Per G Rosén

Rosén, Per Gustaf, f 17 juni 1838 i Linköping, Domk, d 10 jan 1914 i Lidingö. Föräldrar: musiksergeanten Johannes (Johan) R o Anna Sofia Ekholm. Elev vid Linköpings gymn 53, erhöll avgångsbetyg där 4 maj 57, studentex vid UU 18 maj 57, inskr 19 maj 57, amanuens vid fysiska instit ht 63–ht 64, FK 30 jan 65, allt vid UU, v lektor vid Uppsala h elementarlärov vt 65, disp vid UU 5 dec 66, doc i prakt astronomi där 8 jan 67, av VA utnämnd byzantinsk resestipendiat 67, extra avlönad astronom vid Pulkovo-observatoriet, Ryssland, hösten 67–69, prof vid Topografiska kåren (från 74 Generalstabens topogr avd) 23 april 69–05, FD vid UU 31 maj 69, lär i astronomi o matematisk geografi vid Krigshögsk 69–78, lär i geodesi där 1 aug 78–dec 05, led av navigationsskolekomm sept–dec 88, av styr för Sv sällsk för antropologi o geografi 89-11, v ordf där 90–91, verksam vid Rikets allm kartverk 94–05, led av Internat jordmätn:s permanenta kommission 97, av gradmätn:komm från mars 98. – LKrVA 75, LVA 86, LVS 97.

G 12 jan 1870 i Hällestad, Ög, m Maria Charlotta Emanuelsson, f 10 aug 1846 där, d 7 dec 1925 i Sthlm, Engelbr, dtr till prosten Per Jacob E o Charlotta Fredrika Haeger.

Per R växte upp under små förhållanden: fadern var illa avlönad militärmusiker, syskonskaran bestod av sex barn. Vid tolv års ålder sattes R i lära hos apotekaren i Linköping men fick sluta eftersom han var för klen för att sköta stöten till apotekets stora mässingsmortel. R började på läroverket 1853 och året därpå dog fadern av "bröstlidande", enligt R en klarinettistens yrkesskada. Under resterande gymnasieår och på universitetet försörjde sig R själv – genom konditioner, "stipendier, lektioners givande och penningelån".

Sin skolning som vetenskapsman fick R i Uppsala, på fysiska och astronomiska institutionerna. På Fysikum var han amanuens under Anders Jonas Ångström, som just då lät uppföra ett "magnethus" avsett för noggranna mätningar av jordmagnetismen. Senare deltog R i de timobservationer av meteorologiska fenomen som 1865–68 anordnades av Robert Rubenson i astronomiska observatoriets regi. Allt detta torde ha gett R en god skolning i det geofysiska precisionsmätandets teori och praktik, och det blev också denna vetenskapliga inriktning som han valde. Sommaren 1867 deltog R i gradmätningsarbeten på Västkusten som leddes av VA:s astronom Daniel Georg Lindhagen (bd 23). Följande vinter blev R docent i praktisk astronomi under Gustaf Svanberg i Uppsala och begav sig utrikes som byzantinsk stipendiat. Han vistades någon tid i Tyskland men var framför allt under de två år resan varade verksam som amanuens vid centralobservatoriet i Pulkovo utanför S:t Petersburg. De svensk-ryska vetenskapliga förbindelserna på astronomins område var över huvud taget livliga och de kom sedermera att utnyttjas vid den stora gradmätning som R framemot sekelskiftet bidrog till att initiera och organisera.

Medan R ännu befann sig i Pulkovo erbjöds han den geodetiska professuren vid Topografiska kåren, en tjänst som skulle innebära att han fick ansvaret för det vetenskapliga arbete som låg till grund för Sveriges kartverk. Det väckte en viss uppståndelse och inte så litet avundsjuka när den 31-årige inte särskilt väl meriterade R utnämndes till en professorstjänst som dessutom var högre avlönad än de vanliga akademiska professurerna. En kollega menade att sociala kvalifikationer var lika viktiga som vetenskapliga: när R sommaren 1867 tillsammans med militär personal hade assisterat vid Lindhagens geodetiska mätningar hade han visat sig komma mycket väl överens med de yngre officerarna (Svanberg, s 599 ff); R:s militära familjebakgrund hade alltså givit oväntad karriärmässig utdelning.

Under 36 år var R vetenskaplig ledare för den nationella kartläggningen. En huvuduppgift var att åstadkomma ett första ordningens triangelnät, d v s att över hela riket bestämma ett antal positioner på jordytan med mycket hög precision, positioner vilka senare kunde användas som referenspunkter vid de mer detaljerade mätningar som krävdes för att upprätta topografiska kartor för civila och militära behov. Detta arbete hade pågått sedan 1810-talet men utan att mer än vissa delar av södra Sverige hade uppmätts. Under R:s tid utökades triangelnätet så att det kom att täcka nästan hela landet. Dessutom utfördes 1886–1905 under hans ledning ett stort antal s k precisionsavvägningar, noggranna bestämningar av olika geografiska punkters höjd över havet. Den omedelbara anledningen till detta arbete var en förfrågan 1883 från tyska regeringen om man i Sverige kunde utföra sådana mätningar vilka genom att sammanbindas med precisionsavvägningar längs preussiska kusten skulle kunna användas för att fastställa "en bestämd lag för Östersjöns medelvatten-höjd på olika områden av detta hav". Goda praktiska skäl fanns också för att ge sig i kast med detta arbete. I Sverige hade åtskilliga avvägningar gjorts i samband med kartografiska arbeten och ingenjörsarbeten, t ex vid anläggandet av järnvägar, torrläggning av mossar eller sjöavtappningar. Ett precisionsavvägningsnät skulle sammanbinda alla dessa mätningar och göra det möjligt att relatera dem till en gemensam referensyta. Arbetet utfördes i samarbete mellan Nautisk-meteorologiska byrån, som ansvarade för de hydrografiska uppgifterna, och Generalstabens topografiska avdelning, som under R:s ledning utförde själva avvägningsarbetet. När detta 1906 redovisades hade man skapat ett avvägningsnät på omkring 6 500 km.

R:s geodetiska insats var i första hand organisatorisk och teknisk; under hans tid grundlades det industriella Sveriges kartografiska infrastruktur. Detta arbete ledde han effektivt men var annars tillbakadragen och vetenskapligt inte särskilt aktiv. Religion och filosofi tycks ha intresserat honom mer än de teoretiska frågorna inom hans eget gebit. Hans viktigaste insats inom den mer forskningsinriktade geodesin skedde i samband med den rysk-svenska gradmätningen på Spetsbergen 1898–1902. Redan inför Spetsbergenexpeditionen 1861 hade Otto Torell gjort upp de första planerna, och vid ett par tillfällen under 1860-talet utfördes förberedande rekognosceringar. R återupplivade detta projekt vid 1890-talets början då han utifrån de tidigare undersökningarna utarbetade en noggrann plan för hur arbetet skulle utföras, en plan som var karaktäristisk för R som precisionsinriktad organisatör; sålunda angav han exakt hur många arbetstimmar som skulle åtgå för de olika vetenskapliga momenten i mätarbetet. VA tillsatte en kommitté bestående av bl a R och Adolf Erik Nordenskiöld (bd 27) för att utreda frågan närmare.

För att den kostsamma mätningen skulle kunna komma till stånd krävdes stadigt stöd, och för att lätta den ekonomiska bördan sökte VA dessutom engagera ryska staten i projektet. Efter några års utredande inkom VA med ett anslagsäskande till K M:t; kommittén hade då också sonderat det ryska intresset och funnit att det var stort. Mätningen hade nu, hette det i regeringen, blivit en nationell hederssak och den skulle komma att utgöra en av de "yppersta bragder på forskningens fält". Pengar anslogs 1898 och R blev huvudansvarig för planeringen av de geodetiska uppgifterna, som var de viktigaste under expeditionen. Gradmätningen utfördes i stort på det sätt som R föreslagit vid 1890-talets början. Det vetenskapliga huvudändamålet var att ge ytterligare information om jordytans, eller snarare geoidens, krökning – ett i princip outtömligt problem eftersom gravitationsfältet kring jordytan överallt uppvisar små variationer. R var fullt medveten om detta. Syftet med mätningen var inte att slutgiltigt fastställa geoidens geometriska form utan snarare att producera data som kunde ge ökad insikt om bl a täthetsförhållanden i jordens inre. Mätningen blev en framgång för organisatören R. Han deltog dessutom 1901 i det praktiska arbetet och skrev själv flera av de vetenskapliga rapporter som producerades utifrån expeditionsresultaten.

Efter pensioneringen tog sig R an ett arbete som under decennier försummats och blivit något av en pinsamhet för sv geodesi. Som ett led i samarbetet inom ramarna för den s k Internationella jordmätningen ålåg det sv vetenskapsmän att bidra till att huvudstäderna i Danmark, Norge och Sverige kunde förbindas geodetiskt. På sv sida hade de viktigaste mätningarna utförts på 1860-talet, men bl a några polhöjdsbestämningar samt redigering och utgivning av materialet återstod. Med VA:s stöd lyckades det 1907 R att utverka medel från riksdagen för att avsluta arbetet. De återstående mätningarna utfördes 1907 och 1908. Därefter reviderade och kontrollerade R det geodetiska material som hopsamlats under nära ett halvt sekel, och 1911 publicerades resultatet i bokform. Utgivningen av detta siffermaterial och efterskörden till gradmätningen på Spetsbergen markerade slutpunkten på en vetenskaplig karriär i noggrannhetens tecken.

Son till R var Karl David Petrus R (1874–1961), som blev FK vid UU 1895 och FD och docent 1903 på en avhandling om bestämning av tyngdkraften. Redan i sin ungdom assisterade Karl R sin far vid dennes astronomiska och geodetiska fältmätningar, och 1895–98 samt 1902–05 deltog han i Generalstabens och Rikets allmänna kartverks geodetiska arbeten. Karl R var assistent vid Preussiska geodetiska institutet i Potsdam 1899–1900, då han även studerade vid Berlins universitet, och 1901 deltog han i den sv gradmätningsexpeditionen till Spetsbergen.

1905 efterträdde Karl R sin far som professor vid Generalstabens topografiska avdelning och föreståndare för Rikets allmänna kartverks geodetiska avdelning. Han var också lärare i geodesi vid Krigshögskolan 1904–08. Vid omorganisationen av kartverket till en från försvarsväsendet helt fristående civil myndighet 1937 blev Karl R byråchef för geodetiska byrån; när han två år senare avgick med pension hade far och son i tillsammans 70 år innehaft samma tjänst. Karl R ansvarade under sin chefstid för de grundläggande geodetiska mätningarna i landet, för den praktiska uppmätningen genom rikstrianguleringen liksom för riksavvägningen och de därmed sammanhängande vetenskapliga arbetena. Genom införande av nya metoder och instrument uppnåddes en tidigare aldrig erhållen precision på mätningarna. Anknytning till triangelnäten i Danmark, Finland och Norge skapades också. Han var 1907–16 även ledamot av Sthlms triangelmätningsnämnd.

Karaktären av det geodetiska arbetet är sådan att regional och internationell samverkan är nödvändig. Karl R var härvid mycket aktiv och spelade bl a en framträdande roll vid tillkomsten av och i arbetet inom den Baltiska geodetiska kommissionen, som var ett forum för geodetiskt samarbete mellan staterna kring Östersjön; Karl R blev kommissionens förste president 1924. 1907–39 var han Sveriges delegat i Internationella jordmätningen och i Internationella unionen för geodesi och geofysik.

Karl R gav ut en stor mängd fackvetenskapliga uppsatser och skrifter. Bland hans mest uppmärksammade publikationer var Nordisk världsatlas (tills m S Zetterstrand, 1919–26). Han var vidare huvudredaktör för Svenska orter, som, trots att det ej fullbordades utan endast omfattar Sverige upp till södra Dalarna, tillsammans med sina utmärkta kartor alltjämt (1998) utgör ett verk som ofta används av dem som söker ortbeskrivningar. 1908 var Karl R initiativtagare till bildandet av Sv kartografiska sällskapet, vars ordf han var i fyra omgångar under sammanlagt 30 år. Sällskapet, som anses vara det första i sitt slag i världen, har till uppgift att sammanföra personer med intresse för kartografi och fotogrammering. 1922 började man ge ut översiktsverket Sveriges kartläggning. – Karl R blev LKrVA 1911.