Sven V Rosendahl

Rosendahl, Sven Viktor, f 7 april 1913 i Danderyd, Sth, d 8 sept 1990 i Sthlm, Gust Vasa. Föräldrar: professor Henrik Viktor R o Hilda Sofia Pettersson. Läroverksstudier, elev vid Otte Skölds målarskola. Förf.

G 16 mars 1940 i Sthlm, Engelbr, m skådespelerskan Sigrid Gunborg (Ziri Gun) Eriksson, f 6 mars 1914 i Nyskoga, Värml, d 15 maj 1979 i Österhaninge, Sth, dtr till hemmansägaren Emil E o Kristina Olsdtr.

Sven R:s far Henrik Viktor R (1855–1918) ägnade sig först åt apotekarbanan men övergick sedan till medicinska studier. Han avlade med lic-examen vid Kl 1886, disputerade där 1894 för medicine doktorsgraden och utnämndes s å till docent i farmakologi. Efter professorsförordnanden vid Kl och UU knöts Henrik R till Farmaceutiska institutet där han blev e o professor i botanik och farmakognosi 1901 (ordinarie från 1912) och tillika var institutets föreståndare 1903–04 och från 1910. Han utövade också från 1895 medicinsk praktik i Sthlm med könssjukdomar som specialitet. R:s forskning låg inom farmakologin och botaniken och han publicerade en rad skrifter på dessa områden. Särskilt ägnade han sig åt ormbunkarnas systematik och växtgeografi. R var också en skicklig läroboksförfattare och utgav för den akademiska undervisningens behov Lärobok i farmakognosi (1895–97) och Lärobok i botanik (1902–03).

Sven R var blott fem år gammal vid faderns bortgång och påverkades knappast i sitt kommande naturintresse av denne, men faderns bäste vän, mossforskaren Hjalmar Möller (bd 26) vid Riksmuseet, som blev ett slags faderssubstitut, gav honom redskap för fjärilssamlande och uppmuntrade till naturstudier. R har skildrat sina tidigaste år i den självbiografiska boken Uppväxt (1985). Det är en delvis skakande barndomsskildring där bitterheten mot den hårdhänta modern fortfarande bubblar under orden, trots det nästan 70-åriga avståndet till upplevelserna. Det upprepade prygel som modern utsatte honom för vid minsta förseelse satte outplånliga spår i hans minne, och han ansåg att hennes brutalitet bidrog till hans lust att jaga och döda djur.

Den mörka uppväxten gjorde R splittrad och osäker, och han misslyckades i skolan trots drömmar om en framtid som vetenskapsman. Efter några trevande år som lantbrukselev, skogspraktikant och konservatorsassistent följde ett försök att utbilda sig till konstnär vid Otte Skölds målarskola. Det var rätt planlösa studier som inte avsatte direkta resultat men ingick i ett värdefullt erfarenhetskapital när han redan som 19-åring debuterade som författare och naturskildrare med boken Skogarnas åbor (1932) som följdes av Odetorpet (1933).

Redan i dessa tidiga böcker anas den intensiva, måleriska prosa med doftrika och fantasifulla metaforer som skulle karaktärisera R även i fortsättningen. R tog senare avstånd från sina 1930-talsböcker och ville inte kännas vid de första. Andra bedömare har valt att beteckna R som författare först i och med boken Vildfågelns fjäll (1934), där han i Bengt Bergs (bd 3) anda framträdde både som fotograf och naturskildrare (Johnson o Söderblom). Fortfarande var det framför allt de norska författarna Trygve Gulbranssen och Knut Hamsun som inspirerade hans naturskildring.

När R debuterade som författare var naturskildringen fortfarande i hög grad projicerad på ungdomsrörelse, friluftsliv och ideologisk fostran. Han framträdde med ett personligt och djärvt språk som uppmärksammades av kritikerna; det var ett alldeles nytt slag av naturskildring. R:s fjärde bok, Korpar (1936), har uppfattats som betecknande för hans känsla av att vara en outsider – en förnimmelse som egentligen aldrig övergav honom som författare (Johnson o Söderblom). R var medveten om att naturskildring – för att inte tala om jaktberättelser – hade låg litterär status men föreställde sig att han med sitt egensinniga språk skulle kunna lyfta den till en högre konstnärlig nivå. Trots att han senare skulle slå igenom som skönlitterär författare och hyllas för det kunde han aldrig acceptera den nedlåtande behandling han samtidigt fick som naturskildrare.

Redan som yngling och författare i vardande hade R sökt sig till Värmland där han bl a fått kontakt med den något äldre zoologen och skriftställaren Georg Dahl, som kom att betyda mycket för hans utveckling. De kamperade ihop, och under ett par år jagade, skrev och diskuterade de tillsammans. R hade släktförbindelser i Värmland. Hans farbror, fabrikören Gustaf R som hade övertagit den av farfadern grundade bläckfabriken i Filipstad, var en fantasifull person av äkta värmländskt kynne. På äldre dagar ägnade han sig åt det i Värmland berömda "Bondböneriket" på Kullbergsön i sjön Alstern nära Filipstad. Där utropade sig Gustaf R till "Bondbönekung" och presiderade med många sällsamma ceremonier. R utnämndes vid knappa femton år av farbrodern till kronprins i Bondböneriket, och upplevelserna i denna stolliga värmländska monarki fick stor betydelse för hans framtida författarskap. Den första av böckerna där Bondböneriket anas i bakgrunden är Jakten går i bergen (1947), och sedan återkommer stämningen från den märkliga miljön på Kullbergsön i flera av hans böcker, t ex i Jättarna leker (1953).

R stannade några fruktbara år i Värmland som på sätt och vis kom att bli ett av hans litterära hemländer. Han bosatte sig nära Lysvik vid Övre Fryken och gifte sig med dottern till en hemmansägare. Det jordnära bondelivet i dessa finnbygder vid Fryken inspirerade honom litterärt. Människorna och landskapet kring byn Digerberget gav stoff till en rad naturskildringar. Noveller och åtminstone tre av hans romaner har lånat den yttre ramen från de värmländska finnskogarna: Elden och skarorna (1946), Gud Fader och tattaren (1951) och Midsommardomen (1958).

Med Hjalmar Möller och dennes familj besökte R på 1920-talet Marsliden i Lappmarken och tog starka intryck av fjällnaturen. Han återvände dit åtskilliga gånger och inmutade ett nytt litterärt revir bland fjällbönderna ovanför odlingsgränsen där klimatet tvingade folket att gardera sin överlevnad med jakt och fiske när frosten ibland omintetgjorde skörden. Upplevelserna och människoödena kring Marsliden kom att bilda en minst lika stor och betydelsefull räjong som värmlandsskildringarna i R:s författarskap. Människorna kring Marsliden kämpar för att överleva i en hård värld, de kämpar mot frosten och isoleringen. De enskilda porträtten i dessa berättelser bär drag av författaren själv, och det har hävdats att skildringen av fjällbönder och ödemarksbor i själva verket är, som det mesta i hans författarskap, ett stort självbiografiskt porträtt (Johnson o Söderblom). Det handlar om människor i tillvarons marginaler, i en kärv värld där sorg och möda blandas med extatiska ögonblick av oresonlig lycka.

R upptäckte Värmland och lappmarken redan vid unga år, och som författare återknöt han till dessa miljöer i många sammanhang, långt efter det att han förlorat den direkta kontakten. Men han hade också ytterligare ett betydelsefullt landskap – barndomstrakten vid Stocksund utanför Sthlm. Den hade begravts i glömska under arbetet med böckerna om Värmland och Lappland. Först efter 30 års författarskap tog R itu med denna mörka del av sin uppväxttid i den självbiografiska romanen Någon har rest bort (1961).

Det var med 1960-talet som de stora hoten och förändringarna i människans påverkan av naturen började bli märkbara. Det bondelandskap som R skildrat under tre decennier och där han kände sig trygg med den ekologiska balansen mellan människa och odling utsattes nu för miljögifter, stordriftens omvandlingar och annat som påverkade natur och miljö. Han reagerade starkt i essäsamlingen Från himmelens fåglar (1968) där han målar upp en kuslig framtidsvision av den missbrukade skogsbruksteknologin och människans självdestruktiva roll som förvaltare av omistliga naturvärden. Temat ledde vidare mot R:s sista romansatsning Jordens fägring: Fisketuren (1978) som följdes av en andra del, Det outtömliga (1983). Denna skakande skildring är till en del ett äreminne över den sv skogen med sin sårbara fägring men samtidigt också ett kraftfullt anatema över vad R såg som rovdrift och meningslös förstörelse av naturen – "miljömordet".

Manuskriptet till den andra och sista delen av detta storartade ekologiska epos var inte helt avslutat när R våren 1982 drabbades av en hjärnblödning som gjorde honom delvis förlamad. Han har skildrat sjukdomsperioden i boken Rådrum (1983) där han i en serie daggfriska scener berättar om sin barndom och uppväxt i Stocksund. Det är en naken och avspänd skildring som pendlar mellan förtvivlan och frodigaste humor. Den har en unik ställning i R:s långa och rika författarskap.