Fredrik B Schwerin, von

1 von Schwerin, Fredrik Bogislaus, f 6 okt 1764 i Stralsund, S:t Nikolai, d 9 april 1834 i Sthlm, Klara. Föräldrar: riksrådet greve Jacob Philip v S o grev Charlotta Sofia Margareta v Bohlen. Kvartermästare vid Västgöta kavallerireg 11 sept 75, kornett där 6 juni 77, studerade vid militärakad i Berlin 77-80, sekundadjutant genom byte vid kavallerireg 25 april 80, studier vid akad i Strasbourg 81–82, adjutant vid reg 84–27 sept 85, studier vid UU 85–86, inskr där 16 sept 86, hovpredikant 1 sept 86, präst- o pastoralex i Linköping 12 okt 86, prästv där 15 okt 86, inskr vid univ i Göttingen dec 86, fil mag där 17 sept 87, deltog i riksdagarna 86, 89 o samtl 12–34 (led av allm besvärs- o ekon:utsk 12 urt, av förstärkta statsutsk 12 urt, 15 urt, 17/18 urt o 23, av förstärkta allm besvärs- o ekon:utsk samt förstärkta KU 15 urt, ordf i särsk utsk 15 urt, led av bevilln:utsk 17/18 urt, ordf i statsutsk 28/30), kh i Sala stad o landsförs från 19 febr 88, kontraktsprost där 2 maj 88, TD vid UU 7 okt 09, led av Västmanlands läns hushålln:sällsk:s förvaltnutsk 15, av 1822 års finanskomm maj 22-febr 23, ordf i riksbanksfullm 13 aug 23, led av myntkomm 30–31. Polit o ekon skriftställare. – LVA 04–21, KorrespLLA 12, LLA 22, LPS 26.

G 17 sept 1788 i Nacka, Sth, m hovfröken Lovisa Charlotta af Petersens, f 16 dec 1767 (orig:geneal, RHA) i Sthlm (El-genstierna), d 20 jan 1839 i Sala, dtr till kanslisten Johan Abraham af P o Eva Lovisa Forbes.

Född in i gammal sv-pommersk högadel blev det för Fredrik v S som för hans bröder naturligt att se framför sig en livsbana som militär. Att som i hans fall redan som tioåring formellt antas till en befattning vid morbroderns regemente Västgöta kavalleri var då - med den rätta bakgrunden - inte helt ovanligt. Mer udda var att han redan några år senare fick möjlighet att bevista den "académie militaire" som Fredrik II av Preussen hade grundat 1765. Efter tiden i Berlin följde studier i Uppsala och Strasbourg. Begynnande ögonproblem under denna period, som han sedan fick dras med livet ut, satte dock punkt för den militära karriären redan 1785.

Eftersom de stora familjefideikommissen i Östergötland 1779 hade övergått till äldste brodern Philip, gällde det att finna något annat alternativ till framtida ståndsmässig försörjning. Under 1780-talet hade Gustav III visat en tilltagande benägenhet att använda sin utnämningsrätt till regala pastorat för att vinna politiskt stöd hos den alltmer oppositionella högadeln, en möjlighet som S tycks ha insett och förankrat under en kortare vistelse vid hovet 1784. Anmärkningsvärt snabba teologiska studier i Uppsala ledde till prästvigning och titeln hovpredikant redan hösten 1786. Efter mindre än ett år i Göttingen som komplement utnämndes han vid 23 års ålder till kyrkoherde och kontraktsprost i Sala – utom förslaget, till stadens bestörtning och under den politiska oppositionens gissel.

Kallad av kungen till fältprost efter krigsutbrottet i Finland 1788 återvände S redan efter några månader fylld av en kritik, som han även vågade ge visst uttryck åt. Hans förhållande till kungen svalnade, och – om än i princip rojalist och gustavian – låg han fram till kungens död 1792 oppositionsströmningarna nära. Som rent politiskt utnämnd till ett rikt pastorat kunde S vid sitt tillträde i Sala inte räkna sig tillgodo något anseende som prästman men hade med säkerhet en allmänbildning, en internationell orientering och ett socialt kontaktnät som vida översteg den vanliga landsortsprästens. I praktiken överlät han närmast helt predikningar, förrättningar och annan reguljär prästtjänst till sina komministrar. Hans håg och förutsättningar låg på det handfasta planet i form av tidens kyrkotukt, fattigvården, administrationen och kyrkobokföringen samt inte minst skötseln av prästgården med tillhörande jordbruk.

Prästtjänsten hade givit S förutsättningar att gifta sig, och prästgården – som han lät höja till två våningar och förse med nya ekonomibyggnader – kom alltmer att framträda som ett gods med aristokratiska ambitioner. I "grevgården" tycks de dagliga rutinerna ha varit rätt enkla men sällskapslivet så ståndsmässigt som orten medgav. Trädgården runt huset utvecklades dll en av de främsta anläggningarna i länet. Miljön har beskrivits av E M Arndt (bd 2) under hans sv resa 1804. Arndt umgicks flitigt med S under sina besök i Sverige; de båda delade oron över den politiska utvecklingen på kontinenten och förmedlade litteratur till varandra.

Ett centralt engagemang för S blev prästgårdens jordbruk, som han moderniserade och drev upp till bästa skick. Med avsevärda nyodlingar som komplement lyckades han tredubbla avkastningen. Som en av tidens mönsterbildande större lantbrukare importerade han nytt växtmaterial från Tyskland samt gjorde försök med salpetergödning, ympning av boskap och nya utfodringsmetoder. Även om hans huvudintressen då hade hunnit riktas åt annat håll, intogs han i LA redan vid dess bildande, först som korresponderande ledamot, senare även som arbetande. Han var en av de drivande krafterna vid tillkomsten av länets hushållningssällskap kort därefter och ingick i dess förvaltningsutskott. Dock lyckades han aldrig, som kompensation för arbete och kostnader, erhålla de frihets- och besittningsår av bostället för sig och sina arvingar som han begärt av K M:t.

Även ledamotskapet i VA motiverades med hans framträdande insatser för jordbruket men tog slut snöpligt om än stilenligt. En rätt banal tvist om nya grundregler för akademin, som den principfaste S ansåg alltför styrande över en fri forskning, gav honom anledning att utträda. Också i PS, i praktiken något av en länk mellan akademierna och hushållningssällskapen, engagerade sig S. Typisk för hans drivkrafter, som förenade 1700-talets praktiska hållning till modernäringen med det tidiga 1800-talets mer sentimentalt nationella perspektiv, var synen på växelbruket som aktiverande och för allmogen även moraliskt överlägset det gamla trädesbruket.

S:s egen familj blev med tiden ganska stor, och han ägnade själv mycken tid och omsorg åt uppfostran av barnen med ledande principer som flit, sparsamhet och personligt ansvarstagande. De historiska förebilderna skulle var och en ha för ögonen. Den knappt 16-årige sonen Wilhelms (ovan) död vid Oravais i Finland hösten 1808 - uppmärksammad redan då men först långt senare litterärt gestaltad av J L Runeberg - såg han från denna utgångspunkt ytterst som ett offer åt nationen.

Livet i småstaden Sala - för tiden på ganska långt avstånd från Västerås, Uppsala och framför allt Sthlm - upplevde S alltmer som intellektuellt och kulturellt isolerande, något som hans rastiösa praktiska verksamhet i längden inte kunde kompensera. Prästgårdsbiblioteket växte ut från väsentligen teologi, traditionell historia och litteratur på lantbruksområdet mot mer av statsvetenskap, nationalekonomi, filosofi och pedagogik. Tyngdpunkten låg naturligt på den tyska litteraturen, men S intresserade sig också speciellt för historia och statsskick i England, även om han troligen inte behärskade engelska särskilt väl. En grund för detta hade möjligen lagts i Göttingen, ett lärosäte som ansågs engelskinfluerat och internationellt i allmänhet.

S:s vida referensramar och ökade beläsenhet speglas tidigast i argumentationen för en grundläggande skolbildning, som han första gången gav offentligt uttryck åt som preses vid prästmötet i Västerås 1804. Tanken på en form för nationell fostran låg i tiden, och S hade tagit initiativet till att den schweiziske reformpedagogen J H Pestalozzis idéer studerades närmare på plats. Den variant han själv lanserade och även redovisade i Skrifter i upfostran och allmän cultur (1805) hade främst tyska förebilder och gick ut på en "industriskola" som en för alla klasser och båda könen gemensam bottenskola i förening med lärarseminarier. Draget av pragmatism och nyttotänkande är tydligt, och för S gällde det väl så mycket att rädda allmogens barn från följderna av bristande vård och tillsyn i hemmet och hos dem skapa en samhällsgagnelig anda av lojalitet och flit (industri). I konceptet ingick även nya inslag som fysisk träning, hantverk och musik som uttryck för föreningen av arbete, undervisning och kultur.

En folkskola som motor i ståndscirkulationen föresvävade knappast S. Det i grunden sociala och nivåbestämda uppfostringssyftet i främst nationens intresse kritiserades också av andra sv reformpedagoger, t ex C U Broocman (bd 6), som alltför litet orienterat mot individens behov av djupare mänsklig bildning och egna utvecklingsmöjligheter. Initiativet rann ut i sanden, men med sin känsla av tillhörighet till den upplysta eliten hade S i det nya klimatet efter 1808-09 års krig och under påverkan av den tyska nyromantiken och nyhumanismen inte alltför svårt att flytta fokus mot det högre utbildningsväsendet - en "vetenskapsskola" avsedd för de bildade och ledande klasserna. Särskilt tydligt var detta vid riksdagen 1815, då S snarast tog avstånd från ett av andra framfört förslag till folkskolereform.

Fundamentalt för varje bildningssträvan var enligt S "historiens arkiv" med de erfarenheter och exempel det förmedlar. Med detta mål för ögonen blev de historiska läroböckernas låga kvalitet och brist på större perspektiv något som kritiserades även av opinionsbildare som E G Geijer. Som alternativ utgav S på eget förlag Grund-linier till staternas historia (1811–13), och han ville gärna jämföra historielärarens kall med konstnärens. Projektet blev emellertid en kostsam affär och kritiken i huvudsak ogin. Uttryck för liknande ambitioner var hans intresse vid samma tid för att skapa "mönsterbibliotek" och främja goda översättningar från kulturspråken. Som medlem ingick S i både Uppsala läsesällskap, som fungerade som en av hans kanaler till den utländska litteraturen, och C C Gjörwells Upfostringssälskap. Även om hans idéer och förslag kring skola, folkbildning och kulturförmedling inte fick mer konkreta genomslag, blev S med sin initiativförmåga och kringsyn en av de tongivande i tidens motsägelsefulla debatt på området.

Från början saknade S djupare känsla för skönlitteratur, och hans intresse för särskilt Goethe, Schiller och Lessing tycks ha blivit väckt relativt sent. Omkring 1810 kom han i kontakt med det i Uppsala bildade Auroraförbundet, som med tidskriften Phosphoros ville förnya den sv litteraturen efter tyskt romantiskt mönster. Banden till denna krets med P D A Atterbom i spetsen stärktes under de följande åren med S som en fristående äldre sympatisör och gynnare. Andra namn som möter bland de unga s k fosforisterna är L Hammarsköld, C Livijn, V F Palmblad och J C Askelöf, med vilka S under 1810-talet delade flera publicistiska försök och politiska initiativ i romantiskt konservativ anda. Den i vissa stycken likasinnade men udda filosofen B Höijer (bd 19) hade S lärt känna redan tidigare. Prästgården i Sala blev tidvis en mötesplats för fosforisterna, och brevväxlingen med dem speglar S:s idéutveckling och varierande grad av vantrivsel. Bidragen till bl a Phosphoros och Poetisk kalender upptog översättningar och recensioner men var också materiella. Även till Atterbom personligen lämnade S vid några tillfällen ekonomiskt stöd.

Sin egentliga riksdagsdebut gjorde S i Örebro 1812, troligen mest därför att hans växande intresse för litteratur och folkbildande publicistik aktualiserat tryckfrihetsfrågorna. Som en förebild såg han det engelska jurysystemet i sådana mål, infört några år senare. Men som många andra påverkades han starkt av den nye kronprinsens kraftfulla framtoning och höll i praktiken en låg profil i debatten om 1812 års TF med dess olycksbådande indragningsmakt.

Vid nästa riksdag 1815 framträdde S med ett annat självförtroende och visade sig som en av riddarhusets skickligaste talare. Snabbt blev han frontfiguren i vad han - med England som främsta konstitutionella förebild - såg som regeringens "lojala opposition", och han fick ordförandeposten i det särskilda utskott som tillsatts för att finna konjunkturpolitiska medel mot den ekonomiska krisen i kontinentalfredens spår. Som ordförande inspirerade han till utskottets starkt agrarprotektionistiskt färgade yttrande, även om det i andra delar långtifrån helt följde den linje han valde att redovisa separat. För den frihandelssinnade politiken i regeringskretsen, som främst företräddes av G F Wirsén, A G Mörner och Hjärta, innebar utgången trots allt ett tydligt nederlag. 1816 års skyddsvänliga tulltaxa samt Wirséns och Järtas utträde ur regeringen kunde i sak betraktas som en reaktion av parlamentarisk typ, men S avböjde genom ett antal komplicerande villkor ett erbjudande att bli statssekreterare för handels-och finansärenden. Med viss rätt kritiserade Wirsén S för att vara inkonsekvent och i slutänden undandra sig ett formellt rådgivaransvar. Själv såg S sin politiska framgång som begränsad, vartill möjligen kom en självinsikt om bristande grundkunskaper på området.

Utgivningen av den statsekonomiska journal, som planerats av S redan före riksdagen och som utskottet ställt sig bakom i syfte att skapa ett säkrare och lättillgängligare faktaunderlag för den ekonomiska politiken, lyckades Järta förhindra. Tidskriften Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper utgavs samtidigt av S, Livijn och Askelöf i några nummer men nedlades snart i protest mot tendenserna till förhandscensur. Bortsett från det maktpolitiska spelet utvecklades en personlig rivalitet mellan S och Järta, som var ekonomiskt liberal men i övrigt återhållande. För S var det närmast tvärtom. I sin samhällsekonomiska åskådning var han nu starkt konservativ - som fysiokraterna ansåg han dock en inre näringsfrihet gynnsam för jordbruket - men i tryck- och yttrandefrihetsfrågor närmast liberal. Försöken att i tidskriftsform eller annan offentlighet öka vad S såg som en nödvändig medborgarkunskap betraktade den krävande och exklusive Järta som ett steg mot ytlighet, halvbildning och "barbari". Den bittra polemiken Järta och S emellan pågick länge och på olika nivåer och tillspetsade troligen Järtas syn på tidens kulturpolitiska och litterära trender i negativ riktning.

Regeringens passivitet och avsaknad av tydligt handlingsprogram 1815 hade då berett marken för oppositionen. 1818 valmän bättre förberedd, och - troligen genom Wirséns manövrer - S hölls utanför det finanspolitiskt viktigaste organet vid riksdagen, stats- och bankoutskottens gemensamma s k finansberedning. För den självständige S ökades känslan av obehag och inaktivitet ytterligare av splittringen på oppositionssidan med den yvigare C H Anckarsvärd (bd 1) som en ny centralfigur på uppgång. Till sist försökte S trots detta samla sig till ett nytt finanspolitiskt helhetsprogram av mer expansionistisk prägel, vari ingick bl a ett förenat statslåne- och hypotekssystem och en låt vara starkt villkorad modell för realisation i syfte att stabilisera penningvärdet. Men tiden hade runnit ut, de relativt invecklade förslagen fick ingen politisk respons och S lämnade riksdagen i förtid. Hans litet trevande hållning före riksdagen får en viss belysning i skriften Bidrag till kännedom af fäderneslandet (1817) med dess omfokusering från handelsbalansfrågor till penningpolitik.

På den politiska arenan hade romantikerna - med S som den mest framträdande - under 1810-talet framträtt i en de facto ideologisk oppositionsroll mot en statsledning som ännu präglades av upplysningens tankar och med den upplysta despotin som ideal. Omkring 1820 skedde ett omslag såtillvida att den litterära striden mattades och de romantiska och nationella strömningarna integrerades i det politiska etablissemanget. Ett tillfälligt bakslag för S i detta skifte blev förbudet mot det Sällskap för medborgerlig talekonst som han 1820 bildade som slutet debattforum efter engelskt mönster och med en mer begränsad syftning än den Academie för statskunskap som föresvävat honom tidigare. Att de formella argument, med vilka man i efterhand försökte legitimera den misstänksamme Karl XIV Johans reaktion, var krystade låg i öppen dag, och förbudet blev en engångsincident. Dock komplicerade det en tid förhållandet mellan S och kungen och reflekterades ännu i skriften Om riksdagar ... (1822), vilken kan betecknas som hans politiska huvudarbete.

Våren 1822 intogs S i den stora finanskommitté som under Wirséns ledning skulle förbereda 1823 års riksdag. Dess realisationsförslag, som S väsentligen gillade, passade emellertid inte kungen, och den tilltänkta propositionen uteblev. Vid riksdagen valde S trots detta att prioritera sitt arbete med realisationsfrågan och tona ner sin roll som oppositionsledare, som i stället övertogs av den mer populistiske Anckarsvärd. Någon myntrealisation blev det inte, men S utsågs till ordförande i bankofullmäktige och fick därigenom möjlighet att mer fortlöpande arbeta för sin hjärtefråga. Samtidigt blev det allt tydligare att oppositionen breddats, blivit mindre disciplinerad och börjat söka sig nya vägar på ett sätt som S hade svårt att acceptera. En skilsmässa gick inte att undvika, och även om denna skedde gradvis och utan åthävor blev det uppenbart att S därefter ansågs ligga regeringslägret närmast.

Från sin position i Riksbanken fick S under de följande åren en nyckelroll som förmedlande länk mellan kungen, statsråden och riksdagen i de kritiska frågorna kring bl a realisationen, spannmålstullarna och kungens växeloperationer. Förhållandet dll Karl XIV Johan och Wirsén, som återinträtt i statsrådskretsen, utvecklades snabbt till det bättre, och S fick 1826 tillfälle att återigen avböja en statsrådspost. Inför den nya riksdagen 1828 fanns i statsrådet och hos S en gemensam strävan att förmå kungen att till sist acceptera en myntrealisation med devalvering. Wirsén hade avlidit 1827, men en överenskommelse mellan S och C J af Nordin (bd 27) lade grunden till det samordnade agerandet i realisationsfrågan. I paketet låg stöd till regeringen för statsregleringen men också inslag av särskild vikt för kungen berörande bl a inflytandet över Riksbankens styrning, försvarsutgifterna och vissa privatekonomiska frågor.

I uppgörelsen mellan S och Nordin ingick sludigen att S skulle bli ordförande i statsutskottet liksom i den med bankoutskottet gemensamma beredningen. Syftet att bädda för ett realisationsbeslut låg också bakom S:s publicering av Författningar rörande banko-verket (1828). Huvudbetänkandet i realisationsfrågan, som utskotten samfällt avlät i juni 1829, var skrivet av S och B Rosenblad (bd 30, s 483), en tongivande realisationsförespråkare och bankreformist som S hade förhandlat med i saken redan ett år före riksdagen och som han även samarbetade med i frågan om en ny banklag. Riksdagens beslut blev dll sist i princip positivt efter energiska insatser av både S och Rosenblad men villkorat på sådant sätt att det ändå inte kunde genomföras omedelbart. Kungens ytterst motvilliga sanktion i början av 1830 kan förklaras av ett minst sagt oklart utfall av den politiska kompensation han hade räknat med. För detta kunde S inte lastas. Däremot fick han uppbära åtskilligt klander av oppositionen för att före och under riksdagen ha spelat under täcket med regeringen.

För S förblev realisationsmålet det allt överskuggande, och han avböjde med hänsyn dll detta ännu ett erbjudande 1830 att inträda i regeringen. Trots bankofullmäktiges ansträngningar att efter riksdagen infria förutsättningarna för realisationen blev man emellertid tvungen att inkalla en urtima riksdag på nyåret 1834. S medverkade i debatterna på Riddarhuset så sent som i mars men avled kort därefter, innan riksdagsbeslutet tagits om en omedelbar realisation.

Utan att egentligen fylla sitt prästkall blev "riksprosten" S ändå med tiden alltmer respekterad lokalt för handlingskraft, omdöme och en patriarkaliskt framtonande strävan för det allmänna bästa. Hans riksdagskarriär och exklusiva sociala ställning gjorde också intryck. I egenskap av hovpredikant åtföljde S 1805 Gustav IV Adolf till Pommern. Doktorsgraden 1809 tycks ha varit delvis ceremoniellt betingad och enligt hans egen uppgift inte krävt några större offer. Även om han 1800 och 1811 provpredikade för tjänsten som pastor primarius i Sthlm, är det uppenbart att skälet till detta var väsentligen annat än en fortsatt klerikal karriär. Formellt kvarstod S på tjänsten i Sala livet ut, även om hans myckna frånvaro inte sågs med blida ögon av domkapitlet i Västerås. An mer fiktiv blev befattningen i början på 1820-talet, då han till sist anskaffade en fast bostad i Sthlm, överlämnade bestyren i kontraktet till en annan kyrkoherde och utarrenderade prästbostället till dottern och magen. 1830 förvärvade han Jakobsbergs gård i Järfälla strax utanför huvudstaden.

Ideologiskt genomgick S före sin "politiska" period en process, som hade sin utgångspunkt i det sena 1700-talets rationella upplysningstänkande och dess avläggare i tysk filantropism. Påverkad från engelskt håll av både utilitaristernas nyttotänkande och den liberala tonvikten på individens rätt dominerades han efter händelserna 1809–10 alltmer av den frambrytande romantikens känslomässiga och konservativt orienterade patriotism. Genomgående i denna palett av impulser var snarast en luthersk form av pliktmoral, som tidigt gav S:s samhällsbild mer av sammanhang och särprägel än bara som läsefrukt eller tidsspegel.

Av kvardröjande upplysningsanda, liberalt frisinne, romantiskt nationella ideal och otvungen intressepolitik i förening lyckades S i riksdagsarbetet skapa en inte helt konsekvent men ändå samlad politisk plattform. Utan större fotömsningar kunde han utgå från egendigen samma koncept både i opposition och senare i sitt stöd till regeringsmakten i takt med 1820-talets radikalisering av riksdagsdebatten. Till fungerande partichef var han inte lämpad med sin impulsiva, rastlösa och oberoende läggning - "en vulkan, uti vilken det beständigt sjuder och arbetar" (Ekmarck). Omvittnat är hur han talade hellre än lyssnade, väckte respekt snarare än tillgivenhet. Principiellt tog S avstånd från ett partiliv som det frihetstida och såg mer som sin mission att öppna en levande samhällsdebatt inom i varje fall de bildade klasserna. Vid sidan av pressens betydelse talade han för större offentlighet i riksdagens förhandlingar som ännu ett steg i den riktningen. Det nya JO-ämbetet - tolkat som den oväldige ämbetsmannen snarare än folktribunen - hade i honom en tillskyndare.

I sin självbild av mer lärare än opponent kunde S trots vissa motgångar och svackor aldrig slita sig från den "magiska krets" (Askelöf) som politiken kom att utgöra. Sin sista skrift i samhällsekonomiska ämnen publicerade han så sent som 1831. Speciellt efter 1823 tycks han både under och mellan riksdagarna ha uppslukats av de bank- och penningpolitiska frågorna på ett sätt som tärde på både hans hälsa och hans lynne.

Ännu på 1820-talet representerade kungamakten och regeringskretsen, dominerad av 1809 års män, en upplysningstradition av rätt rigid karaktär, ekonomiskt liberal men med liten förståelse för bredare medborgarbildning och parlamentariska idéer. En nationellt färgad idékonservatism av S:s speciella märke blev i den jämförelsen mer dynamisk och framåtriktad. Att S läst och selektivt tagit intryck av samtida idédebattörer som Adam Smith, Edmund Burke och Benjamin Constant är belagt. Svårigheten för den beläste och besjälade S blev mindre att finna de ideologiska motiven och exemplen än att dra de praktiska slutsatserna och tillämpa dem i den sv miljön. Till skillnad från många andra krafter i oppositionen ville S ha en stark och handlingskraftig regering, vars ledamöter och värderingar inte nödvändigtvis behövde ersättas men väl påverkas i positiv riktning av en konstruktiv opposition. Även om hans parlamentariska perspektiv var ofullgånget och intressefältet alltmer begränsat till den ekonomiska politiken, kom S att spela en ledande roll i den konstitutionella debatten fram till 1830-talets nya och borgerligt präglade liberala opposition.