Fredric Ludvig Rung

Rung, Fredric Ludvig, f 20 juli 1758 i Sthlm, Ty, d 1 febr 1837 där, Jak o Joh. Föräldrar: gördelmakaråldermannen Fredrik R o Anna Sophia Weser. Elev i ingenjören Olof Årres skola, Sthlm, i K målare- o bildhuggarakad:s princip- o modellskolor, k hovciselör 21 april 79, företog studieresa till Tyskland, Holland, Frankrike o England trol 80–87, erhöll samma rättigheter som tillkom gördelmakarmästarna 88, prof:s n h o v 30 jan 03, led av dir för Allm änke- o pupillkassan från 7 juni 15, revisor vid Älvdalens porfyrverk.

G 1) 14 juli 1791 i Sthlm (Inrikes tidn:ar 1791, nr 58) m Anna Charlotta Pfeffer, f 11 sept 1761 där, Ty, d 24 jan 1800 där, Jak o Joh, dtr till hovsadelmakaren Johan Peter P o Hedvig Behm; 2) 11 dec 1800 i Sthlm, Klara, m sin svägerska Sophia Ulrika Pfeffer, f omkr 13 sept 1776 (åldersuppg i db), d 23 april 1854 i Sthlm, Jak o Joh.

R:s första praktiska utbildning skedde sannolikt i faderns verkstad men även i de till slottsbyggnaden i Sthlm knutna verkstäderna med inkallade fransmän som ledare. Den grundläggande skolutbildningen inhämtades hos hovpredikanten Thunstedt. Senare var han elev i K målare- och bildhuggare akademins princip- och modellskolor. Efter utnämningen till hovciselör 1779 följde en studieresa till utlandet, först till Tyskland och Holland, sedan till Paris. Där befann han sig senast 1782 och erhöll efter Gustav III:s besök i staden 1784 en resepension för att kunna fortsätta studierna 1785–86. Under 1787 avslutades vistelsen där och hemresan företogs via England. R:s anhållan 1786 om att resepensionen skulle omvandlas till en årlig lön avslogs men beviljades 1793 att utgå ur slottsbyggnadsmedlen. 1819 begärde han av Sthlms handelskollegium befrielse från skattskyldighet då tillverkningen i hans verkstad i stort sett upphört. Vid tiden för sin bortgång var R tämligen välbeställd och ägare till några stenhus intill Brunkebergstorg jämte en lantegendom på Svartsjölandet, vilka kom att utgöra samlingspunkter för de efterlevandes fortsatt rika familjeliv.

R tillhörde genom familjeband en krets av till hovet och slottsbyggnaden knutna och för arbetet med inredningarna betydelsefulla funktionärer. Han var svåger till arkitekten och konduktören, sedermera hovintendenten Gustaf Albrecht Pfeffer, som i sin tur var svåger till husgerådsmästaren och hovkamreraren Jacob Ulric Sterky. Familjerna Rung, Pfeffer och Sterky bistod under en stor del av 1700-talet genom sina respektive huvudmän hovet med gördelmakar- och sadelmakararbeten samt tapetserare- och möbleringsuppgifter. R är en framgångsrik representant för den grupp som inte minst genom hovet eller konstakademin frigjorde sig från skråtvånget och rörde sig uppåt i stadens sociala skikt utan att för den skull ha avlagt ed som borgare. Till familjekretsen knöts i början av 1800-talet Axel Nyström (bd 27).

Faderns ansökan 1779 om fullmakt som hovciselör för sin sons räkning understöddes av Jean Eric Rehn (bd 29), som i ett särskilt intyg meddelade att R då redan förvärvat goda kunskaper i ritning, modellering, ciselering och "bronserning" men att studierna behövde fullbordas utomlands. Fadern hade i sin ansökan framhållit att han var beredd att bekosta utlandsresan, något som möjligen underlättade utnämningen.

R nämner i en egenhändig, kortfattad levnadsbeskrivning inte i vems verkstad han arbetade i Paris. Stilviljan i R:s arbeten är besläktad med den gout étrusque som kännetecknar den rika och fullödiga produktionen i Pierre Gouthières verkstad. Men de gemensamma stildragen liksom R:s egen utsaga om Parisvistelsen – "med tillträde och tillfälle att hos den förnämste konstnären i denna genre, oavbrutet i 3ne års tid fullfölja mina kunskaper" – räcker inte för antagandet att det var hos Gouthière han uppövat sin konstnärliga förmåga och utsökta ciseleringsteknik. De sex studieåren i Paris rundades av med en kortare tid i England, vilken också torde ha satt spår i hans tillverkning.

Efter hemkomsten 1787 mottog R beställningar av Gustav III för bl a kungens paviljong på Haga, då under inredande. Hertig Karl (XIII) var under förmyndartiden en stor beställare och även Gustav IV Adolf tillvaratog R:s skicklighet. Samtidigt engagerade sig R i Älvdalens porfyrverk – han var bl a från 1791 aktieägare – och torde under verkets första decennier ha varit en av de dominerande tillverkarna av brännförgyllda bronsbeslag till dess produktion. Om tidpunkten för R:s återkomst från utlandsvistelsen är förenlig med tillverkningstiden för bronsbeslagen till den först färdigställda porfyrurnan, som överlämnades till Gustav III 1787, torde R vara upphovsmannen till dessa. I porfyrverkets räkenskaper från 1790-talet och 1800-talets första år redovisas R:s inköp av främst satser av klockfoder men även cylindrar och sockelplattor för bl a ljusstakar och småskulptur. R:s engagemang i porfyrverket återspeglas även i en av honom sammanställd priskurant, som konstnären A U Wertmüller mottog inför sin avresa från landet 1799.1 denna är särskilt antecknat att "den mässing vare sig avgjutit till holkar eller slaget till opphållare kostar 1 rdl lodet färdiggjort att nyttjas". Beställningar på monterade porfyrpjäser kunde göras hos R.

R tycks inte ha signerat några av sina arbeten. Bäst kända är de två stora ljusarmarna eller appliquerna i slottets bibliotek (1791) och ljusstaken eller girandolen i sängkammaren i Hagapaviljongen (1791) liksom beslagsgarnityret på Gustav IV Adolfs konseljbord (1796); dessa utomordentliga arbeten i brännförgylld brons har alla identifierats genom bevarade räkenskaper. R:s nära samarbete med Louis Masreliez (bd 25) är en viktig faktor för de uppnådda resultaten – Masreliez levererade utkasten till betydelsefulla delar av den lösa inredningen i Hagapaviljongen och i kungens konseljrum på Sthlms slott – men på samma gång måste uppdragsgivarna nämnas, d v s Gustav III och hertig Karl (XIII). Gustav III besökte upprepade gånger R:s verkstad, och R skriver i sin självbiografi att han haft möjlighet att lämna kungen flera prov på sin konst, första gången sannolikt under kungens Parisbesök.

Av taxeringslängderna att döma hörde R:s verkstad till de mer produktiva bland gördelmakarnas i Sthlm. Tillverkning av klockfoder, ljusstakar och ljusarmar, ljuskronestommar, bronsgarnityr till porfyrurnor, beslagssatser i mässing eller brons till möbler och öppna spisar, småskulptur men även beslag till uniformer och vapen blir synliga i bevarade räkenskaper eller andra källor. Av de nämnda kategorierna fakturerades mer sällan eller aldrig klockfoder, ljuskronestommar och beslagssatser till andra än huvudleverantörerna, d v s urmakare, möbelhandlare och snickarmästare. R:s kapacitet som tecknare och modeller tillvaratogs särskilt vid de k beställningarna av vilka två arbeten, utöver de ovan nämnda, bör omtalas, även om deras senare existens är okänd. Det rör sig om en stor vapensköld i brännförgylld brons för tronhimlen i hertig Karls audiensrum på Sthlms slott och om ett beslagsgarnityr till den porfyrspis som hertigen lät föra från Haga och sätta upp i sitt konseljrum i samma våning, vilken i stor utsträckning nyinreddes under Louis Masreliez' ledning efter 1792. Kostnaden för vapenskölden är den högsta påträffade för en enskild beställning.

Tämligen säkert är några små bronsbyster av Gustav III och Gustav IV Adolf tillskrivna R, vilket också torde innebära att ett klockfoder i marmor och brons, krönt av en Gustav III-byst, med urverk signerat av H Wessman och tillhörigt de k samlingarna, bör vara utfört av R. Möjligen har R även modellerat och gjutit små byster av Voltaire och Rousseau. I privat ägo finns ett praktfullt väggur i brännförgylld brons, som stilistiskt befinner sig nära appliquerna i Hagapaviljongens bibliotek. När det gäller klockfoder i porfyr och brons kompliceras attributionsuppgiften av att en elev till R, C L Mangeot, också tog upp en tillverkning. För tillverkningen av ljusstakar och ljusarmar är attributionsfrågan lika svår. I Husgerådskammarens samlingar finns ett par ljusarmar i form av pilkoger som med en räkning från 1803 gör en attribution möjlig. Med all säkerhet finns i de k samlingarna åtskilliga ljusstakar och ljusarmar av hög kvalitet som har utgått ur R:s verkstad. Bevarade räkenskaper stöder antagandet. Det förtjänar också nämnas att skulptören B E Fogelberg (bd 16) under några år arbetade som lärling och gesäll i R:s verkstad.

Bror till R var Johan Daniel R (1763–1806), som 1778 blev elev vid Kirurgiska societeten och 1783 avlade examen vid filosofiska fakulteten vid UU. S å följde han Gustav III på dennes resa till Italien och studerade sedan i Paris och London. 1787 blev han kungens livkirurg och ett år senare MD vid UU och ledamot av Kirurgiska societeten. 1790 utnämndes Johan Daniel R till förste livmedikus och två år senare till samma befattning – till 1803 – hos Gustav IV Adolf samt till assessor i Collegium medicum; 1795–1804 var han v preses där. Han bidrog verksamt till att den gamla motsättningen mellan kirurger och medicinare bilades och att båda läkarkategorierna underställdes Collegium medicum 1797.