Hans W Ruin

Ruin, Hans Waldemar, f 18 juni 1891 i Hfors, d 3 nov 1980 i Sthlm, S:t Göran. Föräldrar: professorn Waldemar R o Flora Henrika Lindholm. Studentex vid Nya sv lärov i Hfors 13 maj 09, inskr vid Hfors univ ht 09, e o amanuens vid univ:s allm bibl 18 maj 12, FK 4 april 13, FM 29 maj 14, yngre bibl:assistent (från 8 mars 24 benämnd yngre underbibliotekarie) vid univ:s allm bibl 10 mars 20–17 sept 30, disp för fil doktorsgrad 30 april 21, FL 30 maj 21, FD 31 maj 23, doc i psykologi 10 maj 27, i litt- o konstpsykologi 9 juli 36–49, ordf för Sv studentkåren 28–29, allt vid Hfors univ, ordf i PEN-klubben i Finland 31, led av styr för Finlands sv förf:fören 34-45, v ordf 34–36, ordf där 36–37 o 43–45, led av styr för Sv litteratursällsk i Finland 34–46, av styr för Fören Norden i Finland 34-46, ordf för Finlandssv samf 41–44, prof i filosofi vid Åbo akad 30 juni 45–5 sept 46 (tilltr ej), litterär rådgivare vid ab C W K Gleerup, Lund, 46, doc i estetik vid LU 4 juli 47, sv medborgare 25 juli 47, forskardoc i estetik vid LU 52–57. – LVSL 40, led av Finska vetenskaps-societeten 41, LHVL 49.

G 6 maj 1917 i Hfors m Karin (Kaisi) Sievers, f 4 sept 1894 där, d 6 febr 1985 i Sthlm, S:t Göran, dtr till generaldirektören, arkiatern Klas Richard S o frih Karin Ulrika Matilda v Bonsdorff.

Hans R förenade sin akademiska karriär med en bana som kulturdebattör och språkkonstnär. Hans liv kom i hög grad att dikteras av ställningtaganden till ideella spänningar och förändringar i hemlandet Finland. Detta har insiktsfullt skildrats av sonen Olof R. Som forskare rörde sig R i gränsmarkerna mellan ett stort antal vetenskaper, där estetik och psykologi intog de främsta rummen, men där filosofi, litteratur- och konsthistoria också spelade en framträdande roll. Denna rörlighet hölls emellertid samman av en stark koncentration på ett huvudtema, upplevelsen som estetiskt och psykologiskt fenomen.

Den tids- och genretypiska art av retorik som R utvecklade som essäist och talare har senare uppfattats som både ceremoniös och lätt arkaisk. Men denna stilkonst hade sina rötter i den finländska lärdomstradition som under de särskilda förhållandena i hans hemland tillskrev konst och litteratur ett inte blott estetiskt utan också konkret socialt och politiskt värde samt därmed också ett etiskt värde. Den representant för denna tradition som stod R närmast var fadern, också han berömd för sin stilkonst. Under R:s studieår innehade fadern mycket synliga akademiska tjänsteuppdrag, först som prorektor och sedan som rektor för Hfors universitet. I ett kapitel med den dubbelbottnade rubriken I skuggan av en idealist har R i sin självbiografiska bok Hem till sommaren (1960) visat på sitt partiella beroende av fadern.

Men R var också en popularisator av stora mått. Även om han skrev utgående från en akademisk bildningsgrund bär hans arbeten i regel inte prägeln av ambitionen att i första hand tillfredsställa det akademiska samhällets formella konventioner. Tyngdpunkten ligger på essäistiken, och dessa essäer har i regel först publicerats i tidskrifter eller tidningar innan de uppträtt i författarens essäsamlingar.

Det starkaste personliga elementet i R:s stilkonst var hans förmåga att beskriva relationen mellan förförståelse, en term han dock inte begagnade, attityder och upplevelser och tydliggöra deras innehåll och inre samband. Estetiken var hos R en alltid närvarande klangbotten. Den var hos honom aldrig avskild från det levande livet utan stod i ständig växelverkan med hans upplevelse av tidens ideella rörelser och debatter. R ägde också alltsedan ungdomen ett starkt allmänpolitiskt och etiskt samhällsengagemang, som tidigt hade gjort honom till studentpolitiker och aktiv medlem i ideella och intellektuella föreningar.

Sin litterära debut gjorde R med pamfletten Krigets anlete (1919) som – säkerligen till följd av Tysklands roll i Finlands frigörelse från Ryssland 1918 – starkt emotionellt tog ställning för det i världskriget besegrade Tyskland. Hans politiska sympatier för detta land skulle emellertid helt försvinna vid den förändring som Hitlers makttillträde innebar.

I den intensiva finländska språkstriden mellan finskt och svenskt, vars främsta stridsfråga var planerna på en fullständig förfinskning av Hfors universitet, engagerade sig R starkt i det sv försvaret av universitetets tvåspråkighet. Han var ordförande för den under språkstridens hetta grundade Sv studentkåren vid Hfors universitet. Senare kom han att spela en framskjuten roll som ordförande i Finlands sv författareförening och en kort tid som ordförande i PEN-klubben i Finland.

Under R:s studieår hade psykologin ännu inte som akademisk disciplin skiljts från filosofin, det ämne som var hans formella huvudämne i kandidatexamen och likaså hans huvudämne, då han disputerade för doktorsgraden 1921 med en avhandling betitlad Erlebnis und Wissen: kritischer Gang durch die englische Psychologie. I avhandlingen dolde han inte sin starkt avvisande attityd till de då spirande behavioristiska tendenserna inom psykologin. Behaviorismen förblev sedan alltid något av en strykpojke i R:s produktion, mycket beroende på hans emotionalistiska och intuitionistiska utgångspunkter i psykologin.

R:s vetenskapsteoretiska position – låt vara att vetenskapsteorin som filosofisk disciplin inte i särskild grad intresserade honom – var i många avseenden symptomatisk för de dåtida brytningarna inom human- och beteendevetenskaperna. Man hade kanske kunnat vänta sig att han starkast skulle ha tagit intryck av det anglosaxiska empiristiska och positivistiska vetenskapsidealet, som i finländsk humanistisk forskning i början av seklet fått lysande företrädare i två personer som R också personligen kände, nämligen filosofen och sociologen Edward Westermarck och estetikern och litteraturhistorikern Yrjö Hirn. Den senare var dessutom R:s lärare och det är tydligt att de emotionalistiska utgångspunkterna i Hirns evolutionistiska konstteori spelade en grundläggande roll för R:s konstsyn. Men även kontinentala intuitionistiska impulser skulle komma att påverka hans bildningsgång. R:s djupa intresse för litteratur och konst, som ytterligare stimulerades av hans långvariga tjänstgöring vid Hfors universitetsbibliotek – en miljö som då var en veritabel plantskola för blivande humanister i karriären – dirigerade hans val av forskningsobjekt till konstens psykologi och litteratur- och konstupplevelsens psykologiska källor.

Det är också uppenbart att R i åtminstone ett avseende varmt sympatiserade med sin berömde lärares vetenskapsideal. De forskningsresor som R företog i Europa för att bekanta sig med konsten och konstforskningen där avsåg inte bara att ge honom material eller att finna teoretiska grunder för studiet av konstens mål och receptionen av konst. Han önskade också konkret studera sina egna subjektiva intryck av konsten, låt vara att detta skedde mot bakgrunden av en spekulativ psykologi som R inhämtat i både tysk och fransk psykologi och filosofi. Redan 1923 utkom studien Nutidskonst i psykologisk belysning, i vilken han försöker finna de psykologiska grunderna till de stora förändringarna i övergången från den impressionistiska konsten till "modernistiska riktningar". Han söker här belysa bl a grunderna till dessa riktningars strävan efter "ren konst". Detta tema skulle behålla stark aktualitet genom hela R:s estetiska produktion. Så sökte han de psykologiska grunderna för expressionismens och kubismens formspråk. I åtskilliga essäer dröjde han vid bildspråket och "konstnärsfantasiens mystär". Både doktorsavhandlingen och det sistnämnda verket visar att R blivit djupt intresserad av intuitionistiska och vitalistiska tankeriktningar av Bergsonskt snitt.

De psykologiska dragen av kallelse, uppenbarelse och vision i konstnärens verksamhet fascinerade R, och 1923 ansökte han hos Hfors universitet om ett resestipendium för att vid utländska bibliotek bedriva vad han i sin ansökan kallade "framletandet av den mystik som hör till all poesis väsen och normala uttrycksmedel". 1925 kunde denna första stora forskningsresa företas till Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike. Ännu mognade inte den kanske alltför okritiskt formulerade planen till ett sammanhållet resultat. 1929 utkom dock en volym med namnet Själens försvarsproblem, i vilken R försöker komma förbi behaviorismens materiellt determinerade själsliv genom att pröva tanken att den rent sensoriska upplevelsen bara är den duk som måste spännas ut för att fånga upp de bilder själen utstrålar. Med denna metafor karakteriserade R själv senare sin ståndpunkt i essäsamlingen Det finns ett leende (1943). Därför, hävdade han, kan själslivet i sina målsättningar följa logiska, estetiska, etiska och religiösa normer.

Under en vidsträckt stipendieresa till Frankrike, Tyskland, Schweiz, Spanien och England 1931–34 tog emellertid R:s magnum opus om poesins mystik stegvis form. Intryck han då fått av Henri Bre-mond och sedan utvecklat spelade härvid en stor roll. En del av verkets tillkomstprocess kan man utläsa ur den essäsamling Gycklare och apostlar som R utgav 1934. Väl värt att notera är att R i denna essäsamling varnande lyfte fram sin upptäckt, att de intuitionistiska och vitalistiska idéer som spelat en stor roll för hans eget psykologiska närmelsesätt, i det högerradikala politiska klimat som rådde på kontinenten lierat sig med en primitivistisk antiintellektualism och kulturfientlighet. Han noterade idealiseringen av maktmedel och den starkares rätt. Han exemplifierar detta med exempel ur den samtida centraleuropeiska konsten och konkretiserar på ett slående sätt det hot mot kulturen som politiskt höll på att lägra sig över Europa. I essäsamlingen gör han också upp räkningen med en av sina inspiratörer inom psykologin, Ludwig Klages. Som en av de ledande tänkarna hade denne låtit sig inrangeras bland de totalitaristiska politiska idealens tillskyndare. I den avslutande essän ställde han upp oxfordrörelsen – fastän inte helt utan blick för dess begränsning – som ett slags omvänd, i religiöst avseende radikal motpol till de totalitära tendenserna.

Följande år fullbordade R verket Poesiens mystik (1935) som han också begagnade som specimen för att byta ut sin docentur i psykologi mot en docentur i konst- och litteraturpsykologi. Detta verk är byggt på en jämförelse av karakteristiska drag i poetens intuitiva skapande process och den religiösa mystikerns strävan till en förening med det gudomliga. R kallade poesin för "en religion för dem som inte har något annat hem på denna jord" och upplevde den "som en kunskapsväg till mål onåbara på annat sätt" (Björck). Stort avseende fäste han vid den uppenbarande funktion som "poesiens samlande nu" har; den punkt vid vilken läsaren, drabbad, låter boken sjunka ned i famnen.

Verket nådde i motsats till de flesta docentspecimen snabbt ut till en stor publik utanför det akademiska samhället och gjorde djupt intryck inom den litterära världen. Till de författare som har vittnat om att boken influerat dem hör Johannes Edfelt, Harry Martinson och Solveig v Schoultz. – Det är lätt att påstå att R gjorde alltför mycket av den parallell han drog mellan den religiösa och den poetiska "mystiken", men det är svårt att hävda att de likheter han utpekade mellan drag i olika poetiskt skapande verksamheter inte på ett fruktbart sätt belyst en sida av poesin. Då E N Tigerstedt kritiserade R:s huvudverk på ett avfärdande sätt, svarade R med en utomordentligt skarp kritik av Tigerstedts avhandling, som har sitt särskilda intresse därför att R där i polemisk form preciserar grundlinjerna i sin uppfattning om relationerna mellan begreppen religion, mystik och poesi.

Under 1930-talets slut ägnade sig R allt mer åt sin kulturkritiska och litterära verksamhet. Detta var ingen tillfällighet. R fann det mer angeläget att essäistiskt analysera den hotfulla politiska utvecklingen i Europa, där Mussolini, Hitler och Stalin befäste sin makt och där det spanska inbördeskriget rasade, än att skära rent akademiskt meriterande lagrar. Det ligger ett lidelsefullt engagemang i hans civilförsvar mot de totalitära tendenserna i Europa som han ger röst åt i boken Väl mött, Europa! (1938), ett reportage från PEN-kongressen i Buenos Aires 1936, följt av ett reportage från upplevelser i Prag vid PEN-mötet 1938. Samlingen innehåller också en essä om den politiskt indoktrinerande konsten, Perversitetens demon, samt avslutas med en essä om Fröet i mullen, den enkla människans tysta strävan för morgondagen.

Krigsåren innebar en avmattning i R:s vetenskapliga produktion. Däremot hörde hans insats i Finlands psykologiska försvar under vinterkriget och fortsättningskriget till de minnesvärda bidragen i den officiösa litteratur som framhjälptes av det finska statliga informationsverket under krigen. 1940 gav han ut en volym meditationer, Makt och vanmakt, och följande år essäsamlingen Ett land stiger fram. Den 1943 utgivna samlingen Det finns ett leende lyckas rentav med konststycket att starkt markera R:s humanistiska motstånd mot nazismen.

R hörde till de talrika intellektuella finländare som i samband med vapenstilleståndet med Sovjetunionen 1944 fann för gott att söka sig en framtid i Sverige. För nazistiska sympatier behövde han inte misstänkas. R:s avsked från hemlandet torde till stor del kunna härledas från en misströstan om Finlands möjligheter att undgå att falla offer för Sovjetimperiets expansion. Visserligen sökte han ännu i detta skede tjänsten som professor i filosofi vid Åbo akademi och utnämndes också till ämbetet. Detta trots att hans akademiska meriter knappast kan ha ansetts centrala inom denna vetenskap, vilken höll på att utveckla sig i en helt annan riktning än den som låg R själv nära. Det var därför begripligt att han inte tillträdde tjänsten utan inriktade sig på att söka den efter Gunnar Castrén ledigblivna lärostolen i sv litteratur vid Hfors universitet. Till specimineringen för denna tjänst hörde hans 1946 publicerade, grundläggande litteraturvetenskapliga biografi över Arvid Mörne, som fortfarande utgör den bästa presentationen av denna finlandssvenska lyriker, författare och ideolog. R ansåg dock att sakkunnigvalet gått honom emot och tog tillbaka sin ansökan. Under tiden hade också de politiska utsikterna för Finland försämrats och många hyste farhågor för en kommunistisk statskupp. R:s framgångsrike medtävlare Tigerstedt hade knappt utnämnts till den professorstjänst om vilken de två konkurrerat förrän även han flyttade till Sverige.

R slog sig ned i Lund där han 1947 utnämndes till docent i estetik och från 1952 till forskardocent. Hans överflyttning till Sverige var nu definitiv, och han blev sv medborgare men besökte varje år sitt sommarhem Härligö i Ingå skärgård i Finland, en för honom fast punkt i tillvaron som ofta avspeglat sig i hans självbiografiska berättelser. Här skulle också hans svärson Olof Lagercrantz komma att vistas om somrarna.

I Sverige blev R inte bara en av de populäraste publika kulturtalarna. Han betraktades som den store lärde folktalaren och väckte beundran inte minst i studentkretsar. 1952–57 verkade han som bejublad inspektor för Malmö nation vid LU. R:s produktion fick emellertid inte heller efter överflyttningen till Sverige en strikt formell prägel. Men även om detta rent akademiskt kan ha uppfattats som en begränsning, var det en av förutsättningarna för hans livsverk både inom estetiken och som opinionsbildande kulturkritiker. Han hade förmågan att lyhört beskriva hängivenhetens, engagemangets och attitydernas roll i kulturlivet. I detta ligger också en del av hemligheten i R:s exempellösa framgång som föreläsare och radiotalare – han förstod intuitivt en viktig men ofta försummad del, den estetiska, av vårt människovarande, och han hade förmågan att begripligt och medryckande formulera sina insikter för sina läsare.

Som emotionalistisk konstteoretiker byggde R ut sina för hans tänkande grundläggande observationer i de redan berörda verken i en serie essäer som på sin tid tjänade till att ställa in både den äldre och den moderna konsten i ett levande tids-historiskt perspektiv, där konsten inte sällan granskas som synliggörare av väsentliga, existentiella, religiösa eller politiska livsattityder.

R:s arbete I konstens brännspegel: från impressionismens konst till diktaturernas (1949) kan räknas som hans näst efter Poesiens mystik mest betydelsefulla estetiska verk. Det skönas förvandlingar: essäer (1962), som bl a innehåller en kärleksfull essä om Yrjö Hirn, sammanfattar än en gång hans estetik och humanistiska livssyn och bidrar till att framhålla dess mänskliga och etiska relevans. Andra volymer, bland dem Drömskepp i torrdocka (1951) och Hem till sommaren (1960), kan föras till R:s rent självbiografiska eller skönlitterära arbeten. Till dessa kan man också räkna essäsamlingen Den mångtydiga människan (1966), som också innehåller reflexioner och aforismer och klipp ur R:s artiklar i Sydsv Dagbladet samt andra tidningar och tidskrifter i vilka han medverkade. Världen i min fickspegel (1969) innehåller tillbakablickar och anmärkningsvärda porträtt av författare som R personligen känt. 1971 sammanställde han en vital volym studier i dramatik, Höjder och stup hos Ibsen och några andra, en essäsamling i vilken han återvänder till den dramatik och de dramatiker han även tidigare i artiklar och föredrag ägnat uppmärksamhet, bl a Ibsen, Shakespeare, Molière, Holberg, Tjechov och Lorca.

Man kan säga att utvecklingen inom den vetenskap som stod R närmast, estetiken, under de två decennierna efter andra världskriget under inflytandet av impulser från Wittgensteins och John Langshaw Austins språkfilosofiska och analytiska tänkande drog i en helt annan riktning än den intuitivt introspektiva, emotionalistiska och existentiella som intresserade R. Det har också påvisats att R:s storverk såsom teoretisk konstruktion betraktad är behäftad med betydande otydligheter (Huuhtanen). Några "bevis" för sin konstsyn framlägger R inte; snarare har han sammanställt sina iakttagelser inom en färdig referensram som för honom ägt en starkt värderande relevans. Men humanistiskt teoribygge torde alltid komma att behålla en hypotetisk karaktär utan att därför nödvändigtvis vara vilseledande.

För litteraturälskarna eller de utövande författarna som alltid tillhörde R:s bekantskapskrets utgjorde hans för var man lättbegripliga och pedagogiskt tydliga närmelsesätt en välkomnande port till förståelse av konsten i samtiden. En andra upplaga av Poesins mystik försedd med en kommenterande och reviderande efter-skrift av författaren utkom 1960, och sedan hermeneutiska närmelsesätt börjat tävla med de analytiska i den nordiska estetiken lockade verket nya läsare vid en omtryckning 1978, till stor del på grund av både känsligheten och historiciteten i R:s iakttagelser. R:s produktion utgör ett centralt prov på den humanism som i de nordiska demokratierna bildade en viktig motpol till den politiska brutaliseringen av kulturen i Europa under 1900-talet. – R erhöll festskrifter 1951 och 1956 samt flera litterära priser i både Finland och Sverige.