Åke Petzäll

Petzäll, Åke, f 3 juli 1901 i Borås, d 23 aug 1957 i Råda, Göt (kbf i Lund). Föräldrar: fabrikören Claes Oscar P o Adolphine Charlotte Gustafsson. Studentex vid Gbg:s h latinlärov 25 maj 20, inskr vid GH 13 sept 20, FK 7 april 23, FL 15 sept 27, disp 29 sept 28, doc i teor filosofi 14 nov 28, FD 6 okt 29, tf prof i teor filosofi periodvis bl a 30 o 35–37, allt vid GH, timlär i filosofi vid Gbg:s h latinlärov 33–34, prof i praktisk filosofi vid LU från 1 juli 39, v luftskyddschef i Lund 40–45, ordf i Akad fören där 1 okt 45–53. – LVSL 40, LHVL 41, LWS 45.

G 14 mars 1931 i Råda m gymnastikdir Astrid Ekman, f 4 nov 1901 i Gbg, Karl Johan, dtr till industrimannen FD Fredrik Gustaf E (bd 13) o Gerda Elisabeth Gö-decke.

Släkten Petzäll kom ursprungligen från Lübeck och har kallats Borås äldsta invandrarsläkt; P:s far var ägare av Borås presenningfabrik. P själv var yngst i en syskonskara på åtta. Hemmet skildras som lyckligt och glatt och som präglat av varm religiositet.

P disputerade för doktorsgraden på avhandlingen Begreppet medfödda idéer i 1600-talets filosofi med särskild hänsyn till John Lockes kritik. Avhandlingen behandlade ett viktigt problem i 1600-talets filosofi och var med sin humanistiskt-historiska inriktning och intresse för psykologiska problem karaktäristisk för P:s forskningsorientering. Den stod också väl i samklang med inriktningen hos Malte Jacobsson (bd 20), som var P:s främste filosofiske lärare. Problemställningen från doktorsavhandlingen vidareutvecklade han i senare studier, bl a Der Apriorismus Kants und die 'Philosophia pigrorum' (1933) och Ethics and epistemology in John Locke's Essay concering human understanding (1937). I arbetet Etikens sekularisering. Dess betingelser inom kristen spekulation med särskild hänsyn till Augustinus (1935) tog P upp ett annat filosofihistoriskt ämnesområde. I boken, som bygger på P:s djupgående beläsenhet i de medeltida tänkarnas skrifter, ville han visa hur den medeltida spekulationen kring "naturlig lag" och "naturlig rätt" berett vägen för den moderna tidens etiska uppfattningar.

P:s intresse var inte uteslutande inriktat mot gångna århundradens filosofi. Han företog flera studieresor, varvid han bl a sommarterminerna 1930 och 1931 i Wien kunde följa den s k Wienkretsens diskussioner. Om de filosofiska åskådningar som utmärkte denna krets publicerade han studien Logistischer Positivismus (1931), som även internationellt var en av de tidigaste presentationerna av den senare så inflytelserika sk logiska positivismen. Någon anhängare till de nya lärorna blev P likväl inte. Tvärtom framförde han i sin skrift kritiska synpunkter, som han senare försvarade gentemot företrädare för kretsen.

P innehade under sin karriär flera förordnanden på filosofiprofessurer i Gbg och Lund. 1937 uppfördes han av GH:s lärarråd enhälligt på andra förslagsrum till professuren i filosofi. Under dessa år tog P också i filosofiska sammanhang ett par viktiga organisatoriska initiativ. Vid den internationella filosofkongressen i Prag föreslog han inrättandet av en internationell informationsbyrå för filosofisk forskning. Initiativet resulterade i att P tillsammans med ett par franska filosofer 1937 grundade Institut International de Collaboration Philosophique i Paris och i att han från s å var med om att ge ut Bibliographie de la philosophie. 1935 tog P initiativ till vad som skulle bli hans kanske viktigaste insats i sv filosofi, nämligen grundandet av den första filosofiska facktidskriften i Sverige, Theoria, a Swedish journal of philosophy and psychology, vars ansvarige utgivare han var till sin död. – 1930-talets filosofiska klimat i Sverige präglades av de hårda motsättningarna mellan "uppsalafilosofin" och "lundafilosofin". P hörde avgjort till det sistnämnda lägret, men hans ambition med Theoria var fredsmäklarens. Tidskriften skulle bli "ett forum för diskussion mellan företrädare för olika metoder och åskådningar".

I och med att P utnämndes till professor i praktisk filosofi i Lund inleddes ett nytt skede i hans liv. Det präglades mindre av livligt filosofiskt författarskap än av engagemang i andra riktningar. P hade stora sociala talanger och ett vinnande umgängessätt. Hans utåtriktade sida gavs nu ett vidare verkningsfält än tidigare. Han var inte bara vice luftskyddschef i Lund utan även 1941–46 ordförande i Lunds studentkårs nordiska studentgästkommitté. Som sådan gjorde han viktiga insatser för norska och finländska studenter. Under denna tid blev också ett politiskt engagemang märkbart hos P. Han försvarade västerländska rättsidéer gentemot nazismen, bl a i skriften Rätt och individ (1943), och gentemot kommunismen, som han bl a kritiserade i sitt tal Stalin och studenterna på internationella studentdagen i Lund 17 nov 1950. I egenskap av ordförande för Akademiska föreningen i Lund höll han glänsande tal vid de årligen i okt återkommande s k Hälsningsgillena. Framför allt engagerade han sig i Akademiska föreningens byggnadsfrågor. Det var för honom en stolt stund då han 6 febr 1953 kunde ta till orda vid Akademiska föreningens taklagsfest i anledning av den fullbordade stora ombyggnaden av vad han vid tillfället helt enkelt benämnde "huset". Ombyggnaden av föreningens hus hade då pågått i tre år.

P:s vetenskapliga produktion avstannade inte under professorsåren, även om den minskade i omfång. Den problematik som rör skuld, straff och samvete fångade honom både på ett personligt och på ett vetenskapligt plan. Den ledde honom från de moralfilosofiska frågeställningarna till de kriminologiska. Under studieresor till Frankrike och Belgien 1937–38 samlade P in empiriskt stoff, bl a vid besök på fångvårdsanstalter. En del av materialet utnyttjade han i skriften The social function of punishment (Theoria, 1947).

P anlitades för många uppdrag både i Sverige och internationellt, bl a för Unesco. Han vann talrika utmärkelser och hade många vänner - hemmet i Lund utmärktes av en osedvanlig gästfrihet. Alltigenom lycklig eller tillfredsställd var han dock inte. P ägde en allmänt omvittnad charm och älskvärdhet, men han hade också ett häftigt temperament, som ibland orsakade honom svårigheter. Det fanns även hos P en inåtvänd sida, ett drag av grubbel. Minnestecknare har talat om "en inre oro och otillfredsställdhet" (Johansson) och om en "melankoli, som var djupare än många förstod" (Aspelin). Själv har P i en skönlitterär skiss som publicerades efter hans död, Den bedräglige tomten, talat om hur de glada förväntningarna på livet byts i "ihålighetens ångest" och i djup besvikelse. Ohälsa, särskilt under de sista åren, och en känsla av att inte räcka till bidrog till denna levnadsstämning. P våndades över att inte förmå fullborda det stora arbete kring skuld- och samvetsproblematiken som skulle ha blivit hans viktigaste verk. P hann likväl med mycket, både inom sin vetenskap och i fråga om praktiska uppgifter.