Henrik Reuterdahl

Reuterdahl, Henrik, f 10 sept 1795 i Malmö, Caroli, d 28 juni 1870 i Uppsala. Föräldrar: perukmakaren Bengt Fredrik R o Anna Christina Askelund. Elev vid Malmö latinskola 03, inskr vid LU 6 febr 11, informator i Gbg o Uddevalla 11–15, filol kand vid LU 15 juni 16, FK 3 maj 17, disp pro gradu 13 juni 17, mag 21 juni 17, doc vid teol sem 23 okt 17, disp för teol ex 20, e o adjunkt vid teol fak 28 juli 24, allt vid LU, prästv 18 dec 25, prefekt vid LU:s teol sem o prebendekh i Västra Kärrstorp o Glostorp, Malm, 1 dec 26, prost 17 juni 27, medutg av Theologisk quartalskr 28–33 o 36–40, TD vid LU 27 nov 30, tf univ:bibliotekarie där 26 april 33, ord 23 nov 38–1 maj 50, förste teol adjunkt vid LU o prebendekh i Uppåkra o Flackarp, Malm, 31 okt 33, prof i dogmatik o moralteologi där o prebendekh i Husie o Skrävlinge, Malm, 9 febr 44, deltog i riksdagarna 44–51 o 56–66 (led av KU 44–51, av talmanskonferensen 50–51 o 56–66, talman i prästeståndet 56–66), förste teol prof i kyrkohist o symbolik vid LU samt domprost o prebendekh i Lunds domkyrkoförs 19 aug 45, led av komm ang revision av univ:ens statuter 48–april 51, rektor för LU 49–50, statsråd o chef för ED 3 april 52–9 mars 55, biskop i Lunds stift o prokansler för LU 9 mars 55, ärkebiskop o prokansler för UU från 31 jan 56, ordf bl a i bibelkommissionen 25 sept 56. – LFS 25, LVHAA 38, LSkS 38, LVS 43, LVA 48 (preses 53–54), LSA 52, led av Serafimerorden 5 maj 60. – Ogift.

R blev tidigt föräldralös. Liksom farfadern var hans far perukmakare och frisör; kunderna tillhörde Malmös övre skikt och betjänades i hemmen. Tidigt tycks R därmed ha lärt sig en viss servilitet mot den som var inflytelserik, ett drag som han kombinerade med en osedvanlig begåvning med breda intressen. Mecenater ur Malmös övre skikt bekostade hans skolutbildning.

R disputerade i grekiska för Esaias Tegnér och författade, mot tidens sed, själv den avhandling han hade att försvara. Senare i livet menade R att han av ingen lärt sig så mycket som av Tegnér och deras vänskap varade livet ut. 22 år gammal blev R docent vid teologiska seminariet i Lund, vilket bildats för att tillgodose kyrkans behov av blivande präster. Tillsammans med M E Ahlman (bd 1) och J H Thomander ville R modernisera och fördjupa prästernas utbildning, avlägsna den från gymnasiet och göra den till en uppgift för universitetsteologin. När seminariet 1831 upplöstes konstaterade R emellertid att man där "med en mindre välbetänkt förkärlek för det praktiska [tillåtit] ynglingarna att ägna sig åt detta, innan de hunnit genom förvärvade teoretiska kunskaper vinna den enda säkra grundläggningen för denna praktiska bildning" (Theol quartalskr 1831).

R intresserade sig som exeget för de källkritiska frågorna och framlade i en tidig uppsats skälen för att Lukas evangelium skulle gå tillbaka på en hebreisk förlaga. I en annan undersökning ville han i J G Eichhorns efterföljd på filologiska och innehållsanalytiska grunder visa att Titus-brevet inte var författat av Paulus personligen. I sina teser för pastoralexamen argumenterade R för att Bibeln såsom sådan inte innehöll ett färdigt och enhetligt dogmsystem, utan att man där kunde se en teologisk utveckling.

Utan att nå målet för sin strävan speciminerade R 1824 för professuren i österländska språk vilket medförde att han leddes över till ett annat fält inom teologin. Genom att 1826 som specimenarbete för en adjunktur i teologi utge en källkritisk undersökning av Eusebius' Kyrkohistoria från 300-talet tog han steget över till den egentliga kyrkohistorien. Till tusenårsfirandet av kristendomens införande i Sverige publicerade han en uppsatsserie, Ansgarius eller begynnelsepunkten af christendomen i Sverige (Theol quartalskr 1830). Med sin medvetna, av 1700-talsrationalismen inspirerade och av Tegnér understödda källkritiska hållning och sin strävan till objektiv analys av primärkällor, blev R genom detta arbete en portalgestalt för modern sv kyrkohistorisk forskning. Uppsatsen är "den första historiska avhandlingen i Sverige, där författaren konsekvent tillämpade en modernt vetenskaplig källkritisk metod" (Österlin 1976), men han tar sällan det metodologiska klivet över till "förklaring med konstruktion" (Blückert). Framställningen baserades på en totalinventering av det då kända källmaterialet. Under arbetets gång stod R i förbindelse med likasinnade danska historiker, bl a P E Müller och J L A Kolderup-Rosenvinge. För R framstod det som en för historikern avgörande uppgift att låta materialet komma till tals. Forskarens uppgift var inte att ge det förflutna "absolutions- eller condemnationsutslag" (Studier, kritiker och notiser, 1841, s 57). R undgick dock inte att nu och då heroisera sin hjältar. Av Tegnér kritiserades han emellertid för att han genom att t ex avföra Oden ur historieskrivningen "förstörde poesin i vår historia".

R:s kyrkohistoriska huvudarbete är Svenska kyrkans historia i fyra band (1838–66), omfattande perioden fram till 1533. Arbetet med detta kom att sträckas ut över nästan hela hans liv. Han markerade i företalet sitt syfte, att "bidraga till visshet" om historiens förlopp och ur historieskrivningen avföra sådant som var dubiöst eller rena fiktioner. Han ville "kritiskt undersöka den äldsta svenska kyrkohistoriens material och meddela icke blott undersökningarnas resultater utan ock deras gång och utveckling". R tog därmed avstånd från Geijers strävan att se historien som litterär konst, och denne anmärkte på att R "sönderplockade" historien. R ger "klosterrörelsen, liturgin, den kyrkliga kulturen och det som numera sammanfattas under rubriken spiritualitet" stort utrymme och behandlar inte uteslutande de kyrkoledande organen och personerna. Om än i medvetande om Gud som historiens centrum och mål ville han inte låta händelseutvecklingen få metafysiska förklaringsmodeller eller bli teologisk apologetik (Blückert). Hans kyrkohistorieverk uppvisar därigenom ett jämförelsevis modernt grepp.

Någon bokhandel fanns inte i Lund och R:s bokinköp gick via den Gyldendalska bokhandeln i Khvn. När han övertalade dess ägare att låta medhjälparen C W K Gleerup (bd 17) öppna bokhandel i Lund kom R att bli inspiratören till att en betydande bokhandels- och förlagsverksamhet etablerades i landet. Ehuru de inte var alldeles likasinnade i tänkesättet grundade R tillsammans med sin vän J H Thomander och med Gleerup som förläggare 1828 Theologisk quartalskrift och kunde på så sätt ge vid spridning åt sitt teologiska program. Tidskriften blev mycket uppmärksammad, och R hade där ett långtgående redaktionellt ansvar. Hans ursprungliga tanke var dock att skapa en allmänt humanistiskt orienterad tidning med bredare profil. Tidskriftens syfte var rent vetenskapligt; den skulle vara ett öppet teologiskt forum, eftersom endast "kyrkan känner kätterier, men icke vetenskapen" (Theol quartalskr, 2).

Från denna tid framstår R framför allt som den entusiastiske och inflytelserike, men ändå klart självständige introduktören i Sverige av F Schleiermachers teologiska tänkande och systematisering av den vetenskapliga teologins struktur. R:s intentioner gick dock stundom längre än dennes, dock utan att ta upp den s k kulturprotestantismen. Teologin är, menar R, vetenskapen om de konfessionella uttryckssätten av "det historiska och psykologiska faktum som heter fromhet". Teologin "utgår från" filosofi och historia. Till den filosofiska teologin räknade R därvid religionsfilosofi, apologetik och polemik. Till den historiska teologin förde han exe-getik, kyrkohistoria och dogmatik och till praktiska teologin didaktik, kyrkolagfarenhet och liturgik.

R:s bok Inledning till theologien (1837) ansluter nära till Schleiermachers inflytelserika Kurze Darstellung des Theologischen Studiums (1811). Några år tidigare (1832) hade han utgivit Om det theologiska studium, med särskilt hänseende till Sverige, "en stridsskrift, hänsynslöst frimodig i sitt angrepp, bittert satirisk mot allt vad vetenskaplig slöhet heter" (Aulén 1907). R hävdar där att teologin kan göras till föremål för ett objektivt studium och bör utgå från den kristna kyrkans existens i de faktiska samfundens form. I sv lärdomshistoria framstår R som en nydanare, genom att han på allvar markerar att teologins empiri och metod är helt jämförbar med vad som gäller inom andra vetenskaper. Den sv universitetsteologin kom att ämnesindelas efter R:s principer på ett sätt som i sina grunddrag ännu idag (1997) är tydligt märkbart.

Ett nytt skede i R:s liv inleddes 1844-45. Han kom då som domprost inte blott in i den direkta stiftsledningen i Lund, utan valdes också till riksdagsman i prästeståndet. Domprostutnämningen uppfattades som resultat av en kraftmätning mellan liberala och konservativa krafter inom kyrkan och fick följdverkningar på vida fält. R:s medtävlare var den liberale Thomander och mellan dem båda uppstod härigenom ett motsatsförhållande som förstärktes av en del skilda uppfattningar i teologiska och politiska frågor, så t ex vad gällde konventikelplakatets tillämpning. Hade R tidigare profilerat sig som en universitetsteolog med liberala idéer framstod han från denna tidpunkt som en kyrkoman som lokalt och på riksplanet var banerföraren för en i hög grad konfessionellt orienterad konservativ kyrkopolitik. Samhällets historiskt givna samband mellan kyrka, folk och stat såg han som en positiv tillgång. Kyrkan och staten "skola genomtränga varandra, leva och verka i och genom varandra" (inträdestal i SA 1852). Statens grundsats, "rätt och ordning ... förädlas och helgas" av kyrkans syften "gudsfruktan och dygd". Kyrkans offentligrättsliga ställning fick således inte hotas och konungens ställning skulle vara stark. När R länge motsatte sig representationsreformen var detta grundat i övertygelsen om att de fyra stånden främjade samhällets jämvikt och utgjorde spärr för en materialistisk konfrontationspolitik mellan grupper med olika ekonomisk-politiska intressen.

Den modesta stil i argumenteringen som präglat akademikern R:s språk fick nu vika för politikerns expressiva och värdeladdade framställningssätt. Den framväxande liberalismen och lekmannarörelsen såg han som ett hot mot församlingslivets enhet och som ett uppgivande av enheten mellan kyrkan och folket. Hans hållning var starkt antipietistisk vilket ledde till kritik mot den lågkyrkliga väckelsen och mot sådan föreningsverksamhet som stod i motsatsställning till kyrkans organiska idé. Det är mot denna bakgrund som R:s försvar för konventikelplakatet skall förstås: enskilda religiösa sammankomster utanför familjekretsen "har till syfte att göra den allmänna [gudstjänsten] umbärlig och ersätta den" och därmed underkänna den. Till något sådant kunde han inte medverka. R reagerade starkt mot inte blott angloamerikanskt inflytande på sv kyrkoliv utan också mot att grupper på religiösa eller etiska grunder ville ställa sig vid sidan av eller framom kyrkan. Detta är anledningen till att han också kom att kritisera inte nykterhetssträvanden som sådana men väl den organiserade nykterhetsrörelsen.

I sin bedömning av de frambrytande nyevangeliska väckelserörelserna, främst det s k Orsa-läseriet under 1850-talets första år och den gammallutherska norrlandsseparatismen, kom R i konflikt med den liberala ståndpunkt som ville gå den religiösa pluralismen och inomkyrkliga friheten till mötes. Att "tillåta vilka enskilda sammankomster som helst" var enligt R inte möjligt för "en kyrka, som vill vara ett med det borgerliga samhället". Det var den historiskt-organiskt framvuxna kyrkans uppgift att anordna de offentliga gudstjänsterna. Som en naturlig konsekvens härav blev R en av konventikelplakatets försvarare, men hans roll som pådrivare av repressionspolitiken mot de väckta har (Newman 1939) kraftigt överdrivits. I stället får han ses som en bland många i bred strömning inom kyrkan, där han på grund av sin framskjutna position hamnade i skottgluggen (Sandewall). R:s hållning i denna fråga motiveras av hans av Hegel inspirerade romantiska syn på samhällsorganismens enhet med udden mot individualism och rationalism.

När R i ärkestiftet mötte väletablerade väckelsegrupper synes hans agerande ha tagit en mildare form än under lundaåren. 1852 hade han som konservativ ledamot av prästeståndet utsetts till ecklesiastikminister, av kronprins Karl (XV) övertalad att inträda i ministären. Under sin statsrådstid kom R att handlägga en rad uppmärksammade religionsmål. En av han sista ämbetshandlingar var att genomdriva 1855 års sakramentallag, där lekmannaledd nattvardsgång förbjöds. Den nya lagens stränghet uppfattades på många håll som anstötlig och kom att motverka sitt syfte. Sedan R lämnat statsrådstaburetten upphävdes konventikelplakatet 1858 och sakramentallagen 1864, varigenom den successiva utvecklingen mot religionsfrihet inleddes.

I den sv ekumenikens historia har R dock en plats. När den anglikanska S:t Peters och S:t Sigfrids kyrka i Sthlm 1866 invigdes av biskopen av Illinois assisterade R på dennes inbjudan i full ärkebiskoplig ornat och deltog även i kommunionen. Interkommunion mellan två historiskt framvuxna nationalkyrkor av olika bekännelse var således inte R främmande. I sin kyrkohistoria hade han markerat reformationen som en händelse som inte bröt kyrkans fortgående kontinuitet och samtidens sv kyrka såg han insatt i en vidare, global kyrkogemenskap.

I sin egenskap av ärkebiskop var R prästeståndets talman och fick i denna position vara med om införandet av en lång rad förändringar i kyrkolivet, med vilka han själv knappast kan ha sympatiserat. Hans sista solenna framträdande inför offentligheten blev som det första kyrkomötets ordförande 1868.

R förblev ogift och uppgav själv att en misslyckad kärlekshistoria i ungdomen var ett skäl härtill. Han var mycket umgängsam och barnkär och utgav i de två årgångarna Julläsning för barn (1837–38) berättelsesamlingar som blev mycket lästa och som utgör en av de tidigaste antologierna i sitt slag i Sverige. Han var där den som introducerade bröderna Grimms sagor för sv läsare. I den sv barnbokslitteraturens historia har R på så sätt en viktig plats.

Som bibliotekarie vid LUB genomförde R en betydande upprustning och uppordning av bokbeståndet. Han var själv mycket boksynt och efterlämnade ett privatbibliotek med över 12 000 volymer. R:s på äldre dagar nedskrivna levnadsminnen, som utgavs av Lauritz Weibull 1920, 50 år efter R:s död, har blivit en klassiker i sv memoarlitteratur. Intäkterna från försäljningen härav utgör Ärkebiskop H Reuterdahls stipendiefond vid LU.