Per Eriksson (Wast)

Per Eriksson (Wast), f trol i Tuna, Upps, d 14 okt 1680 (enl db på sitt 85:e år) där. Fader: möjl landbon Erik Persson i Vastarby, Tuna. Nämndeman 41–61, gästgivare i Edinge, Tuna, 52, deltog i riksdagarna 43, 47, 50, 54, 55 o 59/60 (bondeståndets talman 50–59/60).

G 1) m Malin, d 18 jan 1671 i Tuna (enl db över 80 år gammal); 2) 26 nov 1672 i Tuna m Malin Eriksdtr, som överlevde maken, sannolikt d 30 april 1689 i Tuna, på sitt 67:e år.

P förvärvade senast under 1630-talet ett hemman i Edinge i Tuna. Han var också gästgivare vid vägen mellan Uppsala och Grisslehamn respektive Östhammar och kyrkvärd i Tuna ett flertal år före 1664 samt 1671–80.

P har gjort sig mest bemärkt som bondeståndets talman vid flera viktiga riksdagar. Redan 1643 och 1647 företrädde han Olands hd som riksdagsman. Under den spända riksdagen 1650 förde P – "en rospiggsbonde" – böndernas talan i de tre ofrälse ståndens strid mot adeln. Kampen gällde skattejord som donerats till adeln, dagsverksbördorna och kraven på en reduktion. Möjligen stod P bakom böndernas aktion mot Lars Fleming (bd 16), godsägare till bl a Hässelby i Tuna, då denne utpekades som en av de främsta bondeplågarna.

Vid 1654 års riksdag i Uppsala gav P enligt den närvarande engelske ambassadören B Whitelocke, uttryck för bondeståndets sorg vid drottning Kristinas tronavsägelse. P höll, efter de andra tre ståndens talmän, ett anförande som visar god vana vid det talade ordet. Hans tal slutade: "Håll ut i tygen, nådiga drottning, och var första häst så länge I leven. Vi skola hjälpa Eder det bästa vi kunna att draga lasset. Eder fader var en ärlig herre och god konung och han har uträttat mycket i världen. Vi lydde honom och älskade honom, så länge han levde. I ären hans enda barn och har styrt oss mycket väl och vi älska Eder av allt hjärta. Prinsen (Karl X Gustaf) är en ärlig herre och när hans tid kommer, äro vi lika villiga att lyda honom som nu Eder; men så länge I leven, vilja vi icke skiljas från Eder, därför nådigste drottning, skiljen Eder icke ifrån oss" (cit enl Holmgren, s 195). Efter att ha avslutat sitt tal steg P fram och skakade drottningens hand innan han kysste den. Därefter vände han om och torkade sina tårar med en smutsig näsduk, medan han återvände till sin bänk.

Även 1655, när fjärdepartsräfsten beslöts, var P talman och framträdde med auktoritet och självsäkerhet. Riksdagen i Gbg 1659/60 dominerades, sedan Karl X Gustav avlidit vid dess början, helt av striden om kungens testamente. I detta stadgades att drottningen och de fem höga riksämbetsmännen, varav en var Karl Gustavs yngre bror hertig Adolf Johan (bd 1), skulle styra landet under omyndighet. Adeln protesterade mot hertigens roll, medan de ofrälse stånden såg honom som en garant mot ett alltför dominerande adelsstyre. Riksdagen gick dock till sist adeln till mötes.

Efter riksdagen bedrev P en omfattande agitation mot beslutet i sin uppländska hembygd. Han hade lyckats komma över en avskrift av testamentet, med vilken han propagerade för kungens sista vilja, samtidigt som han bedrev en kampanj för att få dagsverksbördorna upphävda. Det senare skedde med direkt hänvisning till ett löfte som Karl X Gustav skulle avgivit kort före sin död. I sept 1660 hävdade P att han samlat 18 härader bakom sig.

Landshövdingen i Uppsala, Claes Rålamb, försökte två gånger hindra P att närvara vid höstriksdagen 1660, trots att denne valts av bönderna i Oland. P lovade att komma till riksdagen, även om det skulle kosta honom huvudet, och hotade med stöd från hertigens trupper. Med detta närmade sig P rent upprorstal, och Rålamb utverkade av riksdrotsen Per Brahe (bd 5) tillstånd att gripa P. Han sattes i början av sept 1660 i fängsligt förvar på Uppsala slott. Den hård-före P lät dock sända en av sina söner till riksdagen i Sthlm för att se till att Olandsbönderna stod fast vid hans linje i testamentsfrågan. Sonens uppdrag lyckades dock inte, vilket ledde till lång fiendskap mellan P och hans tidigare vänner i Oland.

4 jan 1661 dömdes P till landsförvisning, men redan följande dag ingav han en nådeansökan. Den tidigare så sturske P påstod sig aldrig varit emot K M:t eller riket och bara ha handlat av oförstånd. 13 febr benådades han men fick böta 40 dir smt.

Redan 1663 inleddes en tvist mellan P och kyrkoherden Johannes Erici Sparrman i Tuna, vilken blev lång och upptog många sockenstämmor. Den välbärgade P anklagades av Sparrman för att mest ägna sig åt mat och dryck, dock utan att försitta något tillfälle att sabotera gudstjänster eller annat församlingsarbete. Även med andra sockenbor låg P i fejd.

Huruvida P var grälsjuk och processlysten eller en ovanligt driftig och självsäker bondehövding är svårt att avgöra. Tveklöst hade han dock stort inflytande inom sitt stånd, till vilket hans stora kontaktmöjligheter som gästgivare säkert bidrog, och dessutom hade han talets gåva. P var karismatisk och även efter sin "detronisering" väckte han starka känslor. P:s medvetenhet om sin egen betydelse uttrycktes av prosten Johannes Hontherus i Alunda: "Han håller ingen bonde för sin like" (Uppsala domkap E V: 5).