Anna Maria Roos

3 Roos, Anna Maria, dtr till R 1, f 9 april 1862 i Sthlm, Finska, d 23 april 1938 i Bombay, Indien. Elev vid Åhlinska skolan i Sthlm ht 74–vt 77, vid H lärarinnesem där ht 79–vt 81, redaktionssekr i OoB 98–02. Förf. – Led av Samf de nio 13–18. – Ogift.

R upplevde sin barndom som disharmonisk. I romanen Marika (1901) ger hon vissa ledtrådar till sin uppväxt, men hon har samtidigt i brev uppgivit att denna innehållit betydligt mer lidande, både fysiskt och känslomässigt, än vad som framkommer i boken. R var enda flickan i familjen och därtill länge "hemmadotter". Hon bodde med sin mor till 43 års ålder och förhållandet till modern tycks ha varit komplicerat.

R:s utbildning skedde till en början i hemmet, men 1874 inträdde hon som elev i Åhlinska skolan. Redan som tonåring genomgick hon Högre lärarinneseminariet, i stort sett den enda högre utbildning som ansågs lämplig för en ambitiös ung flicka. Kamrater har vittnat om R:s mångsidiga bredvidläsning och att hon "stod omgiven med en nimbus av lärdom". Rektor för seminariet var den pedagogiskt medvetne Julius Humble och lärare i modersmålet Nils Linder (bd 23). R var dock inte intresserad av undervisning som livskall och tog ingen lärartjänst efter sin examen.

R hade en mångsidig konstnärlig begåvning. Hon målade, komponerade och skrev, men det var till sist det egna skrivandet som blev hennes främsta livsgärning. Redan 1883 fanns poemet Svalorna publicerat i Puck, Daniel Fallströms tidning. Dikten återkom också i debutboken I gryningen (1894). Störst framgång nådde emellertid R som diktare för barn. Hon debuterade som barnboksförfattare med Lilla Elnas sagor (1894). Boken var uppkallad efter brorsdottern Elna som dog i scharlakansfeber 1893, endast fem år gammal. Många av R:s sagor växte fram på syskonbarnens sängkanter, och flera recensenter antog att Lilla Elnas sagor var skrivna av en sörjande mor.

I Lilla Elnas sagor gav R prov på en för henne karakteristisk blandning av visor, en del tonsatta av henne själv, dikter, sagor och små prosaberättelser. Närmast påminner konceptet om Topelius' Läsning för barn. I boken publicerades för första gången dikten om Blåsippan som ute i backarna står. Den i positiv mening "barnsliga" tonen, det direkta tilltalet till de unga läsarna och avsaknaden av pekpinnar är inslag som än idag känns fräscha och som vid den tiden var relativt sällsynt förekommande. En poetisk enkelhet, lätthet och glädje, framförallt i visorna, har också bidragit till populariteten. Flera av R:s visor publicerades även långt senare i sångsamlingen Nu ska vi sjunga (1943), t ex Lyckans land och Fyra små grisar.

Redan 1895 utkom ytterligare två böcker av R, I Hvitavall (1–2) och berättelsesamlingen Tysta djup. Även I Hvitavall innehåll sagor, visor och dikter och blev liksom Lilla Elnas sagor i huvudsak positivt mottagen av kritik och läsare. Barnbokskritikern i DN, Gurli Linder (bd 23), kallade i en recension 1901 R "den förnämsta bland diktare för den yngsta barnavärlden". Tysta djup utkom 1897 även på franska, översatt av R själv. De tankar om kvinnors egenskaper och förmåga till kärlek som där uttrycks var centrala för R. Hon förblev själv ogift men har i brev och dikter berättat om en kort kärlekshistoria under en resa 1885, en kärlek som hon hela livet hoppades få återse.

R:s främsta litterära insats var hennes läseböcker för småskolan, Sörgården och I Önnemo (1912). Dessa verk präglade en hel generation svenskar och begreppet Sörgården blev en symbol för ett idylliskt, harmoniskt småbrukarliv. R:s bägge böcker ingick under den gemensamma titeln Hem och hembygd i ett läseboksprojekt för folkskolan, iscensatt huvudsakligen av Fridtjuv Berg (bd 3) och Alfred Dalin (bd 10). De övriga delarna utgjordes av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–07), Verner v Heidenstarns Svenskarna och deras hövdingar (1908-10) och Sven Hedins Från pol till pol (1911).

Som läsebok för småskolan, med de speciella pedagogiska hänsyn detta innebar, måste R:s bidrag kombinera en läslära med alfabet, stavning etc med ett för de små fängslande innehåll. R löste uppgiften genom att skapa en ramberättelse med en sammanhållen värld där läsaren får följa ett genomgående persongalleri, först på lantbruket Sörgården och så småningom i byn Önnemo. Bondesamhället följs under årstidernas växlingar i en kronologisk uppläggning. Böckerna avsågs fungera som läromedel i såväl modersmålet som hembygdskunskap och naturlära, förutom att ge ren lästräning. Illustrationer utförda av Brita Ellström, Ingeborg Udden och Stina Beck-Friis var viktiga komplement. Deras bilder gjorde minst lika stort intryck på läsarna som texten.

R.s idylliserade landsbygdsskildring stod i skarp kontrast till urbaniseringens och industrialismens Sverige, och redan som nyutkomna kritiserades läseböckerna för att inte ta hänsyn till moderna barns vardag och samhällets utveckling. Redaktionskommitténs instruktioner var dock entydiga i sina krav på att godhet och ödmjukhet, liksom kunskap om växter och djur, gärna i sagans form, skulle förmedlas. I nationalromantikens anda betraktades landsbygdens människor som ett föredöme vad gällde hembygdskänsla och fosterlandskärlek. Så sent som 1936–37 utkom på begäran en omarbetad version av R:s böcker där stadsbarnens vardag uppmärksammades något mer.

R:s samarbete med framför allt Alfred Dalin löpte inte friktionsfritt, men när det gällde verkens titlar var det hon som fick sin vilja igenom. Recensionerna var också överlag positiva, även om vissa kritiska röster hördes. 1913–46 trycktes Sörgården i 1 200 000 exemplar och I Önnemo i 1 050 000 exemplar. Böckerna försågs även med musikbilagor.

Även om R nådde störst framgång med skrifterna för barn och ungdomar låg hennes eget engagemang främst på religionens område. I verket Fariseism i våra dagar (1902) riktade hon skarp kritik mot kyrkan. Boken väckte stort uppseende och en livlig debatt. Hon var även kritisk mot Luthers lilla katekes som lärobok i kristendom för barn och hon pläderade för kvinnliga predikanter. R:s religionshistoriska intresse ledde henne så småningom till ockultism och spiritism. Tillsammans med Lucie Lagerbielke (bd 22, s 59) utgav hon 1905–06 skriftserien Vägen, där bl a ämnet handpåläggning, "healing", behandlades. Det var en konst som R själv utövade, under 1890-talet med egen praktik i Sthlm. Trots sitt intresse för spiritism kom hon dock att efterhand avvisa teosofin. Hon menade att den sanna läran fanns i kristendomens kärna. I boken Teosofi och teosofer (1913) gör hon upp med teosofin och dess företrädare.

R tillbringade en stor del av sitt liv på resor i främmande länder. Orsaken var delvis hennes hälsa, som periodvis krävde ett annat klimat än det svenska, men även en allmän rastlöshet och oro. De sista tio åren av sitt liv var hon bosatt utomlands, detta av ekonomiska skäl, men också därför att hon ville utveckla sin verksamhet att bota sjuka med handpåläggning, något som 1915 förbjöds för lekmän i Sverige. Hon vistades i perioder i bl a Egypten, Palestina, Italien, Tyskland och USA. En tid hade hon sitt hem på Teneriffa, där hon tycks ha funnit sig tillrätta. Hennes sista resa gick till Indien, eftersom hon upplevt en kallelse att där hjälpa lidande med handpåläggning.

R var i mycket en motsatsernas människa. Trots att hon aldrig arbetat som lärare, eller tänkt sig någon pedagogisk karriär, blev hon den som genom sina läseböcker skolade en hel generation av svenskar. Hon räknas som en av tidens främsta diktare för barn, framförallt när det gällde att möta barnets behov utan pekpinnar, men var själv inte mor. Trots sin nästan religiösa tro på kvinnans förmåga till kärlek och på kärleken som det viktigaste i livet gifte hon sig aldrig. Hennes omvittnat starka personliga integritet måste också ha kommit i konflikt med kravet att ända upp i 40-års-åldern dela bostad med modern. Det kan också tyckas motsägelsefullt att den i mångas ögon främsta förespråkaren för fosterlandskärlek och landsbygdsromantik tillbringade en stor del av sitt liv i främmande land.