Johan G Schultz

Schultz, Johan Gustaf, f 23 febr 1839 i Urshult, Kron, d 28 nov 1869 i Sthlm, Klara. Föräldrar: garvaren Erik Adolf S o Maria Ulrika Branting. Elev vid Växjö fören gymn o skola 49–57, inskr vid UU 12 dec 57, e o lär i Jönköpings elementarskola 60–61, red av Söndags-Nisse från 64, sekr i Sthlms schacksällsk från 66.

G 15 april 1867 i Sthlm, Jak o Joh, m Amalia (Amelie) Maria Lovisa Ulfsax, f 3 dec 1843 där, Kat, d 29 okt 1935 där, Brännk, dtr till fabrikören Adolf Fredrik U o Birgitta Lovisa Engvall samt 1886 omg m gjutmästaren Oskar Theodor Carlsson.

Johan S visade tidigt prov på en snabb fattningsförmåga och uppmuntrades av kyrkoherde Pehr Nyman (bd 27) till studier vid Växjö gymnasium, där han särskilt utmärkte sig i latin och matematik. Vid UU tog han sig även an de moderna språken, var aktiv i Lingvistiska föreningen och framträdde med uppmärksammade översättningar till tyska av samtida sv poesi. Någon examen avlade han aldrig, trots lovande ansatser, men gjorde sig däremot ett namn i studentlivet som versifikatör och lustspelsförfattare, vilket omsider ledde över till medarbetarskap i huvudstaderis underhållningspress. En förberedelse för denna gärning fick S under en av ekonomiska orsaker framtvingad lärartjänstgör-ing i Jönköping, där han som skribent i Jönköpingsbladet svarade för den "kvickaste och hänsynslösaste" polemik "som någonsin influtit i Jönköpingspressen" (Björkman, s 16).

S var fast etablerad i Sthlms tidningsvärld från 1863, inledningsvis som medarbetare i Kapten Puff och bondetidningen Nya Frihetsvännen men inom kort befordrad till redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, grundad 1862 av tecknaren och xylografen Gustaf Wahlbom med finansiellt bistånd från L J Hierta. Här kom S att verka under en för politisk satir fruktbar period med starka motsättningar och folklig mobilisering både i in- och utrikes- politiken. Representationsreformen och det dansk-tyska kriget med åtföljande gatuoroligheter i Sthlm gav tacksamma möjligheter till skämt och infall, vilka väl togs till vara av S. Till framgången bidrog också hans förmåga att knyta goda skribenter till sin tidning. S:s tid som redaktör blev för Söndags-Nisse en glansperiod där tidningen etablerades som ledande sv skämtorgan.

S hyste en djup beundran för August Blanche (bd 4) och delade helhjärtat dennes liberala och allmänt demokratiska utgångspunkter; "där S var, där talades frihetens glödande språk" (Hodell). S var en allvarlig humorist, "en man för vilken skämtet icke blott var ett medel utan också hade ett mål" (Zetterström 1922). Söndags-Nisse blev i hans händer ett huvudorgan för den folkliga radikalismen men tidningen undvek att nämna personer och förhållanden vid namn och skonades därför från de ständiga åtal som drabbade den närmaste konkurrenten Fäderneslandet.

Mest lycka som satiriker gjorde S med Konstapel Batongs sägner (1864), en samling parodier på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Dessa straffsånger över polismyndigheternas beteende under marsoroligheterna i Sthlm 1864, med titlar som Bödeln vid sprutan och Borgarebjörnarnas marsch, utkom i bokform i tre successivt "förvärrade" upplagor och var så väl utförda att de även vann den finländske skaldens uppskattning.

Redan som gymnasist i Växjö gjorde sig S bemärkt som schackspelare och konstruktör av schackproblem, färdigheter som han ytterligare utvecklade under studieåren i Uppsala. Han började tidigt förse olika tidningar med schackgåtor, en verksamhet som han från 1865 förlade till Ny illustrerad tidning, och anses vara en banbrytare för problemkonsten i Sverige. Genom att han medarbetade i Leipziger Schachzeitung spreds hans formfulländade och idérika schackproblem även utanför landets gränser. Insatserna på detta område har i viss mån fått ett bestående värde; hans arbete 100 uppgifter för schackvänner (1862), som trycktes samtidigt i en svensk och en tysk upplaga, utgavs ånyo 1986. S:s rykte som framstående schackteoretiker vilar också på hans upp-hovsmannaskap till den grundläggande handboken Undervisning i schackspelet (1869). S var den egentlige initiativtagaren vid bildandet av Sthlms schacksällskap 1866 och han efterlämnade ett av sin samtids bästa schackbibliotek.

Sedan S angripits av en tärande lungsjukdom tenderade hans tidigare av öppen och lekfull humor präglade produktion att alltmer övergå i bitter, självförbrännande satir. Han avled blott 30 år gammal och följdes till graven av den liberala pressens mest framstående profiler med den åldrade Hierta i spetsen. Stora förhoppningar hade fästs vid S:s person; de infriades blott sparsamt och i memoarlitteraturen träder han vemodsfullt fram som en av 1800-talspublicistikens unga döda.