Carl Johan Schönherr

Schönherr, Carl Johan, f 10 juni 1772 i Sthlm, Klara, d 28 mars 1848 i Lerdala, Skar. Föräldrar: sidenfabrikören Johan Christian S o Lovisa Christina Herman. Sidenfabrikör i Sthlm 91–16 april 11, deputerad för sidenfabrikssocieteten där 02, led av borgarståndet vid riksdagen 09–10 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk), kommerseråds titel 23 dec 12, godsägare på Sparresäter, Lerdala, från 12. – LVA 09, LPS 10, LFS 15, LVVS 18, LLA 28, LVS 36, led av ett flertal uti lärda sällsk.

G 1) 24 maj 1795 i Sventorp, Skar, m Helena Catharina Ferelius, f 29 mars 1769 i London, Sv förs, d 14 april 1808 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till prosten Arvid F o Sara Kullman; 2) 9 sept 1810 i Sthlm, Ad Fredr, m Benedicta Carlotta Billberg, f 12 nov 1779 i Bunkeflo, Malm, d 22 nov 1864 i Hova, Skar, dtr till v kontraktsprosten Elias B o Lovisa Maria Hjelm.

S:s far inflyttade från Sachsen till Sthlm där han anlade en sidenfabrik. Blott 19 år gammal övertog S skötseln av rörelsen som han drev i kompanjonskap med sin mor under namnet Lovisa Christina Schönherr & Son. Verksamheten utvecklades till att omfatta 72 vävstolar och 200 arbetare, således en betydande industri. 1805 inträdde fabrikören Erik Lundgren i firman och 1811 överlät S hela rörelsen, då benämnd Schönherr & Lundgren, på denne. Själv etablerade sig S, främst av hälsoskäl, som godsägare på säteriet Sparresäter nordost om Skara. Redan som tolvåring fascinerades S av insekter; kanske hade detta intresse sina rötter i att råvaran till sidenindustrin fabricerades av en insektsart. Intresset växte, inte minst sedan han genom sitt andra äktenskap blivit svåger med Gustaf Johan Billberg (bd 4), framstående entomolog, allmänzoolog och botanist. Denne rekommenderade bl a att 100 exemplar av varje art skulle tillvaratas, ett förfarande fjärran från senare tiders syn på dokumentering, och kom säkerligen att betyda mycket för S:s fortsatta entomologiska verksamhet. S hade även, innan han flyttade ner till Sparresäter, livliga kontakter med Carl Peter Thunberg. Denne var vid sidan av sina stora botaniska intressen även en framstående entomolog, och S korresponderade med honom under mer än 35 år.

Genom flyttningen till Sparresäter kom S nära Leonard Gyllenhaal (bd 17) på Höberg i Norra Vånga, vilken tillsammans med Conrad Quensel (bd 29, s 551) tidigare hade tjänstgjort som hans mentor. Kontakterna blev täta, både genom personliga besök och brevledes. Upp till två brev per vecka utväxlades mellan dem under flera år. Båda var hängivna swedenborgare. S hade också många utländska kontakter, såväl i Mellaneuropa och Brasilien som i Ryssland. Detta förutsatte goda språkkunskaper som han själv måste ha uppövat; bl a hade han hjälpligt lärt sig latin vilket underlättade korrespondensen med de utländska entomologerna.

I början av 1800-talet florerade ett omfattande utbyte av naturalier mellan sv biologer, vilket bl a omfattade lådor med insekter från varmare världsdelar. S fick på detta sätt tag på ett mycket rikhaltigt material av skalbaggar som var av stort värde för hans senare vetenskapliga utredningar. Möjligen fick han också under sin tid som sidenfabrikör utländska handelskontakter som kunde lämna bidrag till hans samling. Flera Linnélärjungar hemförde från olika delar av världen stora insektssamlingar, som sedan fanns tillgängliga i Sverige. S bedrev sålunda en omfattande byteshandel med Thunberg, och av Adam Afzelius (bd 1) fick han köpa en insektssamling med material från bl a Sierra Leone.

Redan vid 1800-talets början hade det uppstått en ganska ohållbar förvirring och oreda i namnsättningen av skalbaggar. Flera entomologer som var aktiva i olika europeiska länder beskrev samma arter under olika latinska namn. Ofta var nybeskrivningarna av arterna mycket knapphändiga. De olika karaktärer som togs upp i dessa beskrivningar var dessutom svåra att bedöma för andra entomologer. Man hade också dålig kunskap om hur mycket vissa arter varierade i utseende, vilket fick till resultat att samma art av samma entomolog kunde beskrivas under olika namn. Svårigheten att få tag på litteratur som publicerats inom området orsakade även att synonyma namn på skalbaggar ökade. I ett försök att bringa ordning i namnsättningen publicerade därför S ett större arbete i tre band, Synonymia insectorum, oder: Versuch einer Synonymie aller bisher bekannten Insecten (1806-17), illustrerat av bl a J W Palmstruch (bd 28, s 712). 1 detta omfattande arbete finns förslag till en rad systematiska ändringar som till vissa delar ännu står sig (2002). I en fjärde del till Synonymia insecto-rum, en volym kallad Curculionidum disposido methodica (1826), kom S in på vivlarna, den skalbaggsgrupp som han i fortsättningen skulle ägna sin mesta forskarmöda. Vivlarna är den artrikaste skalbaggsfamilj som finns i världen med över 50000 beskrivna arter. S publicerade ett omfattande verk i 16 volymer om denna grupp, Genera et species Curculionidum (1833-45). Linné hade behandlat endast 100 arter men genom S:s bearbetningar kom gruppen att omfatta 7 000. Till S:s stora verk bidrog många sv entomologer med artbeskrivningar, förutom Afzelius, Billberg och Gyllenhaal också C H Boheman (bd 5), J W Dalman (bd 10) och G v Paykull (bd 28). Eftersom beskrivningarna var signerade går det att ange auktorskap till dessa arter, vilket i vissa andra entomologiska arbeten från denna tid varit ett problem.

S:s arbeten gav honom ett grundmurat rykte som en av dem som bidragit till att bringa ordning i en omfattande oreda vid namnsättningen av vivlarna. För familjer, underfamiljer, släkten och arter liksom för den inhemska vivelfaunan används fortfarande (2002) de namn som S etablerade. Även stora delar av den systematiska ordning av djuren som han föreslog är alltjämt gångbara; detsamma gäller även för arter från andra världsdelar.

S var framsynt. Han reagerade mot den dåliga lokaletiketteringen av insamlade djur. Ofta saknades uppgifter om var de djur som fanns i samlingarna var tagna. På sin höjd satt det kanske en etikett med namnet "Suecia" fästad vid djuret. S författade därför en skrift, Om sättet att insamla och förvara insecter (1826), där han förordade att man skulle anteckna "å ett litet papper, som fästes utmed insekterne, stället varest de äro fundne". Dessa tankar var mycket moderna. I senare tid då uppgifter om både gamla och nutida fynd av djur i samlingar lagras i databaser är det viktigt med så noggranna lägesbestämningar som möjligt.

Under exkursioner i omgivningarna runt Sparresäter, men även på andra platser i Västergötland, gjorde S under 36 år anteckningar om sällsynta insekter. I för- teckningarna angav han ej blott lokaler och datum för fynden utan gjorde också notiser över var i naturen skalbaggarna påträffats. Detta material utgör för den senare naturvården ett tankeväckande dokument om faunaförändringar i skogsmark under mera än ett sekel. Det finns dessutom mycket värdefulla uppgifter om var i naturen och i vilken frekvens arter förekom för mer än ett och ett halvt sekel sedan. Flera arter i S:s anteckningsbok blev senare kraftigt tillbakaträngda till något enstaka skogsbestånd i sydligaste Sverige. En art som han fann under granbark vid Sparresäter har aldrig mera återfunnits i landet.

S:s mycket noggrant bestämda samlingar av insekter, bl a omfattande 52 000 exemplar av skalbaggar, finns bevarade på Naturhistoriska riksmuseet. Många av dessa djur lånas ut till insektsspecialister över hela världen. De av S insamlade djuren hjälper på så sätt fortfarande till att bringa ordning i den komplicerade systematik som gäller för världens artrikaste skalbaggsfamilj, vivlarna.