Adolf Fredrik Ristell

Ristell, Adolf Fredrik, f 17 juli 1744 i Uppsala, d enl uppg 1829 utomlands. Föräldrar: dans- o språkmästaren Carl Fredrik R o Charlotta Catharina Smedberg. Lektor hos drottn Lovisa Ulrika omkr 65, Gustav III:s bibliotekarie vid Drottningholms slott 77–1 febr 87, vid Sthlms slott 78–87, ledare för Sv Dramatiska teatern 87 (privilegium 25 mars)–88, litteratör, översättare. – LVHAA 86–12.

G 28 mars 1780 i Sthlm (Inrikes tidn 1780, nr 27) m Catharina Maria af Darelli, f 1 maj 1757 där, Jak o Joh, d 12 april 1838 i Gottröra, Sth, dtr till överläkaren o assessorn Johan Anders af D (bd 10) o Johanna Margareta Faggot.

R gjorde den för tiden vanliga litteratörkarriären. Han fick genom en adlig beskyddare en k tjänst. Vid sidan av denna upptog han översättningsarbete och författarskap, och på 1770-talet fick han Vitterhetsakademins pris för två skrifter. Efter anställningen som bibliotekarie hos Gustav III inriktade R sitt skriftställen mot teatern. Han skrev en egen tragedi, Domald, och översatte två av Voltaires tragedier. Under 1780-talet gjorde han en rad översättningar, mest av libretton till operor som framfördes på K teatern.

R är dock främst förknippad med K Dramatiska teaterns tillkomst. Gustav III hade 1773 grundat K teatern, d v s operan, och denna flyttade 1782 från Bollhuset vid K slottet till sin nya byggnad vid nuv Gustav Adolfs torg. Någon officiell talscen fanns inte. Under förra hälften av 1780-talet ledde C v Fersen (bd 15) K teatern. R följde dennes repetitionsarbete, v Fersen tycks ha närt planer på en taldramatisk parallellscen. Han avled dock våren 1786, och i stället blev det R som fick öppna den nya teatern. 1787 ställde han sig i spetsen för det företag som blev K Dramatiska teaterns direkta föregångare. Han menade själv i efterhand att han verkställde "sin avlidne patrons plan" (Anekdoter ...).

Osäkerheten är stor om vilka krafter som låg bakom den nya teatern. R hävdade själv att han inspirerats av v Fersen men att initiativet var hans eget. Hans k privilegiebrev innehöll emellertid en formulering som antydde att företaget överensstämde med planer på högre ort. Det är dock inte känt i vilken utsträckning kungen och dennes funktionärer uppmuntrade eller styrde R.

Redan i ingressen till R:s privilegium att driva teater fastslogs att den nya teatern skulle befrämja sv språkets odling och uppmuntra inhemskt författarskap. När det gällde repertoaren hänvisades R till tragedier, dramer och komedier. De publikvänliga opera-comiquerna var reserverade för Carl Stenborgs privatteater vid Munkbron. R skulle driva teatern "med egen bekostnad, risk och förmån". Han fick inget ekonomiskt stöd; villkoren var tvärtom ganska betungande. Författarersättningarna skulle vara goda, kungen och hovet skulle ha gratis loger och R skulle bekosta priser till dem som skrivit årets två bästa pjäser. Han fick använda Bollhuset hyresfritt men bara två kvällar i veckan. Lokalen disponerades även av kungens franska skådespelartrupp. Denna hade, liksom operan, ekonomiskt stöd från kungen och därmed bättre villkor. Eftersom R dessutom var förbjuden att spela de pjäser som framförts av hovets teateramatörer, det sk Förbättringssällskapet för svenska språket, var han i praktiken avskuren från de bästa verken i den repertoar han var ålagd.

Då det saknades färdigutbildade skådespelare rekryterade R till sin teater en del av operans sångare, som åtminstone hade scenvana. Truppen fick i övrigt fyllas ut med oprövade förmågor. Sammanlagt kontrakterade R ca 40 artister för det första året. Han kunde i förväg inte veta vilka som skulle duga till talskådespelare och värvade därför en stor trupp för att kunna gallra fram kapabla aktörer och aktriser. Han betalade ett helt års ersättning även till dem som inte dög.

Sv Dramatiska teatern invigdes 2 juni 1787 med Visit-timman, en fransk komedi som R själv bearbetat. Av de 16 pjäser han kom att framföra hade han själv med säkerhet lagt handen vid fem, som författare, översättare eller bearbetare. R var ålagd att spela sv dramatik, men han fick inga pjäser från samtida etablerade författare. Enda undantaget var Bellman, som bidrog med divertissementet Värdshuset. Övriga spelade sv författare var mindre betydande. Utöver invigningspjäsen fick R vänta långt in på hösten på någon ny framgång. Då spelades Det oskyldiga bedrägeriet, en fransk komedi som D G Björn (bd 4) bearbetat och försett med inslag som satiriserade den uppmärksammade animala magnetismen.

I mars 1788 var det premiär på det historiska skådespelet Den nyfikna, senare omdöpt till Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna. Stycket väckte till en början ingen större uppmärksamhet, men när det blev känt att den anonyme författaren i själva verket var kungen började publikskarorna strömma till teatern. Då var det dock för sent för R. Hans krediter var förbrukade. I april blev det utmätning och konkurs. Teatern övertogs av hovet och lades, tillsammans med operan, under den k spektakeldirektionen. Den försågs med ekonomiskt stöd och andra förmåner, ensemblen gallrades och lönekostnaderna sjönk. Sv Dramatiska teatern hade förvandlats till K Dramatiska teatern, och denna invigdes 17 maj 1788.

Domen i R:s konkurs gav ingen befrielse från betalningsskyldigheten. Beslutet kom sommaren 1789, men då hade redan R i desperation övergivit sin familj och gått i landsflykt. Det visade sig senare att han tillgripit och pantsatt rariteter ur kungens myntsamling på Drottningholm. R:s vidare öden är i stort sett okända. Hans bokverk Anekdoter ... kom 1790 i engelska, franska och tyska upplagor. 1820 trycktes det på svenska.

R:s eftermäle har solkats av konkursen, stölden ur k myntsamlingen och landsflykten. Den moraliska domen borde dock ta hänsyn till om han hade fulla kontrollen över sitt teaterföretag eller om han var ett redskap som offrades för att bana vägen för K Dramatiska teatern. Om detta är inget säkert känt, men det repertoarfält R tilldelades antyder att kungen gav hans företag högre prestige än Stenborgs. Denne fick däremot den ekonomiskt mest givande repertoaren. Med de givna förutsättningarna kunde R inte få sin teater lönsam. Inte ens om varje föreställning varit utsåld skulle inkomsterna ha täckt utgifterna. Han skulle ha behövt samma ekonomiska stöd som operan och den franska skådespelartruppen, något som också varit naturligt med tanke på de villkor som skrivits in i privilegiebrevet. Den samtida J H Kellgren (bd 21) skrev om R: "Det är synd med den stackarn. God vilja, lättrogenhet och ej den minsta kalkyl" (brev till N v Rosenstein [20 mars] 1788; Sv memoarer s 235).

R verkade i en tid när litteraturen och teatern var på väg att bli yrkesverksamheter. Han meriterade sig inom det traditionella beskyddar- och mecenatsystemet men tog brådstörtat steget över till en kommersiell teaterverksamhet som krävde självständig professionalitet. Mycket få av hans samtida hade någon sådan kompetens. Att driva kulturell verksamhet yrkesmässigt eller i företagsform hade ännu en svag tradition i Sverige. R fick inte heller fria händer. Villkoren för hans teater utfärdades av kungen, och de tyngdes av bestämmelser som närmast hörde hemma i en furstligt reglerad och understödd kultur. Det är svårt att veta om R bara var godtrogen eller om han var manipulerad; faktum är dock att han med en livslång landsflykt och förlorat anseende fick betala K Dramatiska teaterns initialkostnader.

Ett intressant inslag i R:s repertoararbete är hans uppfattning om det korrekta uttalet i tragedier respektive komedier. Han menade att i en tragedi skulle varje skriven bokstav höras; i en komedi däremot borde det vardagliga talspråkets sammandragna och förenklade ljudbild användas. R skrev ut spelmanuskript till komedier med en uttalsmarkerande stavning. Dessa texter har blivit källor till kunskapen om 1700-talets talspråk: 1971 och 1974 gav språkforskare ut R:s komedi Några mil från Stockholm.