S Moritz Rubenson

Rubenson, Salomon Moritz, f 19 juni 1834 i Sthlm, Mosaiska, d 13 aug 1906 i Ronneby (enl db för Sthlm, Mosaiska). Föräldrar: grosshandlaren Levi R o Amalia Lamm. Elev vid Sthlms gymn 48–52, studentex vid UU 31 maj 52, inskr 1 juni 52, FK 13 dec 56, disp pro gradu 20 maj 57, mag 5 juni 57, JK april 65, allt vid UU, auskultant i Svea hovrätt 12 maj 65, sekr hos Sthlms stadsfullm o dess beredn:utsk 67–04, led av AK 73–84, sekr i komm ang byggnadsplaneringen för Helgeandsholmen 76, led av komm ang tillverkn o försäljn av brännvin samt ang beskatta av maltdrycker aug 77–jan 80, av skand firmalags- o varumärkeskomm okt 81–aug 82, sekr i komm ang byggnadsplatser för nytt riksdagshus o ny riksbank juni 83–nov 84, led av komm ang lag om stadsplan o tomtindeln okt 84–aug 85, en av föreståndarna för Sthlms mosaiska förs 87, ordf bland dessa 95.

G 30 juni 1874 i Khvn (enl vb för Sthlm, Mosaiska) m Talia Heckscher, f 17 april 1853 i Ålborg, Danmark, d 11 maj 1899 i Sthlm, Mosaiska, dtr till grosshandlaren Lorentz H o Adelheid Koppel.

Moritz R studerade i Uppsala och avlade magistergraden vid 23 års ålder efter att ha försvarat en avhandling i matematik. Därefter slog han sig på juridiska studier, som utmynnade i en jur kand-examen. Omedelbart efter denna examen företog han en längre resa på kontinenten med det huvudsakliga syftet att skaffa sig kännedom om juridikens ställning och praktiska tillämpning i andra länder. R hade i Uppsala även varit aktivt verksam inom förenings- och studentliv.

Ett par år efter avlagd juridisk examen utsågs R till sekreterare inom Sthlms stadsfullmäktige; det skulle bli hans livsuppgift. Emellertid kom han också att ägna sig åt rikspolitiken. Efter 1872 års val tog han plats på AK:s kända "stockholmsbänk", där han skulle stanna i drygt ett decennium.

Som riksdagsman tillhörde R den ganska lösa gruppering som kallades centern eller "intelligensen", det senare snarast brukat som ett smädenamn av motståndare. Gruppen bestod främst av stadsrepresentanter, som bekämpade det i kammaren dominerande lantmannapartiet. Under R:s första riksdagsår, 1873, sammanknöt riksdagen försvars- och grundskattefrågornas lösning till ett helt. Överenskommelsen, benämnd "kompromissen", fick i R en uttalad fiende. Han var en försvarsvän, som ogillade indelningsverket och talade för utsträckt värnplikt.

Mot 1870-talets slut engagerade sig R i dessa problem, som kallades "de stora frågorna". 1877, då riksdagen diskuterade regeringen De Geers proposition i ämnet, presenterade lantmannapartisterna i kammaren ett motförslag. I ett anförande betecknade R detta förslag som bristfälligt och antydde att lantmannapartiet knappast hade ärliga avsikter. Ännu kraftigare gick han ut följande år, då partiet presenterat sju massmotioner för att lösa försvars- och grundskatteproblemen. R sade, att han alltid talat för "ett följdriktigt och strängt genomförande av värnplikten" (AK:s prot 1878:51, s 39 ff), men att det förslag till lösning som nu presenterades i den "olycksaliga" kompromissens anda bara syftade till att upprätta en legohär. Anförandet var en ironiskt formulerad svidande vidräkning med lantmannapartiet, som han också anklagade för ambitioner att uppträda som "en ny statsmakt". Då Louis De Geer 1880 framlade det förslag till begränsad förlängning av övningstiden på vilket han skulle komma att fällas, uppträdde R åter i ett långt anförande till förmån för den allmänna värnplikten.

Under ministären Arvid Posse, 1880–83, dominerade de stora frågorna det politiska livet; statsministern med sin lantmannapartistiska anknytning hade föresatt sig att lösa dem. Väl förberedda propositioner framlades inför 1883 års riksdag. Vid riksdagens inledning splittrades flera partier, däribland centern, som R tillhörde. Tillsammans med bl a C M Björnstjerna (bd 4) och Carl Herslow (bd 18) kom R nu att räknas till "centerhögern", en partibildning vars anhängare helst såg att de posseska förslagen genomfördes. Dessa ansågs nämligen leda till indelningsverkets försvinnande och införande av allmän värnplikt. R:s inlägg i debatterna våren 1883 präglades av en viss vånda. Han försvarade på punkt efter punkt att han trots alla reservationer hade måst biträda propositionen.

Riksdagen 1883 torde för R ha inneburit en politisk vändpunkt. Själv använde han aldrig termen "centerhögern", vare sig i riksdagen eller i andra sammanhang. Beteckningen är också ideologiskt missvisande och troligen var begreppen höger och vänster inlånade från Norge i avsikt att sätta bestämda etiketter på politiska motståndare. I kammaren talade R under våren med märkbar bitterhet om sådana centermän med vilka han tidigare hade haft nöjet att samarbeta men som numera kallade sig "nya centern".

Betydelsefull för R:s politiska framtid blev den utomparlamentariska debatten hösten 1884 i samband med AK-valet. Centerns splittring visade sig nu än tydligare i spalterna. En organisation, som kallade sig "liberala centerns klubb", framträdde med kandidatlistor som varken upptog R eller Björnstjerna. Själv deltog R livligt i diskussionerna, bl a med skriften Några ord till hufvudstadens valmän (1884). Som ett motdrag mot klubben bildades i dec s å "moderata valmansföreningen". Dennas försök att ena de skilda centergrupperna gick om intet, bl a för att centerklubben inte kunde acceptera värnpliktsvännerna R och Björnstjerna på sina listor. Slutet blev att R förlorade sin plats i riksdagen.

Som riksdagsman framträdde R helst i ärenden som han behärskade, d v s främst lagstiftningsfrågor och sådant som berörde Sthlms stad. När han yttrade sig i de viktigare politiska debatterna kunde han vara utförlig. Han hörde till de ledamöter som genom att noga studera riksdagsprotollen var välorienterade om hur motståndarna hade agerat i det förgångna. Detta förhållande jämte hans ofta skarpt ironiska sätt att uttrycka sig gjorde honom fruktad och illa liden av många lantmannapartister.

Att R lämnade riksdagen betydde inte att han avskärmade sig från rikspolitiken. Skiljelinjerna var efter 1885 inte längre beroende av försvars- och grundskattefrågorna. Inställningen till tullarna blev allt mera betydelsefull. R var en uttalad frihandlare och hade goda kontakter med sådana som delade denna hans uppfattning, exempelvis Adolf Hedin (bd 18). Han tog engagerat del i valrörelsen 1887. Då frihandlarna förlorat Sthlms stads valkrets till tullvännerna genom ett utslag i HD gick R tillsammans med andra likasinnade till motattack. De hävdade att en av de utsedda tullvännerna i själva verket inte var sv medborgare, men denna framstöt ledde inte till något resultat. R engagerade sig livligt också i flera efterföljande valrörelser och var en av förgrundsfigurerna i "De moderata frihandlarnas valbyrå".

Som rikspolitiker var R engagerad och skicklig men blev knappast inflytelserik. Sin stora betydelse fick han däremot på det kommunala planet, som sekreterare hos Sthlms stadsfullmäktige i 37 år. Han hade där användning för de kunskaper som han under studieåren förvärvat i såväl matematik som juridik. Sthlm befann sig i ett mycket expansivt skede och i de svåra frågor som gällde relationerna mellan stadens markförvärv och enskilda fastighetsägares rättigheter var R en oöverträffad expert. Under 35 år svarade han för de avgivna berättelserna över Sthlms kommunalförvaltning, akter som blivit betydelsefulla för historieskrivningen.

Mer än någon annan stod R under den oscarianska tiden för kontinuiteten i huvudstadens styrelse och var den som utåt fick förklara och försvara kommunalpolitiken. Självfallet kunde en sådan person te sig maktfullkomlig, och med tiden blev R också alltmer obenägen att vidta förändringar. Det talades åren efter sekelskiftet om ett "sekreterarregemente" i Sthlm. R motsatte sig de reformsträvanden som dock så småningom vann framgång, främst att överståthållaren inte skulle vara självskriven ordförande i fullmäktige.

Som nybliven juris kandidat hade R, liksom brodern Semmy (se ovan), sökt anställning vid hovrätten; de vägrades dock tjänster med hänvisning till deras mosaiska konfession. 1870 genomfördes emellertid den s k emancipationsreformen och 1873 blev R och göteborgaren Aron Philipson de första judiska ledamöterna av AK. R:s börd tycks sedan inte ha hindrat hans inflytande eller verksamhet, men i hans samlingar finns bevarat ett hotfullt anonymt brev, som tillställts honom i hans egenskap av på en gång jude och frihandlare. I Sthlms mosaiska församling var R en aktiv och betrodd medlem.

Eftermälet om R ger bilden av en skicklig och engagerad ämbetsman, obrottsligt trogen sina uppgifter. En yngre släkting har sagt om honom att han var "i besittning av en nästan sagolik arbetsförmåga och bekant för sitt kärva, ibland nästan argsinta sätt" (Hirsch, s 201). En annan anförvant anser i sin för övrigt mycket uppskattande nekrolog, att R knappast var "älskad av andra än dem som stodo honom allra närmast och som kände hans varma hjärta – men högt respekterad och på goda skäl" (O Rubenson, s 99). R:s äktenskap har av iakttagarna prisats som sällsynt lyckligt, och hans bevarade brev till makan bär onekligen en för tiden ovanligt innerlig och kärleksfull prägel.