tidens huvudträdslag – tallen. I södra Sverige blev ungskogen inte sällan både grov- grenig och krokig, i Norrland dukade ofta en stor del av tallplantorna under på grund av bistert klimat med svamp- och insektsskador i släptåg. Det var till en början vanligt att anskaffa fröer där man billigast kunde få dem, för södra Sverige ofta från Tyskland, i norr t ex från Mellansverige. S:s idé, som han på otaliga exkursioner påvisade, var fröhärkomstens – proveniensens – stora betydelse för skogens senare utveckling. Omfattande försöksfält anlades i olika delar av landet. Ett stort antal olika provenienser jämfördes. Redan 1910 skrev S en uppmärksammad första uppsats Om betydelsen af fröets hemort... (Skogsvårdsfören:s tidskr 1910), och en av hans sista, viktiga uppsatser kom året före hans bortgång med titeln Tallfröets proveniens - Norrlands viktigaste skogsodlingsfråga (Medd:n från Statens skogsförsöksanstalt 1924). I proveniensfrågan skulle sedan en lång rad framstående forskare ta vid efter S. Det blev något av en sv specialitet inom skogsgenetiken. Senare skulle också proveniensforskningen bli till stor nytta när kontinentala granprovenienser med hög tillväxtpotential infördes till landet söderifrån. Genom skogens långa omloppstid kastar proveniensvalet sin skugga långt fram i tiden, framhöll ständigt S. Det har senare i hög grad bekräftats.

Som en av pionjärerna inom sv skogsforskning såg S ett nära nog obegränsat arbetsfält framför sig. Vid planeringen av den begynnande skogsforskningen valde han att samla krafterna till några för det praktiska skogsbruket viktiga områden och sedan metodiskt styra och stimulera dessa. Mycken tid och intresse ägnades vården av skogsbeståndet, i första hand gallringarna.

Massaindustrins snabba utbyggnad kring sekelskiftet 1900 gav möjlighet till större avsättning även för klenare gallringsvirke. Men gallringar gjordes ofta försiktigt: det var mest undertryckta och skadade träd som togs bort. S pläderade för starkare gallringar som kraftigare påverkade den kvarvarande skogen. Målet var en framtida högre kvalitet med högre medeldiameter och därmed ökad värdetillväxt. Vid system för gallringen fanns också många varianter. En av försöksanstaltens tidiga insatser blev att lägga ut serier av försöksytor över landet av olika styrka och för olika mark och trädslag. Det skedde under S:s ledning med praktisk medverkan av intresserade markägare, oftast Domänverket eller något större bolag. Under det följande halvseklet kom de återkommande mätningarna av försöksytorna till god nytta och styrde den praktiska skogsskötselns utformning. Genom skogarnas åldersfördelning utgjordes länge huvuddelen av landets avverkning av gallringar för att under 1900-talets senare del mest bli slutawerkningar.

Till andra intressanta försök som S anlade hörde studier av enskilda trädslag, t ex de inhemska, aspen och alen, och den utländska lärken. Att lärken inte naturligt är utbredd i Norden är mer en tillfällighet sammanhängande med inlandsisens utbredning. S och andra kunde påvisa trädets stora möjligheter i Sverige. Välväxande försöksodlingar ger påtagliga bevis, men något genomslag för lärken har ännu (2001) inte skett. Med ett undantag – Contorta-tallen – har skogsindustrins intresse för "udda" trädslag varit svalt. Ett praktiskt arrangemang för forskningen som S införde var att anlägga försöksparker där olika försök fortlöpande genomfördes i anslutning till skogens normala skötsel. Särskilt skolad arbetsledning kunde då utnyttjas, bostäder för dessa och för gästande forskare kunde hållas. Sådana parker anlades vid Kulbäcksliden (Västerbotten), Siljansfors (Dalarna) och Tönnersjöheden (Halland). Inte minst skulle de få ett pedagogiskt värde. Många välbesökta skogsexkursioner har där tagit del av intressanta försök och dragit praktisk lärdom av vad som demonstrerats.

S gjorde inte bara stora insatser som forskare utan också som inspiratör och som stöd för sina medarbetare, den första generationen skogsforskare. Ändå är det på ett angränsande område som han i första hand blivit ihågkommen. Det politiska arbetet för en bättre skogsvård resulterade 1903 i en ny skogsvårdslag och i inrättandet av skogsvårdsstyrelser med fältpersonal i varje län. Bakgrunden till detta var en folklig rörelse. Denna fick 1902 sina fastare former genom bildandet av Föreningen för skogsvård. Bland initiativtagarna fanns många välkända ledargestalter inom skogsbruk och industri men också S. Vid sidan om sin tjänst som assistent vid den nybildade försöksanstalten blev han också föreningens förste sekreterare, kassör, redaktör och primus motor. Föreningen bedrev ingen forskning men blev ett viktigt forum för den praktiskt vetenskapliga debatten.

Föreningens organ - Skogsvårdsföreningens tidskrift - blev genom S:s engagemang och flitiga penna den ledande publikationen inom skogsbruket och fick genomslag både i Norden och internationellt. S stimulerade som redaktör ett stort antal auktoriteter och experter bland företagsledningar, praktiskt inriktade skogsmän och forskare att publicera sina tankar, rön och erfarenheter. Debatter främjades. Under S:s redaktörstid fylldes tidskriften med över 18 000 s text vari ej inräknas mångfalden av bilagor, bl a förordningar, forskningsrapporter och riksdagsprotokoll. Ej heller ingår där Skogen, som från 1914 blev föreningens mer lättlästa och nyhetsbetonade organ och som kom ut varje månad. Bägge tidskrifterna är fortfarande ledande inom sitt område, må vara i delvis nya former.

Bland föreningens särskilt uppskattade verksamheter var den årliga skogsexkursionen. Under ett par dagar presenterades för hundratalet deltagare något skogsbruk av speciellt intresse varvid problemen livligt diskuterades. Ofta kunde samtidigt anlagda försök, speciella åtgärder eller nya redskap också demonstreras. Exkursionen brukade ledas i gott samarbete mellan markvärd och föreningens ordförande och sekreterare. S var en ständigt pådrivande och stimulerande motor både i planeringen och i debatterna.

En annan samling kring skogsvården som tillkom under S:s tid och som också blev en institution var den årliga Skogsveckan. Härunder samlades skogsfolk från hela landet - inte minst från Norrland -för föredrag, överläggningar och samvaro i Sthlm. De flesta deltagarna bodde på små och avlägsna orter. S:s organisationsförmåga kom här till sin rätt. Gott stöd hade S i föreningens ordförande Arvid Lindman (bd 23) som omfattade skogsvården med stort intresse. Under S:s aktiva tid arrangerades också utställningar, inte minst på lantbrukets område. S missade inget tillfälle att på dessa presentera skogens möjligheter, ansträngningar som också inbringade honom diverse utmärkelser.

S:s brinnande forskarhåg, reslust och språkbegåvning gav skogsvårdsrörelsen en stor och växande internationell kontaktyta. Den sv skogsforskningen fick värdefulla impulser. De tyska - och i viss mån också de franska - skogliga lärosätena hade minst ett sekel längre traditioner än de nordiska. Förutom personkontakter som S knöt under åtskilliga egna studieresor och vid litteraturutbyten organiserade han också uppskattade exkursioner för sv skogsfolk till intressanta skogar och försöksfält i Europa.

Det var naturligt att det nordiska samarbetet utvecklades särskilt eftersom de skogliga förutsättningarna var så lika. På S:s initiativ anordnades 1923 den första Nordiska skogskongressen. Den utvecklades snart till Nordisk skogsunion som håller kongress och skogsexkursioner vart fjärde år. Dessa frukter av sitt initiativ fick S dock inte uppleva.

Med sina breda kunskaper användes S i både offentliga och andra utredningar. Hans stora botaniska intresse förde honom in i kretsen kring Sv naturskyddsföreningen. Han var också en av initiativtagarna till stiftandet av Föreningen för dendrologi och parkvård. I dess årsskrift Lustgården hann S publicera flera viktiga uppsatser.

Makarna S:s första hem i Sthlm låg på Blockhusudden (Södra Djurgården) senare flyttade de till "Schottegården" på Lidingö. Där utvecklade de en stor och varmhjärtad gästfrihet; deras hem blev med tiden en naturlig träffpunkt för skogsfolk och andra vänner, inte minst i samband med skogsveckor och andra möten.

S avled endast 51 år gammal. S hann med mycket under sitt relativt korta yrkesliv, som måste ha krävt en osedvanligt stor arbetsinsats. Förutom forskningsledare var han pådrivare och inspiratör i en stor verksamhet för skogsvårdens främjande samt flitig skriftställare.

Skogliga tidskrifter i alla nordiska länder, i Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien och USA innehöll efter hans död nekrologer där han hyllades, inte minst för sin stimulans av det internationella samarbetet.